Jemen och kriget som ingen längre verkar vilja vinna

När Saudiarabien inledde sin militära intervention i Jemen 2015 var målet tydligt: att stoppa den iranstödda Huthirörelsen från att ta kontroll över landet och återställa den internationellt erkända regeringen. Drygt ett decennium senare framstår samma konflikt i ett helt annat ljus. Kriget handlar inte längre främst om att besegra en motståndare, utan om att hantera ett regionalt maktspel där ingen aktör tycks vara beredd att betala priset för ett avgörande.

Det är just denna förändring som många analyser missar.

Den saudiska strategin har under senare år genomgått en tydlig förskjutning. Från att ha prioriterat militär seger har fokus gradvis flyttats mot gränssäkerhet, riskminimering och diplomatiska lösningar. Återupptagandet av de diplomatiska relationerna mellan Saudiarabien och Iran 2023 blev ett viktigt vägskäl. Konflikten i Jemen gick från att vara ett militärt projekt till att bli en fråga om regional balans.

Problemet är att ett sådant strategiskt skifte samtidigt förändrade maktförhållandena inne i Jemen.

Medan Riyadh försökte minska konfrontationen med Huthirörelsen uppstod nya motsättningar mellan de grupper som tidigare stod på samma sida. Särskilt i södra Jemen har relationen mellan Saudiarabien och Sydliga övergångsrådet (Southern Transitional Council, STC) präglats av återkommande spänningar kring kontroll, säkerhet och den framtida statsbildningen.

Ur STC:s perspektiv har de sydliga styrkorna burit en stor del av ansvaret för att bekämpa både jihadistiska grupper och Huthirörelsens expansion. Saudiarabien å sin sida har hävdat att dess agerande syftar till att förhindra ett nytt inbördeskrig mellan de regeringsvänliga aktörerna och bevara möjligheten till en politisk lösning.

Det illustrerar den centrala paradoxen i dagens Jemen: de största konflikterna utspelar sig inte längre enbart mellan huthierna och deras motståndare, utan även mellan de krafter som formellt tillhör samma läger.

Samtidigt har Huthirörelsen utvecklats från en lokal rebellgrupp till en regional aktör med kapacitet att påverka internationell sjöfart. Angreppen mot handelsfartyg i Röda havet har gjort konflikten till en global säkerhetsfråga. Bab al-Mandab-sundet är en av världens viktigaste handelsvägar mellan Europa och Asien. Störningar där påverkar inte bara Mellanöstern utan även energipriser, försörjningskedjor och den europeiska ekonomin.

Det är därför USA, Storbritannien och flera europeiska länder successivt har ökat sin militära närvaro i området. Fokus ligger inte längre enbart på Jemen som stat, utan på skyddet av den internationella sjöfarten.

För Iran innebär Huthirörelsen samtidigt en strategisk tillgång. Genom sitt inflytande i västra Jemen kan Teheran utöva indirekt press mot både Gulfstaterna och västvärlden. Jemen har därmed blivit en del av Irans regionala avskräckningsstrategi, snarare än en isolerad konflikt.

Sammantaget har detta skapat ett läge där ingen av de viktigaste aktörerna tycks eftersträva ett fullständigt militärt avgörande. Saudiarabien vill inte se ett Huthikontrollerat Jemen, men vill samtidigt undvika ett nytt decennium av kostsamt krig. Iran gynnas av att huthierna förblir en stark regional aktör, men är medvetet om riskerna med en direkt konfrontation. De västerländska ländernas främsta prioritet har blivit att skydda internationell handel snarare än att försöka avgöra Jemens interna maktkamp.

Resultatet är ett krig som allt mindre handlar om seger och allt mer om att bevara ett geopolitiskt status quo. Det handlar därför inte längre om att vinna kriget. Den verkliga frågan är om någon av de regionala aktörerna fortfarande anser att ett avslut på konflikten faktiskt ligger i deras strategiska intresse.

Så länge svaret är oklart kommer Jemen sannolikt att fortsätta vara mer än ett inbördeskrig. Landet har blivit en geopolitisk skärningspunkt där regional rivalitet, internationell sjöfart och stormakternas säkerhetsintressen möts – och där den jemenitiska befolkningen fortsätter att betala det högsta priset.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut