När kriget blir business riskerar Sudan att förlora sin suveränitet

När inbördeskriget i Sudan bröt ut i april 2023 betraktades konflikten till en början som ännu ett maktkrig mellan landets väpnade aktörer. Drygt tre år senare har konflikten utvecklats till något betydligt större. Sudan har blivit ett exempel på hur moderna krig kan omvandlas till ett helt ekonomiskt system, ett krigsekonomiskt ekosystem där militära framgångar, vapentransporter, finansiering och geopolitiska intressen vävs samman.

För att förstå dagens Sudan räcker det därför inte längre att följa frontlinjerna eller de dagliga militärkommunikéerna. Den verkliga maktkampen utspelar sig i logistikkedjorna bakom fronten: i vapenleveranserna, finansieringsnätverken, handelsbolagen, hamnarna och de regionala allianser som håller konflikten vid liv.

Rapporter från FN:s expertpanel om Sudan, undersökningar av Reuters och Bloomberg samt analyser från Royal United Services Institute (RUSI) beskriver hur kriget successivt har blivit en arena där flera regionala makter konkurrerar om inflytande över Röda havet och Afrikas horn.

Ett av de tydligaste exemplen är det fördjupade samarbetet mellan Port Sudan-regeringen och Iran. Reuters och Bloomberg har rapporterat om leveranser av iranska drönarsystem och ett återupptaget säkerhetssamarbete mellan länderna efter återupprättade diplomatiska relationer. Samtidigt har amerikanska medier, däribland Fox News, beskrivit hur iranska drönare fått en allt större betydelse i kriget och bidragit till ett ökat antal civila dödsoffer.

Andra analyser, bland annat från den sudanesiska analysplattformen Sahih Sudan,  går längre och beskriver omfattande logistiska nätverk för vapenleveranser via flyg och sjöfart samt kopplingar till personer med anknytning till den tidigare islamistiska maktapparaten. Dessa uppgifter bygger dock huvudsakligen på satellitbilder, öppna underrättelsekällor och logistiska analyser och bör därför betraktas som kvalificerade bedömningar snarare än fastställda fakta.

Liknande slutsatser återfinns i säkerhetsanalyser från Sheba Intelligence, som beskriver hur smuggelvägar över Röda havet kan ha använts för att överföra drönarteknik och annan militär utrustning via regionala aktörer. Även här återstår flera uppgifter att oberoende verifieras.

Det mest intressanta är dock inte varje enskild vapenleverans. Det avgörande är vad beroendet av utländsk militär hjälp gör med en stats självständighet.

Historien visar att den som finansierar ett krig sällan gör det utan strategiska motiv. Vapensändningar följs ofta av politiska krav, ekonomiska privilegier och säkerhetspolitiska överenskommelser som kan leva kvar långt efter att vapnen tystnat.

För Sudan är detta särskilt känsligt. Landet kontrollerar en av Afrikas längsta kuststräckor mot Röda havet  en av världens viktigaste handels- och energikorridorer. Den som etablerar långsiktigt inflytande där påverkar inte bara Sudan utan hela den geopolitiska balansen mellan Mellanöstern, Afrika och Europa.

Besöket i Teheran tidigare i år av Port Sudans utrikesminister och de gemensamma uttalandena om fördjupat samarbete inom återuppbyggnad, teknologi och investeringar visar att relationen mellan länderna inte längre enbart handlar om militärt stöd. Den har också fått en tydlig ekonomisk och strategisk dimension.

Här ligger den verkliga risken. När ett lands överlevnad blir beroende av externa makter riskerar även framtidens politiska beslut att påverkas av samma aktörer. Krigsekonomin skapar ett beroende som kan leva kvar långt efter att vapenvilan undertecknats.

Det är därför den viktigaste frågan inte längre är vem som vinner kriget utan vem som kommer att påverka Sudans beslut när kriget en dag är över. Historien visar nämligen att fredsavtal ofta avslutar striderna  men sällan kampen om inflytandet.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut