Fotboll bygger inte en stat
Det mest hoppfulla i Irak är inte att maktsystemet har lyckats, utan att samhället fortsätter att leva trots dess misslyckanden.
När Iraks landslag vinner fylls gatorna av jubel. Människor som annars skiljs åt av religion, etnicitet och politik samlas under samma flagga. Det är en stark och viktig bild av ett samhälle som vägrar förlora hoppet.
Men fotbollens framgångar får inte förväxlas med statens framgång.
I texten Irak i VM – ur kaos mot en ljusare framtid beskriver skribenten Carl-Mikael Teglund det irakiska landslaget som en symbol för ett land på väg ut ur kaos och mot en ljusare framtid. Det är en sympatisk tolkning, men den säger mer om det irakiska folkets motståndskraft än om landets politiska utveckling.
Flera av det irakiska landslagets spelare är födda eller uppvuxna i Europa. De har formats av fungerande ungdomsakademier, utbildade tränare, stabila föreningar och samhällen där talang kan utvecklas utan att vara beroende av politiska kontakter. När de spelar för Irak bär de sitt ursprung med stolthet, men deras framgång är också ett resultat av institutioner som andra länder har byggt.
Detta är inte ett argument mot spelarna. Tvärtom visar de vad irakier kan åstadkomma när de får rätt förutsättningar. Frågan är varför samma möjligheter fortfarande saknas för så många unga människor inne i Irak.
En stat bedöms inte efter stämningen på en fotbollsarena. Den bedöms efter om lagen gäller lika för alla, om domstolar kan arbeta utan politiska påtryckningar, om offentliga tjänster fungerar och om staten ensam kontrollerar vapnen.
Irak har gjort framsteg sedan de mörkaste åren av terror och inbördes våld. Städer har återuppbyggts, människor har återvänt och en ny generation kräver ett värdigare liv. Men makten präglas fortfarande av ett system där partier fördelar ministerier och myndigheter mellan sig. Korruptionen är omfattande, miliser har politiskt och militärt inflytande och oljeinkomsterna har ännu inte skapat den trygghet och utveckling som befolkningen har rätt att förvänta sig.
Det mest hoppfulla i Irak är därför inte att maktsystemet har lyckats, utan att samhället fortsätter att leva trots dess misslyckanden. Familjer utbildar sina barn, företagare skapar arbetstillfällen, journalister fortsätter att skriva och ungdomar kräver en stat som behandlar dem som medborgare, inte som medlemmar av en sekt eller ett parti.
När irakier firar fotboll firar de mer än ett resultat. De försvarar sin gemenskap och sin rätt till glädje. Men en seger på planen kan inte ersätta rättsstaten.
Fotboll kan ena ett folk för en kväll. Att bygga en stat kräver något betydligt svårare: institutioner, ansvar och ett politiskt system som tjänar medborgarna i stället för sig självt.
Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut
