Köpta rapportörer ett trovärdighetsproblem för FN

Organisationen UN Watch har genomfört en omfattande granskning som har resulterat i en hundra sidor lång rapport om hur flera anställda inom FN har mottagit finansiellt stöd från diktaturer som Qatar, Ryssland och Kina.

Förenta Nationernas särskilda rapportörer, som har ett mandat att bevaka specifika frågor, är förpliktade att vara neutrala, objektiva och opartiska. UN Watch har dock visat hur flera av dem brister i detta förtroende.

En av rapportörerna som nämns är den vitryska Alena Douhan, FN:s särskilda rapportör för ensidiga tvångsåtgärder. Douhan har mottagit nära en miljon dollar från Kina, 300 000 dollar från Ryssland och 50 000 dollar från Qatar.

I sitt arbete reser Douhan ofta till auktoritära och totalitära länder. Hennes slutsatser är nästan alltid att USA och EU måste lätta på sina sanktioner, eftersom hon menar att ländernas ekonomiska kriser beror på västvärldens sanktioner snarare än på regimen själv. Bland länderna hon besökt finns Iran, Kuba och Venezuela, där hon drar slutsatsen att västvärlden ligger bakom de ekonomiska kriserna. 

I Syrien gick hon så långt att hon berömde den dåvarande Assad-regimen för dess transparens och beskrev sanktionerna mot landet som ”brott mot mänskligheten” gentemot den syriska befolkningen.

En annan rapportör som lyfts fram är Reem Alsalem, FN:s särskilda rapportör för våld mot kvinnor. Här uppstår en absurd ironi: en person vars uppdrag är att bevaka och uppmärksamma våld mot kvinnor har mottagit totalt 170 000 dollar från länder där kvinnors rättigheter kränks systematiskt. Först har han fått pengar från Saudiarabien, därefter från Cooperation Council for Arab States of the Gulf (GCC), som inkluderar Saudiarabien, Qatar, Oman och Kuwait.

Trots sitt uppdrag att bevaka systematiskt våld mot kvinnor missade Alsalem helt det systematiska sexuella våldet under attacken den 7 oktober. I stället uppgav hon för medier att hon inte sett några bevis för att sådant förekommit. Hennes uttalanden har sedan dess fått stor tyngd bland dem som förnekar Hamas brott under attacken.

Irene Khan är FN:s särskilda rapportör för yttrandefrihet. Hon valdes av en FN-kommitté ledd av Kina. Anledningen tycks vara att hon vid upprepade tillfällen rest till Kina och hyllat den auktoritära regimen – tvärtemot det hon enligt sitt mandat ska försvara.

Vid ett tillfälle har hon bland annat främjat Kinas Belt and Road Initiative, ett projekt som bidragit till de fruktansvärda förföljelserna av den uiguriska befolkningen i Xinjiang.

Till skillnad från flera andra rapportörer har Irene Khan inte mottagit medel direkt från diktaturer, men däremot nära två miljoner kronor från Sida.

En person som reagerat starkt på UN Watchs fynd är Joseph Epstein från Turan Research Center:

”Peking, Moskva, Teheran och Doha har insett att det är billigare att köpa en FN-rapportör än att köpa ett stridsflygplan, och att det ger bättre avkastning. Brevpapper med ’mänskliga rättigheter’ är en av världens mest lönsamma penningtvättstjänster.”

Fynden från UN Watch visar att Förenta Nationerna – med säkerhetsråd, generalförsamling, rapportörer och generalsekreterare – är en organisation i behov av en genomgripande reform om den ska kunna behålla någon trovärdighet. 

Sverige, som länge varit en stark förespråkare för FN och dess stadgar, borde därför ta en mer aktiv roll i att driva på en sådan reformering, inte minst när det gäller att stoppa att diktaturer finansierar rapportörer och får ordförandeposter i råd för mänskliga rättigheter.

Christoffer Jonsson är samhällsdebattör och medlem i KDU