Reportern använder public service i en konflikt hon själv är en del av
Är Sveriges Radios uppgift att förstärka ett visst narrativ, eller är uppdraget att ge publiken en så saklig och opartisk bild som möjligt?
Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Samar Hadrous har ett intressant Instagramkonto. Intressant därför att det ger en inblick i det narrativ hon driver i sin roll som korrespondent.
Narrativ skapas inte bara genom vad som sägs, utan också genom vad som utelämnas. Det är ofta i ordvalen och de bortvalda sammanhangen som perspektivet blir tydligt.
Den som är intresserad av diskursanalys kan med fördel titta på kontot. Enligt Sveriges Radios sändningstillstånd ska rapporteringen vara saklig och opartisk. De kraven gäller inte medarbetarnas privata Instagramkonton, men de kan ändå ge en bild av hur de beskriver en konflikt.
Här följer några exempel från Hadrous inlägg om förhandlingarna mellan Iran och USA, som präglat försommaren:
Hon skriver att ”Iran spänner musklerna” och att ”Iran sitter med trumf på hand”. Det är formuleringar som signalerar styrka och en stark förhandlingsposition.
Donald Trump skildras däremot som en misslyckad och fladdrig ledare, någon som med svansen mellan benen försöker hitta en väg ut ur kriget eftersom ”det är mellanårsval snart”.
Sedan finns den tydliga antagonisten: Benjamin Netanyahu. Han beskrivs ägna sig åt ”krigisk framfart”, vara en ledare som ”slåss för sin politiska överlevnad” och som behöver ”visa upp militära framgångar” inför valet i höst. Han är alltså både blodtörstig och använder krig för att vinna fördelar i ett val.
Frågan blir då om Israel någonstans i flödet beskrivs på samma sätt som Iran – att landet ”spänner musklerna” eller ”sitter med trumf på hand”. Vissa kan ju faktiskt tycker att Israel är ”det lilla landet som än en gång lyckas försvara sig mot alla odds”.
Någon sådan beskrivning återfinns inte.
Att Samar Hadrous har en personlig koppling till konflikten i Mellanöstern framgår däremot tydligt. Hennes familj har flytt från området, och på Instagram berättar hon om släktingar som barfota tvingades fly undan Israels militära offensiv i Libanon 1978. Hon rapporterar alltså i dag från samma konfliktområde som hennes moster och kusiner tvingades lämna.
Vad var det då som hände 1978, det år då hennes släktingar flydde?
Vid den tiden använde PLO södra Libanon som bas för attacker mot Israel. Våren 1978 genomförde Yasser Arafats grupp Fatah den så kallade kustvägsmassakern i Israel. Terrorattacken krävde 37 dödsoffer, däribland många barn, och över 70 människor skadades.
Det var efter denna attack som Israel bestämde sig att försöka driva bort PLO från södra Libanon, för att minska beskjutningen över gränsen och försvåra fortsatta terrorattacker.
Nämns den bakgrunden i Samar Hadrous Instagraminlägg om flyende släktingar? Nej.
Än mer märkligt är det att även Sveriges Radio publicerat denna historia i en krönika, helt utan bakgrund eller kontext.
Det är just genom vilka fakta och vilket historiskt sammanhang som lyfts fram – och vilka som utelämnas – som ett narrativ formas. Valet av perspektiv påverkar hur publiken uppfattar en konflikt, även när de enskilda uppgifterna i sig är korrekta.
Frågan måste ställas: Är det Sveriges Radios uppgift att förstärka ett visst narrativ, eller är uppdraget att ge publiken en så saklig och opartisk bild som möjligt?
Johan Romin
