Jag hade fel om Nolans ”Odyssey”

När jag äntligen ser Christopher Nolans ”The Odyssey” på bio inser jag att vi fortfarande lever på bronsåldern. I månader har jag nämligen hört talas om denna film. Rykten har gått och historier traderats bland de främlingar som färdas på det hav som vi kallar internet och sociala medier. Utan att ha sett den verkade alla redan ha klart för sig vad det var för film, och jag lät mig förledas. Men inget av det var sant.

Eller, mycket av det var högst överdrivet. Fokus har legat på rollsättningen. Transmannen Elliot Page i rollen som ”Akilles”, grekernas främsta krigare. Lupita Nyong’o, en svart kvinna, som den Helena vars skönhet får grekerna att segla tusen skepp mot Troja. Zendaya, en annan mörkhyad dam, som gudinnan Athena.

Det verkade upplagt för en wokefest av episka proportioner. Ett av den västerländska litteraturens största verk skulle stöpas om i politiskt korrekt form och köras ner i våra halsar. Det hade väl inte varit första gången.

Men allt det där känns obetydligt när jag ser filmen med egna ögon. Elliot Page spelar inte ens Akilles, utan en figur som kallas Sinon och får begränsat med speltid. Det görs aldrig någon poäng av att skådespelarna ser ut att komma från världens alla hörn – här ska de alla föreställa greker. Jag köper det.

Men Nolans tolkning av Odysséen har andra problem. Då pratar jag inte bara om vad jag ser på vita duken, utan om hur regissören och andra har tolkat in ett invandringsvänligt budskap i berättelsen. Ett budskap som säger: Ta emot migranter, annars blir gudarna förbannade! Men här visar det sig att man har fått det helt om bakfoten.

Vi följer alltså Odysseus, kung av Ithaka (Matt Damon), som är hemifrån i 20 år – första halvan i trojanska kriget och andra halvan på väg hem över ett stormigt hav som leder honom genom den ena strapatsen efter den andra. Hemma i Ithaka vet ingen om han är levande eller död, och palatset fylls av friare som vill gifta sig med hans drottning Penelope (Anne Hathaway) och röja hans son Telemachus (Tom Holland) ur vägen.

Genom hela filmen talas det om Zeus lag. Gäster, främlingar – till och med tiggare – måste bemötas väl då de kan vara gudar i förklädnad. Det kokar ner till den gyllene regeln – behandla andra som du själv vill bli behandlad. Det är därför som Penelope inte bara kan kasta ut friarna, trots att de missbrukar hennes gästfrihet genom att hänga i palatset hela dagarna och äta och supa.

Odysseus själv bryter snart mot Zeus lag när han tar för sig av cyklopens ost medan det enögda vidundret är ute och vallar sina får. Därifrån blir allt bara elände för kungen och hans män. De drabbas av oväder och möter monster på varje ö där de lägger till. Till slut har alla stupat utom Odysseus.

Kungen återvänder till sitt Ithaka och tar sig an friarna. Det blir ett blodbad med Odysseus som gammalgrekisk Rambo som närmast egenhändigt har ihjäl ungkarlarna. Han såras gång på gång men kämpar på, och bevisar för Penelope att han är hennes man genom att vara den enda som kan spänna sin pilbåge.

Slutet gott, allting gott. Konungen hittar hem mot alla odds, återförenas med sin trogna fru och son, återtar sin plats på tronen och återställer ordningen medelst skoningslöst våld mot sina fiender. Det är egentligen svårt att tänka sig en mer manlig historia. Och så kan vi förstås inte ha det. Inte i en Christopher Nolan-rulle.

Odysseus känner sig nu tvungen att gå i exil. Här blir det svårt för undertecknad att förstå varför han är så självkritisk, men det passar förstås in i mönstret hos Nolans filmer med sina plågade och tvivlande hjältar.

Klart är att han tycker sig ha kommit till insikt om att den trojanska hästen – den ”gåva” som gavs till trojanerna som, i tron att kriget var över, släpade in den i sin stad, varpå grekiska soldater klättrade ur den, öppnade stadens portar inifrån och slaktade dess invånare – var själva urbrottet mot Zeus lag. Och eftersom hästen var den listiga Odysseus idé, är det också hans synd att sona för.

Det är vi som är skurkarna, säger Odysseus, mer eller mindre bokstavligt. Det ”sjöfolk” som det har tisslats och tasslats om under filmens gång, som en osynlig kraft som plundrar längs kusterna och kommer att leda till civilisationens undergång, är Odysseus själv och hans gäng. Vilken twist!

Det blir ett typiskt bitterljuvt, nolanskt slut med Odysseus och Penelope som seglar västerut medan Telemachus tar över som kung.

Men hur var det nu med Zeus lag – det som på grekiska kallas xenia och kan översättas till gästfrihet? Att behandla en främling som varande en gud i förklädnad, det är vad vissa som läst den här historien har tagit fasta på. Alltså värdens plikter gentemot sin gäst.

Nolan själv har pratat om det inför premiären. ”Samhället kan bara fungera med respekt för främlingar”, säger han i en intervju. ”Inget har förändrats. Vi är minst lika beroende av det [i dag]”.

I den här tidningen har Erik Fichtelius gjort den politiska kopplingen ännu tydligare. 2019 använde han Odysséen som ett slagträ mot sina politiska motståndare på högersidan.

”Det Homeros lär oss är att främlingar alltid ska tas emot väl och med största generositet. Annars väcks gudarnas vrede”, skriver han och fortsätter: ”Frågan är vad som skulle hända om också Jimmy [sic!] Åkesson, Ebba Busch Thor och Hanif Bali skulle sätta sig ner vid det fiskrika havet och läsa klassiker. Så kan de bli påminda om vad som händer dem som är mest avvisande mot fattiga tiggare och flyktingar.” (Svar: De torteras till döds.)

Problemet med den här tolkningen är att man missar den andra sidan av myntet xenia – att även gästen har plikter gentemot sin värd att inte missbruka dennas generositet och bli alltför långvarig. Från första scenen i filmen hamras det in att friarna – ”giriga, oönskade gäster” – har missbrukat Zeus lag, och det straffas de också gruvligt för i filmens klimax.

Med andra ord: det är inte gästfriheten det är fel på i Ithakas palats, utan gästerna.

Vare sig Nolan inser det eller inte, är det alltså vikten av ömsesidig respekt mellan värd och gäst som berättelsen trycker på. En främling ska tas emot väl, men denna ska också visa hänsyn, tacksamhet och ha vett nog att veta när det är dags att tänka på refrängen.

När jag lämnar bion tre timmar senare gör jag det med ett helt annat intryck än det jag fick av nätets kulturkrigare. Trots en del brister och märkligheter – stundtals knackig dialog, ologiska vändningar med monster som löper amok utan anledning, perspektiv på krig och kvinnans ställning som tycks malplacerade i sin historiska kontext, Matt Damon – är Nolan en kompetent regissör som vet hur man håller publiken på helspänn. Inte undra på att det har blivit en kioskvältare.

Om man så vill kan man se Odysséen som historien om en mäktig man – en kung och krigsveteran – som efter att ha prövats till det yttersta återtar sitt hem och sin familj och hämnas mot de inkräktare som försökt ta det ifrån honom genom att missbruka de rättigheter som lagen ger dem.

Politiskt korrekt i vår tidsålder? Snarare tvärtom.

Jonathan Norström är frilansjournalist