Magdalena Anderssons freudianska felsägning
Har Magdalena Andersson tröttnat på såsarna? Sjukskriver de sig av okynne? Var detta ett subtilt avståndstagande från kortare arbetstid?
måndag 10 augusti
Har Magdalena Andersson tröttnat på såsarna? Sjukskriver de sig av okynne? Var detta ett subtilt avståndstagande från kortare arbetstid?
Det kom alldeles i slutet av Magdalena Anderssons ”valvinnartal”, när man egentligen redan hade börjat tänka på annat. Sedan gick det inte att släppa.
”Ett land där alla som jobbar också gör det.”
I månader har vi hört politikerna gå upp i brygga för de ”hårt arbetande människorna”. Det har varit lite tjatigt, men ändå gått att ta till sig. Känts ganska bra, rentav. Respektfullt.
Man tänkte på alla morgnar man ställt mobilen på 06.30 och förträngde de fyra efterföljande tryckningarna på snooze, nio minuter i taget. ”Ställt klockan varje morgon”, sa Magdalena Andersson visserligen. På den tiden människor fortfarande ”byggde landet” fanns ingen snoozefunktion. Men politikern såg den bästa versionen av mig. Hon gav mig benefit of the doubt. Klockan hade trots allt varit ställd och till slut hade jag stigit upp och besinnat att det var måndag.
Det är det fina med ”hårt arbetande människor”. Uttrycket talar till den djupt förankrade svenska självbilden: Sverige är världens mest protestantiska land och svenskarna världens mest arbetande folk efter kineserna.
”Arbetslinjen” var ett bättre ord för ungefär samma sak. Men ”hårt arbetande” duger. När politikerna sagt det en triljon gånger börjar man dessutom spegla sig i det.
Tills i går.
I den avslutande uppräkningen av allt Sverige ska vara ett land för, kom plötsligt den märkliga meningen:
”Ett land där alla som jobbar också gör det.”
Först kröp tvivlet in. Sedan insåg jag att det kanske var hennes tvivel som hade trängt ut.
Har Magdalena Andersson tröttnat på såsarna?
Misstänker hon att det hårt arbetande folket i själva verket tar för långa fikaraster? Sjukskriver sig av okynne? Sitter och stirrar in i Teams utan att lyssna? Var detta ett subtilt avståndstagande från kortare arbetstid?
Politiska tal är som rebusar. De ser enkla ut tills man börjar försöka lösa dem. Jag lämnar därför meningen en stund och koncentrerar mig på talets stora vallöfte.
Socialdemokraterna vill ge barnfamiljer ett extra barnbidrag till jul och ett till sommarlovet. Eller två extra barnbidrag om året, rättare sagt. Såvitt jag kan räkna är det ungefär det tidigare löftet om 200 kronor mer i månaden, fast de samlas ihop och levereras vid två tillfällen när föräldrar är särskilt mottagliga.
De har gjort vad skickliga politiker gör: flyttat runt pengar tills det ser ut som en ny idé.
I stället för att vara den i vänsterblocket som vill höja barnbidraget absolut minst blir man den enda som vill ge det till jul. Ingen kan säga att Socialdemokraterna saknar känsla för kalendern.
Men tanken vandrar tillbaka.
”Ett land där alla som jobbar också gör det.” Det vill säga: alla som arbetar ska också arbeta.
Europas stora ekonomiska bekymmer är produktiviteten. Vi lyckas inte bygga bilar i samma takt som kineserna och framför allt inte till samma pris. Sverige klarar sig bättre. Arbetsproduktiviteten ligger högre än både EU- och OECD-snittet, vilket är imponerande med tanke på hur stor tjänstesektorn är.
Problemet med tjänster är att de trilskas när man försöker effektivisera dem. En industrirobot kan skruva fast fler bildörrar i timmen. Hemtjänsten kan däremot bara öka produktiviteten till en viss punkt när en gammal människa behöver hjälp att gå på toaletten. Det finns till och med ett ekonomiskt begrepp för saken: Baumols lag.
Kan det verkligen vara detta Magdalena Andersson menar?
Eller är det sysselsättningsmåttet hon vill åt? För att räknas som sysselsatt räcker det i statistiken att ha utfört en timmes betalt arbete under mätveckan. Det är inte SCB som hittat på definitionen för att muntra upp regeringen utan internationell standard. Att bara 200 av 450 miljoner invånare i Europa är ”sysselsatta” känns därmed en smula otryggt.
Och plötsligt öppnar sig ett helt annat Magdalena Andersson-tal.
För om ”alla som jobbar också ska göra det” inte är en felsägning är det en mycket sträng politisk princip. Här räcker det inte längre att gå till jobbet. Man ska tydligen jobba när man kommer dit också.
Det hårt arbetande folket har på några sekunder gått från hyllat till övervakat.
Kommen så långt har jag helt bytt syn på talet. Under barnbidragen, julpengarna och alla vänliga ord om dem som ställer klockan varje morgon finns plötsligt en udd.
Man kan förstås välja den enklaste förklaringen. Magdalena Andersson sa fel. Hon skulle säga:
”Ett land där alla som kan jobba också gör det.”
Kanske stod det till och med så i telepromptern. Men freudianska felsägningar är ofta intressantare än det man hade tänkt säga. Och för ett ögonblick lät Socialdemokraternas partiledare betydligt mer höger än hon ville berätta.
Cecilia Garme