Valfläskets sjunkande marginalnytta 

Just när man trodde att det var färdigfjäskat knyckte regeringen oppositionens baconmacka – halverat pris i kollektivtrafiken. En omvänd triangulering inför ett val som börjar se ovinnbart ut för regeringen.

De har redan testat sänkt matmoms. Och sänkta arbetsgivaravgifter för unga. Förra veckan var det friare alkoholpolitik, det verkar inte heller ha hjälpt. I dag kom en utredning fram till att bensinpriserna måste öka. En ovälkommen input till en regering som just har sänkt drivmedelsskatterna. 

Och sällan har 6,5 miljarder kronor valgodis landat lika illa som bussbjussningen. ”Nu lovar regeringen glass till alla” (Viktor Barth-Kron, Expressen). ”Staten har blivit en förälder som swishar barnen” (Oisin Cantwell, Aftonbladet). ”En vansinnig ekonomisk politik” (professor John Hassler i SVT Aktuellt). Professorn pratar mest om bränsleskatterna. Men ändå. Pendeln har svängt. Väljarna har börjat räkna kalorier.

När Fokus ringer den tidigare handels-, närings-, utbildnings- och kulturministern Leif Pagrotsky (S) är det för att prata om maxtaxan 1998, det mest kända exemplet på fungerande valfläsk. Pagrotsky håller inte med om att det var valfläsk. Maxtaxan var visserligen något som Göran Persson drog ur manschetten tre veckor före valet, men den gick att motivera politiskt, trädde inte i kraft förrän fyra år senare och finns fortfarande kvar.

I stället påminner han om den okonventionella vinnarstrategin 1994, då S i opposition föreslog 63 miljarder kronor i nedskärningar, motsvarande 105 miljarder kronor i dagens penningvärde. Socialdemokraternas opinionssiffror sjönk prompt från 52 procent till 45 procent. Det tyckte Ingvar Carlsson var en framgång, berättar Pagrotsky. S-ledaren var rädd att folk skulle vara oförberedda på nedskärningarna som väntade. De gick sedan till historien som budgetsaneringen-på-90-talet och i slutet av golgatavandringen började ”utbränd” dyka upp som diagnos i offentlig sektor. 

Periodens innovation var budgetreglerna, även kallade det finanspolitiska ramverket, en svensk variant av Churchills blod, svett och tårar, eller helt enkelt ”det finns ingen fri lunch”. 

-Tanken med att skapa budgetregler var att förhindra att det blev en upprepning av de tidigare underskotten. De hade ingen laglig kraft, men det fanns respekt för dem. Man kunde vinna val på en politik som var obekväm, för en gradvis samhällsförbättring. I dag hör jag ingen prata om det, säger Leif Pagrotsky.

Om Finanspolitiska rådet är något att gå på har det kollektiva minnet bleknat.

Snart återstår bara en statsmannamässig kungörelse om 105 miljarder i strypta utgifter eller slopade skattesänkningar. Men kanske är det redan för sent för Elisabeth Svantesson (M) att bli först med det. I går hann Mikael Damberg (S) säga det i SVT Aktuellt.

-Jag tror man måste vara ärlig mot väljarna och säga att allt det som lovas nu av politiker kommer inte att kunna fortsätta.

När väljarna räknar kalorier är det antagligen rätt sak att säga. 

Cecilia Garme