Nej, Iran är ingen krigsvinnare

Det finns fredsavtal som avslutar konflikter. Det finns också fredsavtal som mest ger dem ny form: mindre rök, färre bomber, men samma underliggande slitningar kvar.

Det är där Iran nu befinner sig. Uppgörelsen som ska öppna Hormuzsundet, lätta på delar av sanktionsregimen och få fart på nya kärnsamtal, framställs gärna som början på fred. Mer sannolikt är den en paus i ett farligare spel.

Den simplistiska berättelsen skriver nästan sig själv: Donald Trump utropade seger för tidigt, Israel pressade honom, Teheran stod emot bomberna, visade att regimen fortsatt kan hota Hormuzsundet och säkrade eftergifter. Alltså: Iran vann.

Men överlevnad är inte seger.

Visst, någon vacker uppgörelse förefaller inte möjlig. Teheran har lång erfarenhet av att förvandla militärt tryck till diplomatiskt syre. Regimen förhalar, splittrar sina motståndare och exploaterar den demokratiska världens större respekt för människoliv. Iran tycks på så vis kunna räkna hem sanktionslättnader, större utrymme att sälja olja samt förnyad tyngd kring Hormuz.

Ändå missar denna mörka tolkning den mer fullständiga balansräkningen.

För det första har Iran, trots att det blivit fashionabelt att säga annorlunda, vare sig vunnit eller blivit USA:s jämlike. Landet har påmints om att bomber kan börja hagla med minuters varsel – över både kärnprogrammet och regimens ledare. Inte ens på hemmaplan går de senare säkra.

Det betyder inte att regimskifte är enkelt. Det kräver fortfarande något västvärlden, tack och lov, ogärna riskerar lättvindigt: sina egna soldaters liv. Men styrkeförhållandet är ändå brutalt tydligt. USA:s och Israels militära övermakt är överväldigande. Iran är stryktåligt, men också påfallande försvarslöst.

För det andra är Irans regionala imperium svagare än dess retorik. Hamas har slagits sönder. Hizbollah är försvagat. Den pragmatiska axeln mellan USA, Israel och viktiga sunnistater har inte brutits utan vidareutvecklats. Att till och med Libanon nu förekommer i diplomatin, som mer än bara Hizbollahs gisslan, speglar också Irans relativa försvagning.

För det tredje är regimens främsta fiende vare sig USA eller Israel, utan den egna befolkningen. Den tydligaste symbolen är inte en missil utan en slöja. Tvånget kring kvinnors klädsel var länge ett av mullornas tydligaste kontrollverktyg. Ändå fortsätter modiga kvinnor att visa sig offentligt utan slöja, medan beivrandet blivit mer tveksamt, selektivt och svårt att upprätthålla. En regim vars legitimitet vilar på gevärspipor riktade mot den egna befolkningen är livsfarlig – men också pinsamt skör.

Även oljevapnet är mindre avgörande än vad vår gamla tankemodell utgår från. Priserna steg under krismånaderna, men inte till skräcknivåerna som hade följt om världens relativa oljeberoende ännu var som förr. Samtidigt arbetar energiköpare, gulfstater och andra regionala aktörer för att minska beroendet av både olja och Hormuzsundet. Diversifiering är inte längre en framtidsvision utan en överlevnadsstrategi.

Till detta kommer AI-revolutionen. Frågan är inte om den kommer att effektivisera andra energialternativ, utan hur snabbt och hur mycket. Iran är byggt för det äldre Mellanöstern: revolutionärt våld, ombudskrig och oljeutpressning. Det är verktyg som redan spelar mindre roll än förr – och sannolikt ännu mindre i morgon.

Ja, kärnvapenfrågan är olöst. Hizbollah finns kvar. Hormuz förblir ett stående hot. Teheran kan använda förhandlingarna för att återhämta sig.

Men slutsatsen att Iran har vunnit är helfel. Kriget har snarare skyndat på en redan innan initierad utveckling: Islamiska republiken rör sig mot att bli Mellanösterns Nordkorea. Isolerat, brutalt, övervakningshysteriskt – och alltmer absurt.

Iran är farligt. Men det är också långt svagare än västs karriärpessimister förmår se.

Mark Brolin är geopolitisk strateg och författare