Bristande motiveringar från Åklagarmyndigheten försvagar rättssäkerheten

Den svenska rättsstaten bygger på att den offentliga makten kan granskas. Den som fattar beslut som ingriper i enskildas rättigheter ska också kunna redovisa varför beslutet har fattats. Det gäller myndigheter i allmänhet och rättsväsendets aktörer i synnerhet.

Trots detta finns det ett område där insynen fortfarande är begränsad: Åklagarmyndighetens beslut att inte väcka åtal eller att lägga ned en förundersökning.

När staten väljer att avstå från att utreda eller lagföra misstänkta brott är det inte bara den misstänkte som berörs. Även brottsoffer och allmänheten har ett berättigat intresse av att förstå på vilka rättsliga grunder beslutet har fattats.

Straffprocessen innehåller många svåra bedömningar. Det är därför inte ovanligt att åklagare gör olika bedömningar av samma eller liknande rättsfrågor.

Det förekommer att en åklagare bedömer att bevisningen är tillräcklig för att väcka åtal, medan en annan gör motsatt bedömning. Detsamma gäller beslut om att lägga ned en förundersökning.

Att sådana skillnader förekommer är i sig inte ett bevis på att något är fel. Juridik handlar ofta om kvalificerade bedömningar. Men just därför blir motiveringen central. Om olika slutsatser kan nås måste det också gå att förstå varför.

När en förundersökning läggs ned anges ofta endast en kort beslutsgrund, exempelvis att brottet inte går att styrka eller att fortsatt utredning inte bedöms kunna förändra bevisläget. Sådana standardiserade beslutsformuleringar ger sällan någon djupare förståelse för hur åklagaren har resonerat. Det gör det svårt för den enskilde att bedöma om rättsliga frågor har prövats korrekt, om all relevant bevisning har värderats eller om ytterligare utredningsåtgärder hade kunnat vidtas.

En rättsstat bör inte nöja sig med att beslut fattas. Besluten måste också kunna förstås och granskas.

Avsaknaden av utförliga motiveringar innebär inte att besluten är godtyckliga. Däremot gör den det betydligt svårare att utesluta att godtycke kan ha påverkat beslutsfattandet eller att bedöma om liknande ärenden behandlas på ett enhetligt sätt.

Rättssäkerhet handlar inte bara om att myndigheter agerar korrekt. Den handlar också om att det ska vara möjligt att kontrollera att de har gjort det. Den kontrollen försvåras när de rättsliga övervägandena inte redovisas.

Ett beslut som inte motiveras tillräckligt blir också svårare att angripa rättsligt. Den som vill begära överprövning eller på annat sätt ifrågasätta ett beslut behöver kunna förstå vilka rättsliga och bevismässiga överväganden som ligger bakom. Bristfälliga motiveringar riskerar därför att begränsa den enskildes möjligheter att ta till vara sina rättigheter och att föra fram relevanta invändningar. Det försvårar även den allmänna kontrollen av hur Åklagarmyndigheten tillämpar lagen.

En mer utvecklad motiveringsskyldighet skulle inte bara stärka brottsoffers och enskildas rättssäkerhet. Den skulle också bidra till ökad enhetlighet inom Åklagarmyndigheten, underlätta intern kvalitetskontroll och skapa bättre förutsättningar för domstolar, tillsynsorgan, forskare och rättsvetenskapen att analysera hur straffprocessens regler tillämpas i praktiken.

Framför allt skulle den stärka allmänhetens förtroende för rättsväsendet.

Svensk processrätt bygger på principen att maktutövning ska kunna granskas. Det är därför svårt att motivera varför beslut att lägga ned en förundersökning fortfarande många gånger kan motiveras så kortfattat att det är svårt att förstå de rättsliga överväganden som ligger bakom.

Om rättssäkerheten ska tas på allvar måste även dessa beslut bli mer transparenta.

Det handlar inte om att ifrågasätta åklagarnas professionalism. Det handlar om att säkerställa att statens mest ingripande beslut kan granskas, förstås och – när det finns skäl – ifrågasättas.

En stärkt motiveringsskyldighet skulle därför vara ett viktigt steg mot ett mer transparent, mer enhetligt och mer rättssäkert åklagarväsende.

Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent