Nazist går bra men inte quisling

”Det var inte vi som började” är en gammal uttjatad ursäkt när folk anklagas för att ha gått för långt. Det finns verkligen goda skäl för Tidöpartierna att anklaga den rödgröna sidan för att det är de som lagt grunden för den låga agendan, då alla möjliga sorters tarvligheter och groteska överdrifter är tillåtna.

Epitet som nazist, fascist, rasist och liknande har haglat från vänsterhåll i så många år nu att de har förlorat allt värde. Samma sak gäller begrepp som ”hot mot demokratin”. Så varför ska inte högern ge igen med samma mynt?

När vänstern använder grovheterna reagerar knappt någon, men när Richard Jomshof svarar med att kalla Anders Lindberg och senare Magdalena Andersson för quislingar, då tar det hus i helvete. Det är därför, menar en del, på tiden att vänstern får känna av sin egen medicin.

De som tycker att man bör hålla sig för god för att använda den sortens metoder kallas föraktfullt för ”finhögern”. Och när man ser en del borgerliga politiker och kommentatorer reagera på Jomshofs utspel är det inte utan att man kan förstå vad begreppet finhöger syftar på.

Men det är ändå att missa målet. Det handlar inte om finhet, utan om en misstro till ideologi.

Idéer kan mörda människor, skrev Heinrich Heine redan 1834. Robespierres skräckvälde under franska revolutionen var, skriver Heine, endast ”Jean-Jacques Rousseaus hand”. Om man tror på en utopi, på ett framtidsperspektiv som är underbart, är man villig att begå onda handlingar för att genomföra utopin.

Det är stor skillnad på franska revolutionens blodbad och Aftonbladets ledarredaktions tarvligheter. Men drivkraften är densamma. Om vi bara får bort detta som stoppar oss så blir allt bra. Därför är alla medel tillåtna.

Det är den utopiska tanken som genomsyrar socialism i alla dess former och väldigt mycket av klimat- och miljörörelsen. Utopierna varierar, men drivkraften är den samma. Också till höger finns givetvis utopiska rörelser. När man föreställer sig ett fjärran mål och är villig att göra allt för att uppfylla det, är man ute på farliga vägar.

Men samtidigt finns inom högern en stark skepsis mot utopier. Det är själva grundbulten i konservativt tänkande, nämligen att människan är tämligen skröplig, har sina drifter och agerar inte alltid så förståndigt. Grundprincipen för att skapa ett bättre samhälle blir då inte utopin, den ouppnåeliga drömmen om det perfekta samhället, utan avvägningen, det bästa av flera olika alternativ, där inget är perfekt men något är bättre än det andra.

Det finns människor till vänster, med socialistisk grundsyn, som också är konservativa i ordets rätta mening, att de inte tror på utopier, men ändå tror på en del klassiska socialdemokratiska samhällsmodeller. Widar Andersson och Jan Emanuel är två svenska exempel. Problemet är bara att den gruppen krympt samman och blivit så liten att den praktiskt taget inte har något inflytande över dagens vänster.

Samtidigt finns det människor högerut som har sina egna utopier och är villiga att offra allt för att genomföra dem. Det är lätt att lockas med av entusiasmen om att besvara vänsterns språkbruk och dyngspridande med samma mynt. Men då glömmer man att det är det utopiska tänkandet som är drivkraften. Världen blir bättre utan fantasier om en gyllene framtid.

Att resonera så har inget med ”finhet” att göra. Det handlar om erfarenhet och en smula kritiskt tänkande.

Dan Korn är författare, folklivsforskare och rabbin, bosatt i Storbritannien