Att inte se, inte höra, och inte tala

Denna måndagmorgon var det Vänsterledaren Nooshi Dadgostars tur att bli utfrågad i P1. Men blev lyssnarna så mycket klokare? 

Givetvis fick hon svara på frågor om den senaste veckans skandal att riksdagsledamöter skrivit stödjande brev till palestinska terrorister. Men mycket till svar blev det inte. Dadgostar stoppade mest huvudet i sanden. 

Hennes ”försvar” blev ordet borde. De båda riksdagsledamöterna borde ha tagit reda på mer, borde ha dubbelkollat den externa parten (det vill säga Palestinska riksförbundet) och de skulle inte ha skrivit dessa brev.

Jaha. Hur hade motsatsen låtit? De borde ha skrivit dessa brev, de borde inte ha dubbelkollat? Det här är självklara svar från någon som inte vill svara.

Det är uppenbart att Nooshi Dadgostar inte vill, eller orkar, att ta ansvar för det som hänt, eller gå till botten med uppgifterna. Hon lastar över ansvaret på ledamöterna själva och hänvisar till partisekreteraren. Hon kan heller inte berätta på vilket sätt som partiet försäkrat sig om att lokala listor inte innehåller terrorstödjande kandidater, något hon lovade på försommaren att göra, detta efter Expressens avslöjande. 

Nooshi Dadgostars mediehantering liknar de tre aporna ”inte se, inte höra, inte tala”. För även om Dadgostar talade, sa hon faktiskt ingenting.

Det går ju inte att bortse ifrån det faktum att det inte var vilka obetydliga riksdagsledamöter som helst som skrev dessa terrorstödjande brev, det var Vänsterpartiets gruppledare i riksdagen Samuel Gonzalez Westling som gjorde det, samt den mångåriga  riksdagsledamoten Ilona Szatmári Waldau. 

Då duger det inte att säga de skulle inte ha gjort det, de borde inte och ”vi har inte gjort tillräckliga kontroller”.

Det borde bli konsekvenser.

Nooshi Dadgostars loja hållning i detta ämne kan bara förklaras med att hon inte vill stöta sig i onödan med den stora väljargrupp som kommit till Vänsterpartiet just för att partiet har denna terrorstödjande hållning i Palestinafrågan.

I dessa gruppers ögon handlar det nämligen inte om terrorism att skicka in en självmordsbombare på en buss eller ett kafé som är fullt med skolflickor och familjer. Dessa grupper kallar detta för ”motstånd mot den sionistiska ockupationen”. Dessa grupper firar attacker som 7 oktober med fyrverkeri, tutande bilkolonner och gröna Hamasflaggor.

Det är dessa människor som Vänsterpartiet just nu är beroende av för att göra ett bra val. Priset som Dadgostar betalar för deras stöd är att mumla obegripligt i radio.

Johan Romin