Bokslut Almedalen: Rödgrön röra är farligt för Sverige
Almedalen är slut för i år. Mats Qviberg är inte imponerad av något parti, men har tips till regeringen om de vill vinna valet i höst.
Årets Almedalsvecka är över och man kan dra två slutsatser: För det första är att ”Palmedalen”, som den brukades kallas förut, har spelat ut sin roll. Denna snart 60-åriga jubilar som skulle vara ”demokratins höjdpunkt” har tyvärr börjat utvecklas till en tyckonomernas branschmässa. En tråkig utveckling då Almedalsveckan trots allt har en viktig uppgift. Det finns ett demokratiskt kärnuppdrag och oavsett om det är dyrt att åka till Visby och därmed inte öppet för alla. Speciellt under ett valår är det intressant att följa denna vecka, eftersom hela det politiska etablissemanget flockas på Gotland.
Och lär man sig att läsa mellan raderna går det att luska fram viktig information. Som att oppositionen anser sig så pass självsäkra att de tycks tro att valet är vunnet i förskott. Om detta kan man både tvista och hålla med. Självsäkerheten bottnar i att regeringen på många sätt inte verkar ha mod att förklara för väljarna vad de har åstadkommit.
Parallellen kan dras till SVT-dokumentären om alliansregeringen 2014, med den briljanta titeln ”Vi gjorde vad vi lovade”. Eftersom de förlorade valet och dåvarande moderatledaren avgick på valnatten kanske det inte är den bästa liknelsen, men det vore ändå befriande om nuvarande regering orkade berätta att de höll vad de lovade.
Väljarna ville ha slut på gängskjutningar, de ville ha ordning och reda i migrationspolitiken och de behövde skattesänkningar. Men om man inte kan förklara vad man står för, genomföra vad man lovat och försvara resultatet, så vinner man inga nya sympatisörer. Så fungerar världen.
Det ska tilläggas att Ulf Kristersson mentalt verkar ha checkat ut som statsminister. Fållökna, alltså Birgitta Eds gods – det finns inget bättre ord än detta – tycks dessutom vara det nuvarande statsministerparets motsvarighet till Göran Persson och Anitra Steens Torp i Södermanland. Om man inte känner till 2006 års turer kring Perssons gårdsinköp finns de en googling bort.
Men nuvarande regering har i alla fall tillfälle att ta upp fighten med oppositionen i stället för att lämna walkover.
Statsvetarprofessorn Sören Holmberg vid Göteborgs universitet kommer inte att gå till historien för de eminenta SOM-mätningarna, där man sedan 1950-talet har mätt svenska folkets attityder, utan för att han uttalade sig om att dåvarande Alliansregeringen var rökt inför valet 2010. Det fick han med rätta äta upp.
Om Tidöregeringen vill vinna nästa val – och dessvärre vet man inte ens om de vill det – är det dags att fokusera. Som företagare vet jag att det är otrevligt när det går dåligt, men en seglare vet att det går att ta sig framåt även i hård motvind.
Från regeringens sida borde man fokusera på tre saker:
För det första behöver man visa att man levererade vad man lovade. Exempelvis har man fått ned gängskjutningarna. Till detta ska läggas är att man också har drivit igenom en ny lagstiftning som kommer att bidra till att gängvåldet stävjas ytterligare. Men detta kommer inte att vara löst på en kafferast. Har man dock Gunnar Strömmer som en trygg fyrbåk, som dessutom går igenom rutan, så kommer detta att kunna förklaras. Väljarna i hela Sverige, och speciellt de som lutar åt de borgerliga, har alltid gillat människor från norr om Dalälven, alltsedan Gunnar Hedlund och Thorbjörn Fälldin. Ge Strömmer varje tillfälle att kommunicera budskapet.
För det andra handlar det om att sänka skatten och utgifter för vanliga människor. Där kan man plocka upp det faktum att bensinen har blivit billigare och att det temporärt har blivit billigare att köpa mat. Detta påverkar människor som bor utanför Stockholms innerstad, och de flesta väljare bor inte på Söder. Om en barnfamilj har råd att handla och tanka blir det betydligt större vinster i statskassan.
För det tredje behöver man påminna om alternativet. Oavsett om Liberalernas Simona Mohamsson och SD:s Jimmie Åkesson står och kramar varandra på presskonferenser är de inte vänner. Man behöver inte vara vänner i en regering eller i en företagsledning. Man är kollegor.
Och Tidöregeringen har visat sig vara kollegor. Även om man är djupt oense lyckas man hitta kompromisser. Det sistnämnda kommer inte att hända om vi får Magdalena Andersson, Nooshi Dadgostar, Daniel Helldén och Amanda Lind, med Elisabeth Thand Ringqvist som grädde på moset. De fyra förstnämnda kommer att stå för den största vänstersvängningen i svensk politik sedan löntagarfonderna, och Thand Ringqvist sitter på sidlinjen som den som är för marknadsekonomi men ändå inte accepterar Ulf Kristersson som statsministerkandidat.
Jag har i 50 år varit aktiv i det svenska näringslivet och skulle kunna avfärda det hela med att det kunde ha varit värre. Med det säkerhetspolitiska läget ger mig magont när jag tänker på att aktiva NATO-motståndare som Vänsterpartiet ska få någon form av inflytande.
Det är intressant att ett, fordom, företagarvänligt parti likt Centerpartiet lånar sig till en filosofi där framgångsrika företagare ska straffbeskattas eller tvingas betala avgifter om de väljer att lämna Sverige. Slutligen är det fascinerande att Socialdemokraterna vill regera med Miljöpartiet som är aktiva kärnkraftsmotståndare.
Om olyckan är framme kan detta bli verklighet i september.
Mats Qviberg är finansman
