Dags för Kristersson att räcka ut en hand till Andersson

Två opinionsmätningar på två dagar med några få veckor till valdagen. SVT/Verian och TV4/Novus visar snudd på samma entydiga resultat i flera avgörande avseenden.

Liberalerna har gjort sitt i svensk politik för den här gången. För den borgerliga regeringen ser det nattsvart ut. Väljarna röstar övervägande på partier till höger på den politiska skalan: M, KD, L, C och SD – men det är ändå Magdalena Andersson som blir statsminister.

Socialdemokraterna backar och kan gå mot ett nytt historiskt dåligt val kring 30 procent. De partier som kallas rödgröna – S, V, MP och C – får en klar majoritet av väljarna. C blir vågmästare mellan vänstersidan och kvarvarande Tidöpartier.

I SVT/Verians mätning är skillnaden mellan blocken exakt tio procent: 53,9 för de rödgröna mot 43,9 för Tidö. Ett så stort underläge med så kort tid kvar till valet har ingen hämtat hem tidigare. Översatt till mandat blir det 196 mot 153. Utan C:s 29 mandat stannar S, V och MP på 167 – en bra bit från egen majoritet.

I TV4/Novus hamnar S på urusla 30,1 procent (-1,7) mot 30,5 i SVT/Verian (-1,1). I valen 2014, 2018 och 2022 har S landat på 30,7, 28,3 respektive 30,3. Om den nu tydligt nedåtgående trenden fortsätter står ett nytt katastrofval för dörren. I praktiken spelar det ändå ingen roll. S är fast beslutet att bilda regering till viket pris som helst, minns januariavtalet 2019.

M går upp något till 18,3 (+1,0) i TV4/Novus medan SD backar till 19,1 (-1,3), i båda fallen alldeles för lågt för att rädda regeringsmakten. V och MP håller ställningarna kring 7-8 procent i båda mätningarna, likaså C. L stannar på 1,9 i båda fallen. Allt hopp är ute vid det här laget.

Skillnaden mellan blocken är mindre i TV4/Novus, 6,9 procent, än i SVT/Verian, 52,5 för de rödgröna mot 45,9 för Tidöpartierna. Skillnaden är i praktiken marginell. C blir vågmästare. C-ledaren Elisabeth Thand Ringqvist kommer att sitta på avgörandet om siffrorna står sig någorlunda över valdagen. Hennes eget drömscenario med en koalition mellan S, C och KD räcker inte för majoritet. Regeringsbildningen till vänster kommer att kräva fyra partier med allt vad det innebär av ultimatum och röda linjer.

Efter SVT/Verians mätning på tisdagen avfärdade Ulf Kristersson i vanlig ordning siffrorna med hänvisning till att det är slutresultatet som räknas. ”Förra valet låg vi under i alla mätningar inklusive på valdagen, men vi vann. Det kommer att gå upp och ner, vi är rutinerade.”

Jimmie Åkesson talade däremot klartext: ”Jag tror att det finns en del väljare som kanske är borgerliga som visar sitt stöd för Centerpartiet, för att man helt enkelt inte vill rösta på Moderaterna, Kristdemokraterna eller Liberalerna för att de ska bilda regering med oss. Det är ett faktum.”

Det är en analys så god som någon. Förr eller senare måste även statsministern börja förhålla sig till verkligheten. Att kasta in handduken före valdagen är förstås otänkbart. Frågan är vad som händer om det förväntade valresultatet står sig.

Ulf Kristersson kommer inte att göra en Reinfeldt och avgå redan på valnatten. Han kommer inte att lämna in sin avskedsansökan till talmannen före den obligatoriska statsministeromröstningen som äger rum när riksdagen återsamlas. Han kommer att bida sin tid och avvakta vad som sker på den rödgröna sidan. Om det förutsägbara kaoset utbryter finns det skäl för statsministern att börja tänka i nya banor.

Mittenkoalitioner är sällan någon framgångssaga. Danmark kan tjäna som ett varnande exempel. Det blir bara ännu värre nästa gång på grund av att ytterkantspartierna undan för undan stärks. Demokratier mår också bra av tydliga regeringsalternativ och maktskiften med jämna mellan rum.

Den här gången är läget annorlunda och vad det verkar än mer låst än kaosåret 2018 när Sverige i fyra månader styrdes av en övergångsregering med ytterst begränsat mandat.

Skillnaden nu är att det på femte året rasar krig i Ukraina och att konflikten mellan USA och Iran har spridit sig över Mellanöstern och skakar världsekonomin i grunden. Ryssland utvecklar sina kontakter med Nordkorea. Sverige bör helst inte kastas ut i en regeringskris och ett eventuellt nyval.

Regeringsfrågan kan inte lämnas vind för våg till Centern. Det börjar bli dags för Kristersson att kasta ett öga över blockgränserna – och när tiden är inne räcka ut en hand till Magdalena Andersson.

Jonas Gummesson