När staten tvivlar – men ändå betalar

Sverige har infört skärpta demokrativillkor för bidrag till trossamfund och civilsamhällesorganisationer. Ändå beviljas statsbidrag till organisationer där myndigheterna själva konstaterat uttalanden om kvinnans underordning, patriarkala strukturer och judar. Statens tycks oförmögen att omsätta demokrativillkoren i praktik.

Den franska rapporten om Muslimska brödraskapet har åter aktualiserat frågan om hur europeiska stater ska förhålla sig till organisationer som befinner sig i gränslandet mellan religion, civilsamhälle och politisk aktivism. Även i Sverige är frågan högaktuell.

När Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) nyligen beslutade att bevilja statsbidrag till Förenade Islamiska Föreningar i Sverige (FIFS) för 2026 konstaterade myndigheten samtidigt att uttalanden från företrädare inom medlemsförsamlingarna aktualiserar demokrativillkoren. Det är en formulering som borde få varje beslutsfattare att stanna upp.

Om en myndighet själv bedömer att demokrativillkoren aktualiseras, varför beviljas då bidraget?

Sverige har under senare år infört skärpta demokrativillkor för statliga bidrag till civilsamhället och trossamfunden. Syftet är självklart. Skattebetalarnas pengar ska inte finansiera verksamheter som motverkar jämställdhet, mänskliga rättigheter eller demokratins grundläggande principer. Men MUCF:s beslut illustrerar ett större problem. Sverige har infört demokrativillkor, men myndigheterna verkar fortfarande osäkra på hur de ska tillämpas när de ställs inför organisationer som återkommande aktualiserar just dessa villkor.

MUCF hänvisar till att rättelseåtgärder har vidtagits. Men där uppstår den centrala frågan: hur många gånger kan samma organisation eller samma nätverk hänvisa till rättelseåtgärder innan staten börjar ifrågasätta om problemen verkligen är tillfälliga?

Detta är inte en diskussion som började 2026. Redan 2012 visade SVT:s Uppdrag granskning hur imamer i miljöer knutna till samma organisatoriska sfär gav råd som stod i konflikt med svenska rättsprinciper. Därefter har återkommande kontroverser följt. Frågor om kvinnors rättigheter, antisemitism, politisk påverkan och relationen mellan religion och politik har gång på gång lett till offentlig debatt, journalistiska granskningar och myndighetsutredningar.

Varje gång har förklaringen varit densamma: detta var ett misstag, detta är inte representativt, åtgärder har vidtagits och problemen kommer inte att upprepas.

Ändå återkommer de.

Lagens förarbeten framhåller att det särskilt ska beaktas om ett agerande är enstaka eller återkommande. När liknande frågor aktualiserats vid upprepade tillfällen sedan 2012 finns det skäl att fråga sig om problemen fortfarande kan betraktas som enstaka.

Det centrala problemet är därför inte de enskilda uttalandena, utan att staten har hört samma försäkringar i över ett decennium.

Sedan 2012 har återkommande granskningar följts av löften om rättelse, utbildningsinsatser, policydokument och avståndstaganden. Ändå återkommer samma typ av frågor. Förr eller senare måste staten ställa sig frågan om problemet ligger i enskilda misstag eller i den underliggande organisationskulturen.

Just därför handlar frågan inte längre om enskilda uttalanden. Den handlar om statens förmåga att göra riskbedömningar.

I den proposition som låg till grund för de skärpta demokrativillkoren betonade regeringen att undantagsbestämmelser ska tillämpas restriktivt och att bedömningen ska omfatta både proportionalitet och risken för framtida överträdelser. Syftet var att ge myndigheterna verktyg att skydda demokratin innan problemen blivit permanenta.

Men i praktiken tycks flera myndigheter fortfarande resonera utifrån den gamla tillitsmodellen. Tyngdpunkten läggs på organisationernas försäkringar om förbättring snarare än på den samlade historiken.

Här framträder en tydlig kontrast till andra delar av statsförvaltningen. Sida valde att avsluta samarbetet med Islamic Relief efter återkommande frågor om styrning, värdegrund och kopplingar till miljöer som bedömdes stå i konflikt med svenska biståndsprinciper. Oavsett vad man tycker om det beslutet visar det att staten faktiskt kan agera när förtroendet för en organisation inte längre anses tillräckligt starkt.

Frågan är därför varför samma försiktighetsprincip inte tycks tillämpas konsekvent inom hela statsförvaltningen. När en myndighet själv konstaterar omständigheter som aktualiserar demokrativillkoren, borde utgångspunkten vara försiktighet. Särskilt när liknande problem återkommit under mer än ett decennium.

Demokratins styrka mäts inte i hur den hanterar organisationer som delar dess värderingar. I stället mäts den i hur den hanterar organisationer vars förhållande till dessa värderingar är omstritt. Om demokrativillkoren alltid följs av nya förklaringar, nya rättelseåtgärder och nya möjligheter riskerar de att förlora sin funktion. Då blir de inte ett skydd för demokratin utan en symbolisk markering.

Demokrativillkoren och försiktighetsprincipen får inte bli en pappersprodukt.

Sameh Egyptson är teologie doktor i interreligiösa relationer och aktuell med boken Den omstridda avhandlingen