Valrörelsen handlar allt mer om vad du ska känna

På bara några dagar har svenska väljare fått höra att integration kan vara värd ”noll kronor”, att det nu är de hårt arbetande svenskarnas tur, att levnadskostnaderna blivit orimliga och att staten måste återta ansvaret för vården. Budskapen kommer från olika partier och handlar om helt olika frågor. Ändå har de något gemensamt.

Den svenska valrörelsen håller på att förskjutas från att bara förklara verkligheten till att också konkurrera om hur väljaren ska känna inför den. Kanske kan förskjutningen sammanfattas i två frågor. Den traditionella: Vilken politik fungerar bäst? Och den som hörs allt tydligare mellan raderna: Vilken framtid är du mest rädd för?

Det blev särskilt tydligt i partiledardebatten den 17 augusti. Efteråt konstaterade SVT:s politiske kommentator Mats Knutson att debatten till stor del präglades av varningar för vad som skulle hända om motståndarsidan vann – och att vi sannolikt kommer att höra betydligt mer av detta fram till valdagen.

Det är här en mer än 400 år gammal filosof blir märkligt aktuell. Francis Bacon beskrev de föreställningar som hindrar människan från att se verkligheten klart som idoler. Särskilt intressanta i dag är hans marknadens idoler, där språket och orden riskerar att styra tänkandet, och teaterns idoler – de färdiga filosofiska system och dogmer som människor accepterar som om de vore självklara sanningar.

Översatt till en modern valrörelse går det att känna igen en liknande mekanism: politiken ordnas i berättelser med tydliga roller. Någon ska rädda. Någon annan hotar. Någon tjänar. Någon betalar. Bacon kände inte till Tiktok, Instagram eller politiska videoklipp på tio sekunder. Men han hade sannolikt känt igen mekanismen.

När Jimmie Åkesson i Ekots partiledarutfrågning den 11 augusti tillfrågades hur mycket han skulle vilja lägga på integration blev svaret ovanligt koncentrerat: ”Exakt noll kronor”.
Bakom formuleringen finns en tydlig politisk uppfattning. Sverigedemokraterna menar att integration i första hand är individens ansvar: att lära sig språket, arbeta och anpassa sig till det svenska samhället.

Det går att argumentera för eller emot. Det intressanta är vad som händer när ett av Sveriges mest komplicerade samhällsproblem komprimeras till en enda siffra. Integration handlar om språk, arbete, utbildning, segregation, bostadsområden, kriminalitet, diskriminering, kultur och både individens och statens ansvar.

Men den moderna politiska kommunikationen belönar sällan komplexitet. Den belönar det som går att förstå och minnas på några sekunder. En formulering behöver därför inte vara falsk för att bli problematisk. Det räcker att den blir starkare än den verklighet den beskriver.

Ulf Kristersson använde den 4 augusti en annan formulering: ”Det är hårt arbetande svenskars tur”. Det är effektiv politisk kommunikation. Många känner omedelbart igen sig: människan som går upp på morgonen, arbetar, betalar skatt och försöker få familjens ekonomi att fungera. Men orden skapar samtidigt en osynlig motfigur. Om någon är den hårt arbetande svensken finns i bakgrunden föreställningen om någon som inte arbetar lika hårt, inte bidrar eller som lever på andras ansträngningar.

Ekonomisk politik blir också en moralisk berättelse. Några dagar senare illustrerade debatten om den så kallade mängdrabatten en annan sida av samma utveckling.

Under riksdagens omröstning den 13 augusti fotograferades Magdalena Andersson när hon röstade nej till regeringens förslag. Socialdemokraterna hade ett annat kriminalpolitiskt alternativ, men en sådan förklaring kräver flera meningar. Bilden behövde bara en. Dagen därpå uppmärksammades att Kristersson hade publicerat den i sina sociala medier. Budskapet var lätt att uppfatta: Titta vem som röstar nej.

Bacon skrev om ordets makt. I vår tid borde vi kanske lägga till bildens idol. Bilden argumenterar inte. Den väcker en känsla och låter betraktaren göra resten.

Magdalena Andersson står naturligtvis inte utanför samma kommunikativa logik. Socialdemokraternas slogan Dags att ta Sverige på allvar är skicklig just därför att den inte behöver anklaga någon direkt. Om det nu är dags att ta Sverige på allvar infinner sig nämligen frågan automatiskt: Vem har då inte gjort det? Väljaren får själv avsluta meningen.

Samtidigt försöker Andersson positionera sig som en statsministerkandidat som kan samarbeta över blockgränserna. Det illustrerar valrörelsens grundläggande paradox: På förmiddagen måste partiledaren övertyga oss om att motståndarnas politik har misslyckats så svårt att de måste bort. På eftermiddagen måste samma partiledare försäkra oss om att hon är redo att samarbeta med dem för Sveriges bästa. Det behöver inte vara hyckleri. Det är två olika logiker: valkampanjens och regerandets. Men spänningen mellan dem blir allt tydligare.

Nooshi Dadgostar väljer en annan sorts oro. I Ekots utfrågning den 10 augusti sammanfattade hon sitt budskap kärnfullt: ”Det har blivit för dyrt att vara svensk”. Här finns ingen migrationsfråga och ingen kulturell identitetskamp i centrum. Här finns matpriset, hyran, elräkningen och frågan om pengarna räcker till nästa lön. Vänsterpartiets berättelse får därför tydliga roller. På ena sidan banker, storföretag och miljardärer. På den andra undersköterskan, arbetaren och barnfamiljen. Men nationalekonomi består sällan av två personer som står mitt emot varandra. Politisk kommunikation gör det gärna. När problemet får ett ansikte blir konflikten lättare att förstå. Det är Bacons teater i modern tappning.

Ebba Busch använder ett av politikens starkaste ord: kontroll. Kristdemokraternas krav på att staten ska ta över ansvaret för sjukvården från regionerna är samtidigt ett konkret politiskt förslag. Det går att pröva med vanliga demokratiska frågor: Skulle staten verkligen ge bättre och mer jämlik vård? Vad kostar reformen? Vad händer med det regionala självstyret?

Men runt förslaget finns en större berättelse: samhället måste återta kontrollen över sådant människor upplever har slutat fungera. Busch visar samtidigt varför det vore för enkelt att klumpa ihop hela Tidösidan. Hon har exempelvis markerat att minskad invandring inte ersätter behovet av en fungerande integrationspolitik. Den skillnaden är viktig.

Även kritikern kan fastna i en av Bacons fällor: viljan att göra motståndaren enklare än verkligheten tillåter.

Alla partier använder känslor och alla förenklar. Men graden av polarisering är inte densamma. Påståendet att ”alla politiker är likadana” är självt en bekväm politisk förenkling.

Simona Mohamsson och Liberalerna står inför ytterligare en utmaning. Partiet måste inte bara övertyga väljarna om att dess politik är bra. Det måste också förklara varför det fortfarande behövs. Är Liberalerna fortfarande skolpartiet? Är de den liberala motvikten inom Tidösamarbetet? Kan de samarbeta med SD utan att den egna identiteten suddas ut? Och vad skulle faktiskt förändras om Liberalerna försvann ur riksdagen?

För ett parti vars riksdagsrepresentation är en central fråga i valrörelsen blir även den egna överlevnaden en del av budskapet. Det handlar inte längre enbart om Vår politik är bättre utan också Tänk på vad som försvinner om vi inte finns kvar. Det är en annan sorts rädsla men fortfarande en rädsla. Ingen av dessa partiledare säger: Efter mig syndafloden. Det vore både orättvist och intellektuellt slarvigt att påstå det. Men en svagare version av samma tanke finns allt oftare under ytan. Om de andra vinner blir kriminaliteten värre. Om regeringen sitter kvar försämras välfärden. Om inget görs åt priserna klarar vanliga familjer sig allt sämre. Om integrationen misslyckas växer segregationen. Om sjukvården inte reformeras får människor inte vård i tid. Om tillväxten uteblir försvinner jobben. Och om det lilla partiet åker ur försvinner en viktig röst ur svensk politik.

Var och en av dessa farhågor kan vara legitim. Problemet är inte att politiker väcker känslor. Problemet uppstår när känslan blir en genväg förbi förklaringen. Det är den gränsen som är värd att bevaka.

Den kanske viktigaste förändringen sker dock inte hos partiledarna. Den sker hos oss. När ett parti blir en del av vår identitet förändras vårt sätt att hantera information. Vi förlåter det egna partiet för sådant vi hade fördömt hos motståndaren. Vi har svårare att erkänna när någon på andra sidan har rätt. Vi diskuterar allt mindre vad som sägs och allt mer vem som säger det. Väljaren blir supporter. Och supportern behöver inte längre övertygas. Han behöver mobiliseras. Då har Bacons idoler gjort sitt arbete.

Den farligaste politiska illusionen är kanske inte den som en partiledare försöker sälja till oss. Det är den vi själva börjar försvara. Politik utan känslor är varken möjlig eller önskvärd. Rädsla kan vara rationell. Ilska kan vara berättigad. Hopp är en förutsättning för politisk förändring. Men innan känslan bestämmer rösten finns tre frågor som borde ställas till varje parti:

Vad föreslår ni konkret?

Vad kostar det och vem betalar?

Vilka belägg finns för att det faktiskt kommer att fungera?

De frågorna är besvärliga för alla partier och just därför är de demokratiskt användbara. De tvingar politiken bort från sloganen och tillbaka till verkligheten.

Francis Bacon ville befria människans förnuft från de idoler som hindrade henne från att se världen klart. Fyra sekel senare har tekniken förändrats men människans mottaglighet för enkla berättelser är oförändrad. Och kanske är därför den viktigaste frågan inför den 13 september inte bara vilket parti vi tror mest på, utan också: Röstar vi på den politik vi tror mest på eller mot den framtid vi har lärt oss att frukta?

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut