Hur davidsstjärnan blev en anklagelse
Judehatet är inte medfött. Det lärs in och kan följa med över landsgränser.
När Liberalernas partiledare Simona Mohamsson bar en davidsstjärna under Expressens partiledardebatt var budskapet enkelt: solidaritet med Sveriges judar och en markering mot antisemitism. Reaktionen blev desto mer avslöjande. Hon möttes av hat på nätet, inklusive formuleringar om att hon borde brännas. Frågan är därför större än Mohamsson och Liberalerna.
När blev Davidsstjärnan en judisk symbol långt äldre än staten Israel en politisk anklagelse? För en del av svaret måste vi våga blicka bakåt mot Mellanöstern.
Judar var under århundraden en självklar del av samhällena i Irak, Egypten, Syrien och Marocko. De var läkare, handelsmän, tjänstemän, kulturpersonligheter och politiker. I Irak blev Sassoon Eskell finansminister i den moderna statens första år.
Sedan förändrades något.
I Irak fanns omkring 130 000 judar kring mitten av 1900-talet. Den stora utvandringen skedde framför allt 1950–1951, alltså under monarkin och före Abd al-Karim Qasims maktövertagande. En lag från 1950 gjorde det möjligt för judar att lämna landet efter att ha avsagt sig medborgarskapet, och året därpå frystes emigranternas tillgångar. Merparten av den uråldriga judiska befolkningen försvann på kort tid.
I Egypten fanns omkring 75 000–80 000 judar kring 1948. Efter de fria officerarnas revolution och framför allt under Suezkrisen 1956, under Gamal Abdel Nassers styre, följde arresteringar, beslag och utvisningar. Mellan 23 000 och 25 000 judar lämnade Egypten från november 1956 till slutet av 1957.
I Syrien blev processen långsammare. Efter Baathpartiets maktövertagande 1963 och under Hafez al-Assads styre levde den judiska minoriteten under omfattande övervakning och resebegränsningar. När restriktionerna lättades 1992 fanns omkring 4 500 judar kvar; de flesta lämnade därefter landet.
Marocko visar samtidigt varför man måste vara försiktig med generaliseringar. Där var den judiska utvandringen resultatet av en mer komplicerad blandning av politiska förändringar, rädsla, sionistisk organisering, familjenätverk och statlig migrationspolitik inte ett enkelt, enhetligt massutvisningsbeslut.
Men kanske var det som hände efter judarnas försvinnande ännu viktigare. Den judiske grannen försvann men den politiskt konstruerade ”juden” blev kvar.
Under den arabiska nationalismens epok började gränserna mellan jude, judendom, sionism och Israel suddas ut i propaganda och politisk retorik. Senare kunde islamistiska rörelser – från Muslimska brödraskapets ideologiska miljöer till jihadistiska rörelser och den iranska revolutionens retorik efter 1979 använda och förstärka ett redan existerande fiendetänkande.
Resultatet är paradoxalt: människor som aldrig har träffat en jude kan ha mycket bestämda föreställningar om judar. Det är inte erfarenhet. Det är inlärning. Och idéer stannar inte vid nationsgränser.
När vi migrerar tar vi med oss språk, mat, humor och familjeminnen. Men vi kan också bära med oss politiska reflexer, konspirationsteorier och gamla fiendebilder. Det gör antisemitism bland människor med bakgrund i Mellanöstern till ett integrationsproblem som Sverige måste kunna diskutera utan omskrivningar – men också utan att kollektivt misstänkliggöra muslimer eller invandrare.
Forum för levande historias nya undersökning visar att antisemitiska attityder ökade i Sverige mellan 2020 och 2025. I genomsnitt är sådana attityder vanligare hos bland annat personer födda utanför Europa och personer med muslimsk religionstillhörighet. Samtidigt understryker myndigheten något avgörande: antisemitismen finns i flera delar av befolkningen och kan inte reduceras till en enda grupp.
Europa behöver knappast importera antisemitism för att känna igen den. Kontinentens egen historia är katastrofal. Men Europas historiska skuld kan inte användas som ursäkt för den antisemitism som i dag kommer från islamistiska eller andra miljöer.
Detsamma gäller den 7 oktober 2023. Hamas angrepp, morden på civila och gisslantagandet kan inte relativiseras därför att organisationen säger sig kämpa för Palestina. Jihadistisk ideologi blir inte humanistisk bara för att den placerar ordet ”befrielse” framför våldet.
Den som vill kritisera Israels regering har naturligtvis rätt att göra det. Men en moralisk princip som kräver ansvar av Israel och samtidigt hittar ursäkter åt Hamas är ingen universell moralisk princip. Och framför allt: en jude i Stockholm är inte ansvarig för den israeliska regeringen.
Efter den 7 oktober ökade de anmälda antisemitiska hatbrotten kraftigt i Sverige. Brå identifierade 110 sådana brott mellan den 7 oktober och den 31 december 2023 – nästan fem gånger så många som under motsvarande period året före.
Det är mot den bakgrunden jag ser Simona Mohamssons davidsstjärna. Jag behöver inte dela alla hennes politiska uppfattningar för att säga detta: Hon förtjänar respekt för sin markering.
Jag ser också ett särskilt mod i att en svensk politiker med rötter i en familj från Mellanöstern bär den symbol som generationer i regionen har lärt sig att betrakta genom konfliktens och ideologins filter.
För mig visar hennes handling dessutom en förståelse för hur hat fungerar. Man besegrar inte fördomar genom att förhandla med dem. Ibland måste man medvetet ställa sig bredvid den människa som gjorts till måltavla.
Därför står jag i denna fråga på Simona Mohamssons sida. Inte som liberal. Inte i frågan om Israel. Utan i en mycket enklare fråga: Ingen jude i Sverige ska behöva gömma sin davidsstjärna för att någon annan har ärvt ett hat från en konflikt, en predikstol eller en ideologi.
Integration är trots allt inte bara att lära sig svenska och få ett arbete. Det är också att våga fråga sig vilka idéer man själv valt och vilka man bara har fått i arv.
Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut
