I kölvattnet på sticken om GVI har nya skriverier följt. I två debattartiklar i Svensk Polis försvarar Malmöforskarna sina slutsatser om Sluta skjuts effektivitet.

Under den retoriska storsläggarubriken ”Med för höga krav på evidens kan polisen inte göra något alls” skriver de att ”Kritiken mot Sluta skjut och Group Violence Intervention (GVI) som Johannes Knutsson framför i Expressen den 29 juni bör tas på allvar”. Problemet är att Malmöforskarna aldrig gjort det. Mina kritiska synpunkter som forskarna väl känner till, om att vi i Sverige inte kan få till stånd ett verksamt GVI-hot, har de aldrig bemött. Enligt god forskningssed är författare till vetenskapliga undersökningar skyldiga att även redovisa motargument. Varför låter de bli?

Nästa etiska problem är hur de huvudsakligen bygger sin tro om GVI:s effektivitet på sin statistiska analys av en tidsserie över skjutningar. De utgår från situationen före och efter interventionens införande och analyserar om eventuella förändringar är statistiskt signifikanta. Utgångspunkten för Malmös del är ett mycket högt värde som börjat minska redan innan åtgärden sätts in, där minskningen fortsätter för att sedan plana ut.

Men en sådan utvärderingsuppläggning är öppen för alternativa förklaringar till en förändring efter åtgärdens vidtagande. Helt uppenbar, särskilt som interventionens effektivitet är ifrågasatt, är den så kallade återgången till medelvärdet – när något har nått ett extremvärde är enda möjliga förändringen till det ”normala”. Denna möjliga och till och med troliga alternativa tolkningen nämns inte ens. Detta är forskningsetiskt minst sagt tveksamt.

Malmöforskarnas insatser har lett till att de fortsatt erhåller rikligt med forskningsmedel. De medlen kunde nog göra god nytta någon annanstans.

Johannes Knutsson är professor emeritus i polisforskning

Få 6 månaders obegränsad läsning – för bara 79kr

Därefter 169kr per månad

Obegränsad tillgång till allt innehåll på fokus.se och i appen
Nyhetsbrev varje vecka
Avsluta när du vill