Moderna Museet och Vänsterpartiet är del av en gammal sovjetisk hatkampanj

Det är fascinerande att något som skapades på 1960-talet i Sovjetunionen fortfarande kan anses vara ”hett”, ”coolt”, ”nytt” och ”träffsäkert”, och till och med användas av ett politiskt parti och ett konstmuseum i Sverige.

Nu talar vi inte om något Sputnik-skrot som snart ska falla ner mot jorden, utan om den antisemitiska kampanj som Sovjetunionen skapade efter sexdagarskriget 1967.

Det som Sovjetledningen spred 1967–1969 är nämligen fortfarande, i stora stycken, det narrativ som förekommer i Palestinarörelsens slagord och i radikala universitetskretsar – nämligen att Israel är kolonialism, att sionism är rasism, att judar är sionister, att sionister kontrollerar USA, bankerna och världen, samt förstås hela bildrepertoaren med spindlar, nät, bläckfiskar, armar och händer som kontrollerar och greppar tag – och allt annat som har koppling till urgamla antisemitiska troper.

Vet ens personer som Lorena Delgado Varas att hon är en nutida aktör i en sovjetisk antijudisk kampanj när hon sprider bilder på bläckfiskar med davidsstjärnor på? Känner Moderna Museet till detta när de ställer ut ett konstverk där Israels parlament Knesset kontrollerar USA?

Sagan om judars påstådda ondska är så djupt rotad i narrativen att många inte ens reflekterar över det, och detta visste Sovjetunionen när man skapade propagandan.

Nu har det kommit forskning från Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet som skildrar hur det gick till när Sovjetunionen plötsligt blev arkitekten bakom en ny antisemitisk kampanj, en som bland annat ledde till att Polen tömdes på judar. Omkring 2 000 av dem kom till Sverige efter att ha förföljts och blivit av med jobb och bostäder.

När det stod klart att Israel hade vunnit sexdagarskriget i juni 1967 behövde Sovjetunionen något att skylla detta pinsamma misslyckande på. Egypten och Syrien hade haft tillgång till både sovjetiska vapen och rådgivare, men nu låg deras arméer och flygvapen i spillror. Något måste göras för att skyla över detta monumentala fiasko.

Det var här antisemitismen kom in.

Sovjetiska ledare som Leonid Brezjnev och Aleksej Kosygin började jämföra Israel med Nazityskland och anklaga landet för aggression och krigsförbrytelser. Samma budskap spreds i tidningar, radio, böcker och karikatyrer. Israel beskrevs som en utpost för amerikansk imperialism, medan sionister utmålades som ett globalt nätverk med inflytande över banker, medier och politik – och förstås USA.

Känns det igen?

Detta var en av de mest omfattande statliga propagandakampanjerna mot judar efter andra världskriget, med återverkningar långt utanför Sovjetunionens gränser och in i vår egen tid.

Det är på grund av detta narrativ som Vänsterpartiet i dag har företrädare som sprider sådant här, även om partiledningen försöker göra allt för att kalla det för ”Israelkritik”. Vänsterpartiets Skånepolitiker Roland Nilsson erkänner till och med att många inom partiet har ”svårt att skilja på antisemitism, antisionism och Israelkritik” (DN, 15 juni).

På grund av denna okunskap följer här en kort antisemitism-skola:

Antisemitism är ett ”finare” ord för rasistiskt hat mot judar, ett ord som antisemiterna själva uppfann 1879 för att ge sin rörelse politisk legitimitet.

Antisionism är en ideologi som går ut på att Israel inte borde finnas. Den antisionist som vill förinta Israel är en del av en folkmordsideologi, eftersom FN definierar folkmord som ”avsikten att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässig eller religiös grupp”.

Israelkritik däremot – eller, som det egentligen borde kallas, kritik av den israeliska regeringen – är fullt legitim, så länge den inte innehåller inslag av antisemitism eller antisionism.

Avslutningsvis kommer här en sådan mening, en som är kritisk mot den israeliska regeringens politik:

”Det är förkastligt att palestinska jordbrukare på Västbanken utsätts för attacker från israeliska bosättare och att många förlorar tillgång till mark till följd av bosättningsutbyggnad.”

Denna mening är inte bara sann, den är också fri från antisionism och antisemitism.

Kanske kan Vänsterpartiet och Moderna Museet få detta som hemläxa, så att de inte fortsättningsvis reproducerar det narrativ som en gång i tiden skapades av Sovjetunionen.

Johan Romin