Störtvåg av antisemitism efter Mohamssons davidsstjärna: ”Må hon brännas”

För 1,5 dygn sedan korade jag Simona Mohamsson till vinnare av partiledardebatten och berömde hennes solidaritetshandling då hon bar en davidsstjärna runt halsen.

Little did I know – som det brukar heta. 

L-ledarens davidsstjärna hade tydligen den effekten att landets mörkaste antisemiter kom ut ur sina hålor. Något som till och med nådde den världsberömda författaren Simon Sebag Montefiore som gav Mohamsson sitt stöd. 

Det senaste dygnets antisemitism som sipprat ut via sociala medier tillhör de värsta på årtionden i Sverige. Att vara antisemit har tydligen den ställning i vårt samhälle att den kan luftas helt öppet, utan att människor känner att de måste gömma sig bakom trollkonton eller är rädda för att tappa jobb, uppdrag och social ställning. Det går tydligen hur bra som helst att vara antisemit.

Så vad var det då för ”brott” som Liberalernas Simona Mohamsson gjorde sig skyldig till när hon tog på sig en davidsstjärna i Expressens webbsändning? 

Jo, enligt antisemiterna själva är hon någon form av ”rasförrädare”. Mohamsson är nämligen ”palestinier”, får vi veta, som nu har svikit sin bakgrund. 

En skriver ”Medan sionister bränner in denna symbol på hennes landsbarns kinder, väljer hon att bära den som koppel”. Då svarar en annan ”Må hon brännas”.

Må hon brännas?

Känn på den.

Den som skrev detta är inte vem som helst. Det är Valley Ghanem som arbetar på uppdrag av Malmö kommun som samordnare för frågor som handlar om islamofobi. Samma Ghanem skriver också om L-ledaren: ”Jag tror inte jag kan känna mer avsky än mot denna typ av människa: svag av kropp, ond av vilja, ynklig i sitt förräderi, en självhatande varelse som vänt hatet mot sina egna”.

Vad var det Simona Mohamsson sa som väckte denna vrede mot henne? I debatten sa hon att judiska barn – i Sverige – har rätt att gå till skolan utan att känna en klump i magen, i stället för fjärilar i magen. Det var en solidaritetshandling till svenska judar och svenska judiska barn. Ingenting annat. 

Inte heller socialdemokraten och tidigare S-ministern Annika Strandhäll verkar förstå detta.

I hennes värld är en davidsstjärna tydligen någon form av reklam för den israeliske populistpolitikern Itamar Ben-Gvir. 

I en X-tråd och diskussion med liberalernas Joar Forssell skriver hon att Mohamsson ”får naturligtvis bära vilka smycken hon vill. Men att det blir reaktioner kan ju inte överraska oavsett vad man tycker. Särskilt inte samma dag som Ben Gvir uppmanar den israeliska militären att begå massmord”. Hon fortsätter med att ge landets antisemiter sitt stöd: ”Det är inte konstigt att människor reagerar”.

Davidsstjärnan handlade alltså om svensk-judiska skolbarn men Annika Strandhäll piskar upp att det egentligen handlade om stöd av massmord.

Gör Annika Strandhäll svenska judar – judiska barn – kollektivt ansvariga för massmord i Mellanöstern?

Det är minst sagt en sanslös tid vi lever i. Men det är precis så här antisemitism fungerar och har fungerat sedan medeltiden. Detta är ett skolboksexempel. Det handlar om kollektivt skuldbeläggande och där alla judar görs skyldiga och ansvariga, även alltså judiska barn.

Är det detta Sverige vi vill ha?

Johan Romin