Minns du 70-talet, Juholt? För det gör jag

Han ser trygg och förtroendeingivande ut, Håkan Juholt, där han står lutad över förre moderatledaren Gösta Bohmans grav. Ömsint håller han om gravstenen med båda händer, nästan som om han vill skydda den tidigare ledaren från det förfall som drabbat hans parti, och i hans ögon lyser ett bekymrat allvar. Vad har hänt med Moderaterna?

”Vandring på Rådmansö kyrkogård. I min ungdom var Bohman moderatledare. Konservativ, med kniv och ofta avbildad i sin båt, med måsar flygande över huvudet. Representant för en anständig höger. Det blev en kort reflektion över tillståndet i dagens höger. Håller SD på att äta upp Bohmans gamla parti? Hur ser svensk höger ut om 20 år?”

Bildtexten är tänkt att spegla tankarna hos en man som känner oro inför framtiden – en man som har hjärtat på rätta stället och en finstämd moralisk kompass. En man som utstrålar värme, innerlighet och äkthet.

I själva verket dryper både bild och bildtext av uppblåst hyckleri och ett direkt skamlöst försök att skriva om historien. Socialdemokraterna har nämligen aldrig sett Gösta Bohman som en ”representant för en anständig höger”. I den socialdemokratiska idévärlden finns nämligen ingenting sådant som en anständig höger. Socialdemokraterna har alltid hyst samma hat mot högern och i Juholts ungdom var det just Gösta Bohman som utmålades som det stora hotet mot demokratin.

Håkan Juholt och jag är lika gamla. Trots att vi vuxit upp i olika samhällsklasser – jag växte upp i ett arbetarhem medan Håkans uppväxt präglades av ett hem med mer inflytande och kulturellt kapital, där fadern var kommunalråd och modern konstnär – har vi fostrats av samma socialdemokrati.

En socialdemokrati där Gösta Bohman var en gruvligt avskydd politisk motståndare.

Eftersom det är ganska längesen nu så förlitar sig Håkan Juholt på att folk inte minns hur det var på den tiden då Gösta Bohman ledde Moderaterna. Därför är det på sin plats att påminna om just det.

Gösta Bohmans tid som moderatledare mellan 1970 och 1981 sammanföll med en period då SSU drev en hård, ideologiskt laddad konfrontationslinje. Bohmans omläggning av Moderaterna – från socialkonservativ tradition till en mer uttalad marknadsliberal och individfokuserad profil – gjorde honom till en idealisk huvudmotståndare för det radikala och vänsterorienterade SSU där Håkan Juholt gick med som 14-åring.

I SSU:s medlemstidning Frihet, i kampanjmaterial och i kongressuttalanden formades en tydlig berättelse – inte om det Juholt i dag kallar ”den anständiga högern” utan om ”Bohman-högern” som ett hot mot jämlikhet, solidaritet och välfärdsstatens framtid.

SSU:s kritik kretsade framför allt kring Moderaternas skattekritik och nyliberala kurs. Bohmans tal om individens frihet beskrevs som en förskönad version av ”djungelns lag”. I kampanjer och artiklar anklagades Moderaterna för att driva en egoistisk plånbokspolitik som gynnade de redan välbeställda på bekostnad av välfärdens kärna.

När Bohman tog täten i det så kallade skatteupproret svarade SSU med att försvara skattesystemet som en grundpelare för jämlikhet och framtidstro. Ett återkommande budskap var att varje borgerlig skattesänkning innebar en direkt försvagning av skolor, sjukvård och omsorg – och därmed av arbetarungdomens framtidsmöjligheter.

Gösta Bohman var ständigt föremål för socialdemokratiska nidbilder och satir. I Frihet förekom illustrationer och satir som betonade hans bakgrund i överklassmiljöer och hans sommarställe i skärgården – symboler för en reaktionär höger som enligt SSU ville vrida klockan tillbaka.

Under den intensiva kärnkraftsdebatten i slutet av 1970-talet kritiserade SSU Moderaterna för att vara teknokratiska och blinda för miljö- och säkerhetsrisker i sin strävan att tillgodose storfinansens energibehov.

Sammantaget formade SSU under 1970-talet alltså en konsekvent och ideologiskt driven bild av Gösta Bohman och den nya moderata högern som en politisk kraft som hotade hela det svenska samhället – precis på samma sätt som man i dag formar bilden av Kristerssons högerparti.

Så varför väljer då Håkan Juholt att ägna sig åt historierevisionism på det här sättet? En anledning kan förstås vara att han börjar bli till åren och att hans bild av Bohman kan ha mildrats. Ni vet hur det är: tiden har en förmåga att slipa ner även de vassaste uddar, så kanske tror Juholt numera att han, som ung och röd SSU-are, verkligen såg Bohman som anständighetens riddare?

Nej. Naturligtvis inte. Juholt vet precis vad han gör. Den här glidningen ett strategiskt verktyg för att underbygga det socialdemokratiska narrativet: att högern inte bara är fel ute, utan har råkat i moraliskt förfall. Men för att hävda en försämring krävs en måttstock. Därför dammas en sedan länge avliden partiledare av – bekvämt glömd av de flesta och därmed tacksam att romantisera.

Det är ett skickligt politiskt hantverk, men det är också djupt ohederligt. Genom att helgonförklara gårdagens fiende hoppas Juholt kunna demonisera dagens. Men vi som faktiskt minns 1970-talets SSU-retorik går inte på det. Gösta Bohman var inget helgon i den unge Juholts ögon – han var det stora borgerliga spöket. Att nu använda hans gravsten som ett politiskt slagträ är inte bara historieförfalskning. Det är hyckleri i sin renaste, mest oanständiga form.

Bitte Assarmo är skribent och debattör som brinner för det fria ordet och för Degerfors IF