Hopp är bättre än optimism

Opinionsanalytikern Markus Uvell, som utmärker sig för goda observationer och intressanta analyser, skrev i DN Debatt förra veckan om en bok som han ger ut i augusti och som handlar om politisk nostalgi för svunna tider till både vänster och höger. Debatten har sedan gått vidare i andra medier (som t ex här och här) och ).

Uvell har en viktig poäng i sin varning för att politiken levererar dåliga reformer eller destruktiv passivitet om den bygger på tron att allt var bättre förr, på 1970-, 80- och 90-talen. Han visar med flera exempel, inte minst ekonomiska, att många saker i vårt samhälle har blivit bättre, trots flera bekanta samhällsproblem, de senaste decennierna.

Men lika mycket som vi ska avhålla oss från en nostalgidriven framtidspessimism, bör vi undvika en allmän framtidsoptimism. Optimism är tron att allt kommer att bli bättre genom våra ansträngningar, pessimism motsatsen. Beroende på vad det gäller kan båda hållningarna ha fog för sig. Och det kan man förstå genom en realistisk människosyn. Ta internet och digitaliseringen som exempel: en stor hjälp genom att underlätta kunskapsspridning och effektivisering men också en förbannelse i främjandet av kriminalitet och annan omoral. Inte på grund av inneboende egenskaper i tekniken utan i dem som uppfinner och använder tekniken, det vill säga vi människor.

Mänskligheten som helhet förblir nämligen oförändrad till natur. Sett till essens, kärna, är det samma människa som stod vid grottöppningen på stenåldern som nu programmerar AI-algoritmer. Med förmåga till både gott och ont, i varje tid applicerat på hela olika områden. Internet gjorde det möjligt för alla att var som helst i världen lära sig om koreansk poesi, Afrikas historia eller renässanskonst, men det vi mest söker på är drinkrecept, sex och kändisskvaller.

Kristen teologi förklarar detta med arvsynden, människans självgenererade läggning att säga nej till Gud, det högsta goda, och sätta sig själv och allt sitt i Guds ställe som föremål för fullständig hängivenhet (tillbedjan) och tjänst. Av det här skälet är ju Uppenbarelseboken, Nya Testamentets sista bok, rätt tydlig i sina förutsägelser om det mänskliga samhället rullande vidare i dessa hjulspår, oavsett en del, om än viktiga och goda, teknologiska, sociala eller ekonomiska framsteg på vägen.

Men man kan helt bortse från både Bibeln och Gud och bara kritiskt analysera om våra samhällen som helhet verkligen visar framsteg i de klassiskt, filosofiska dygderna. Här tror jag att Ukrainakriget blev ett brutalt uppvaknande för Europa. Vi förvånades över att det kunde bli krig ”i vår del av världen”, ett aggregerat bakslag för dygderna, eftersom vi tillåtit några decennier av exceptionell fred, kollektiv tillväxt i dygderna, invagga oss i den falska tron att den västliga människan, i detta fall representerad av eliter och opinioner, hade blivit förändrad av sina egna framsteg. Och vi undvek den obehagliga följdfrågan om vad alla fortsatta krig i den övriga världen då kunde bero på (som nu hittills 30 års inbördesstrider i Kongo med mer än fem miljoner döda). Men det är samma människa, då som nu och här som där.

Institutionella arrangemang och politiska system kan hålla tillbaka våra värsta sidor och främja våra bästa. Och däri ligger deras mycket viktiga uppgift. Men de förändrar oss inte. Projektet ”förändra människan” kan vi bara överlämna till Guds nåd och villigheten att ta emot den, det vill säga till inre processer i varje person, eftersom alla försök att förverkliga det på politisk väg, utifrån, slutar i onämnbara katastrofer. Sedan bör våra världsliga ledare och vi själva vägledas av strävan efter hopp, snarare än optimism.

Hopp, som uttrycker tillit, en förväntan om ett möjligt, gott utfall, har förstås också en existentiell och eskatologisk dimension. Men för det inomvärldsliga hoppet krävs att våra kollektiva beslut och institutioner, som främst våra säkerhetsmässiga, ekonomiska och sociala, strävar efter det gemensamma goda och utformas för att rida spärr mot, och effektivt bemästra, allt som äventyrar det genom att den mörka sidan i var och en av oss tillåts få fritt utlopp. Låt oss alltså söka efter vad som kan ge hopp som den mest hållbara vägen bort från både nostalgisk pessimism och naiv optimism.

Thomas Idergard är katolsk präst