Leve kung Burnham – men hur länge brinner lågan?

Labourmaskineriet har talat. Keir Starmer är på väg bort och Andy Burnham, ”The King of the North”, tycks redo att krönas. För Labour är lockelsen lätt att förstå. Efter Starmers träiga, teknokratiska och ofta livlösa premiärministerskap framstår Burnham som nästan Clintonskt skicklig: folklig, intuitiv, varm i kameran och långt bättre på att få Labour att låta som ett parti med puls.

Det ska inte underskattas. I en tid då politik i hög grad handlar om förtroende, närvaro och känslan av att människor respekteras är Burnham en långt svårare motståndare för Nigel Farage än Starmer någonsin kunde bli.

Samtidigt har Burnham ännu bara löst Labours akuta kommunikationsproblem. Det finns inte lika mycket som tyder på att han är rätt person att lösa partiets verkliga underliggande problem.

Han ärver en svag ekonomi, fackföreningar som kräver mer pengar i egen riktning och ett parti som sargas av ett inbördeskrig mellan en urban administrations- och medelklassfalang (net zero, Remain, öppna gränser) och en mer traditionell arbetarfalang (energirealism, Leave, gränskontroll). Därtill kommer Reform UK, som knipit tätposition just därför att Labour (och Conservatives) ännu inte erbjuder en trovärdig helhetsberättelse om migration, trygghet och statens förmåga att leverera. 

Att Burnham förefaller sympatisk hjälper. Att han låter mer levande än Starmer hjälper ännu mer. Men det är nödvändiga, inte tillräckliga, villkor för att vända Labours fortsatt bistra opinionsläge.

Tony Blair har nyligen pekat på det problematiska i att Burnham ännu saknar en konkret egen agenda. Det är en träffande invändning. Likt Starmer är Burnham känd för att både svänga med vinden och hålla sig väl med alla. Den som kliver in i Downing Street som internt nödalternativ snarare än som bärare av ett eget nationellt mandat, mitt i ett parti som tappat riktning, kan inte nöja sig med att byta tonläge. Han måste agera innan smekmånaden är över – alltså från dag ett.

Ironin är att Labours främsta hopp nu kan stå till just den privata sektor som partiet ofta betraktar mer som kassako än kraftkälla. Storbritannien har trots den politiska röran reella styrkor: Europas starkaste AI-miljö, universitet i världsklass, London som finanscentrum, starkt riskkapital och en företagsskultur som ännu kan skapa oväntad medvind. Får en konjunkturvändning extra kraft av AI-investeringar och produktivitetslyft kan Labour räddas av verklighetens folk – snarare än tvärtom.

Det gör Burnhams uppgift både lättare och svårare. Lättare, eftersom brittisk tech och AI kan ge honom den framtidstro Starmer aldrig lyckades gestalta. Svårare, eftersom Labour då måste förstå vad som faktiskt skapar medvinden. Partiet är ofta mer bekvämt med att fördela vinster än med att vårda vinsternas förutsättningar.

Burnham behöver nog också snabbt kapa den bekväma tråden tillbaka till ”Tory-årens elände”. Labour har nu makten och bär ansvaret för vad som händer härnäst. Ännu en klagovisa om arvet efter de konservativa bygger inte tilltro till att Labour har egna lösningar. Det kräver i stället en begriplig idé om hur staten och den privata sektorn tillsammans kan få landet att fungera igen. Tillväxt, företagande och teknisk optimism är inte borgerliga dekorationer. Det är själva förutsättningen för socialdemokratisk handlingskraft.

Burnhams låga kommer att brinna starkt i början. Om han inte snabbt förvandlar kommunikativ begåvning till politisk riktning lär förväntad smekmånad bli kort.

Mark Brolin är geopolitisk strateg och författare