Jason Arday och den kärlekslösa kärleken

En av orsakerna till vår samtids oförmåga att skilja mellan sak och person – och därmed hantera skilda perspektiv och åsikter om exempelvis politik och etik genom argumentation i stället för aggression – är ett missförstånd av ordet kärlek. Det definieras i kultur och samhällsdebatt i dag nästan uteslutande med sympati. Älskar man någon tycker man att allt den gör och säger är bra. Utebliven, aktiv sympati – något som neutralitet också tolkas som – är detsamma som utebliven kärlek. Och skulle man inte lyckas krama bort tanken på att allt som den älskade säger och gör kanske inte är bra, generellt eller för den älskade själv, måste man stålsätta sig att inte bara bortse från det utan agera helt motsatt.

Cancelkultur uppstår när denna inställning ska appliceras på världen. Hela omgivningen måste förmås att agera så att största möjliga antal alltid får känna sympati för allt de säger och gör, för att få känna sig älskade. Vill man inte gå så långt som till sagan om kejsarens nya kläder kan man tänka på den italienska dramakomedin Livet är underbart från 1997. Där försöker en judisk pappa hålla hoppet uppe hos sin son när de deporteras till ett koncentrationsläger genom att intensivt låtsas som att allt bara är en lek, en tävling där umbärandena är iscensatta för att man ska samla poäng.

”Sanningen skall göra er fria” lovar Jesus i Johannesevangeliet. När vi förstår sanningen om oss själva och världen – som att allt jag gör inte är oklanderligt, och att den som finner något att klandra inte måste vara ond – kan vi bättre värdera vad som både inifrån och utifrån pockar på oss och våra val.

Men sanningen kan ibland göra ont. Och förstås kan vi uppfatta sanningen på olika sätt. Det är därför som argumentation, i dialektikens systematiska form och inte munhuggning, är så viktig.

Men för allt detta måste vi förstå kärlek som något annat än billig sympati. Kärleken kan betyda sympati men kan också betyda precis motsatsen. Just för att jag älskar den andra, vill hans eller hennes bästa för att han eller hon är den han eller hon är, kan jag inte alltid sympatisera; måste jag kanske ha invändningar mot konkreta handlingar och val. Barnuppfostran, Anonyma Alkoholisters råd till närstående till någon som visar tecken på missbruk och Bibelns gudomliga kärlek är tre exempel på det.

Allt detta går genom mina tankar när jag läser om det mycket sorgliga ödet för den 41-årige brittiske sociologen Jason Arday som nyligen avslöjades för forskningsplagiat och lämnade sin professur i Cambridge under stor mediestorm. Hans överordnade anklagades för att från början ha tagit identitetspolitiska hänsyn utifrån Ardays etniska tillhörighet och avfärdat anmälningar och påpekanden utan ordentlig granskning av rädsla för att anklagas för rasism. Någon vecka senare hittades Arday död och det finns indikationer på självmord på grund av pressen från situationen som sådan och mediedrevet.

Om kritiken mot tjänstetillsättningen och plagiatgranskningen i Ardays fall skulle stämma – och det finns inom den akademiska världen flera liknande exempel, som tack och lov inte slutat lika tragiskt men väcker precis samma frågor – kan han ses som ett offer för den missförstådda kärleken. För att en person ska känna sig älskad får inget som personen gör ifrågasättas, och ett helt system programmeras för att symbolvärde och representation ska ge mer poäng än meriter, trots att det i verkligheten, bortom den låtsade tävlingen, är meriter som räknas.

Och om saken till slut blir offentlig i en kontext som lever av konflikt kommer ett mediedrev lika hänsynslöst och obevekligt som varje drev, eftersom det följer drevets logik oavsett sak och skäl. Och så förstår vi att den brett missförstådda kärleken till både natur och verkan är rätt kärlekslös.

Thomas Idergard är katolsk präst