Vänsterpartiets prioriteringar är talande
Ett parti ansvarar inte för varje åsikt som yttras av dem det bjuder in. Men det ansvarar för vilka det väljer att ge en plattform.
Politik handlar om prioriteringar. Det man väljer att tala mest om – och det man väljer att inte tala om – avslöjar vad man anser vara viktigast.
Under de senaste två åren har Vänsterpartiet gjort Gaza till en av sina mest profilerade frågor. Samtidigt har svenska judar levt med en kraftigt ökad otrygghet. Antisemitismen har ökat, synagogor och judiska skolor bevakas av polis och många judar tvekar att bära judiska symboler offentligt.
Ingen ifrågasätter att civila i Gaza lider. Frågan är varför Vänsterpartiet gång på gång visar större politiskt engagemang för konflikten där än för den växande antisemitismen i Sverige.
Efter den 7 oktober bildades Judiska Kvinnogruppen (JKG), ett nätverk med omkring 400 kvinnor med judisk anknytning. Gruppen växte fram ur sorg, oro och en tilltagande känsla av utsatthet, och har sedan dess fört dialog med flera svenska partiledare och andra politiska företrädare.
Nooshi Dadgostar tackade ja till ett möte med gruppen men avbokade med kort varsel för att prioritera en annan aktivitet samma dag. Politik handlar om prioriteringar. Även det var en prioritering.
Vänsterpartiets prioriteringar märks inte bara i vilka man väljer att möta. De märks också i vilka man väljer att ge en plattform. På Vänsterpartiets partikongress gavs Palestinska riksförbundet utrymme som utställare. Enligt SVT såldes där kartor där staten Israel inte fanns utmärkt, och förbundets vice ordförande uppgav att han inte tror på Israels existens som stat.
Vänsterpartiet säger sig stå bakom en tvåstatslösning. Därför väcker det frågor att partiet samtidigt ger utrymme åt en organisation vars företrädare öppet ifrågasätter Israels rätt att existera. De två ståndpunkterna är svåra att förena.
Ett parti ansvarar inte för varje åsikt som yttras av dem det bjuder in. Men det ansvarar för vilka det väljer att ge en plattform. Prioriteringar handlar inte bara om vilka man möter eller vilka man ger en utrymme. De handlar också om vilka ord man väljer.
Inför sin partikongress skriver Vänsterpartiet att ”regeringen står passiv inför folkmordet i Gaza”. Folkmord är inte ett politiskt slagord. Det är ett juridiskt begrepp med en mycket specifik innebörd, enligt internationell rätt. Ett parti har naturligtvis rätt att uttrycka en politisk uppfattning. Men det är något helt annat att presentera en rättslig slutsats som om den redan vore fastställd. Att andra använder begreppet förändrar inte den principiella skillnaden mellan en anklagelse och en rättsligt fastställd bedömning.
Ord får konsekvenser. I Sverige har judar under lång tid hållits ansvariga för Israels agerande, i skolkorridorer, på gator, utanför synagogor och på arbetsplatser. När ett riksdagsparti använder det mest laddade juridiska begreppet som finns sker det i den verkligheten. Den konsekvensen kan man inte bortse från.
Sverige har haft en judisk befolkning i över 250 år. Den judiska minoriteten är inte en parentes i svensk historia. Den är en del av den. Ett parti som säger sig stå upp för minoriteter måste också göra det när minoriteten är judisk.
Det är inget fel i att känna medkänsla med Gazas civila. Tvärtom. Men svenska riksdagspartier är valda för att företräda Sverige och svenska medborgare. Det ansvaret börjar i Malmö, Göteborg och Stockholm. Vänsterpartiet har gjort sina prioriteringar tydliga. Nu är det upp till väljarna att avgöra om de delar dem.
Daniel Eisenberg är försäljningschef och en helt vanlig svensk jude
