Rödgröna reservationer i försvarsberedningen mest talande

Försvars- och säkerhetspolitiken kretsar sedan drygt hundratalet år kring försvarsberedningen, eller försvarskommittéer, som var det ursprungliga namnet i början av 1900-talet. Det högtidligt klingande syftet är att beredningen ska vara ”ett forum för konsultationer” mellan regering och partier för att ”nå en så bred enighet som möjligt”. Rapporterna ligger till grund för regeringen propositioner och riksdagens försvarsbeslut.

I den skakiga tid vi befinner oss har systemet spelat ut sin roll. Utan försvarsberedningen som stoppkloss skulle den pågående upprustningen – som samtliga partier står bakom – underlättas. Frågorna kan handläggas på samma sätt som på alla andra ämnesområden, i departement och utskott innan riksdagen går till beslut. Beredningens ceremoniella procedurer är bortkastad tid. Slutsatserna är heller inte alltid så imponerande.

I rapporten Motståndskraft i december 2017 enades ledamöterna om en ny säkerhetspolitisk analys av hotet mot Sverige: ”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige.”

Formuleringen kan tolkas som en skärpning gentemot den tidigare om att ”ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt”. Det kan också uppfattas som semantiska hårklyverier. Beredningen såg det som en styrka att partierna kunde enas om att det fanns ett reellt ryskt hot.

2024 kallade försvarsberedningen sin rapport för Stärkt försvarsförmåga. Sverige var medlem i Nato. I Ukraina rasade kriget på det tredje året efter den ryska invasionen 2022.

I beredningens ögon föranledde det för Sveriges vidkommande ingen förändring av den säkerhetspolitiska analysen. En skärpning och anpassning till rådande krigsläge i Europa hade varit ett alternativ. I stället upprepades den gällande ordalydelsen, med ett finstilt tillägg om att ”militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige eller våra allierade”.

Två år senare heter den senaste säkerhetspolitiska rapporten Skärpt läge (12/6). Kriget i Ukraina har hunnit in på ett femte år. Trumpadministrationen hotar Grönland, drar tillbaka militära förband från Europa och vänslas med Ryssland. Stup i kvarten går larmen om att ryska militära aktioner mot Nato bara är något eller några år bort. Även beredningen ansluter sig till det och talar om att ryssarna kan test-trycka Nato ”i relativ närtid”.

I texten återfinns likväl de välbekanta raderna om att ett väpnat angrepp inte kan uteslutas, et cetera. Tiden står i det avseendet still. Frågan är hur många gånger det ska skrivas rapporter som kommer fram till samma sak oavsett vad som sker i omvärlden. Och vad det tillför när det enbart rör sig om ordagranna upprepningar.

Försvarsberedningen är enig om ”huvuddragen i rapporten” och tycker till exempel att Trump 2.0 ”präglas av större oförutsebarhet och hårdare retorik”. Ingen kan invända mot det. Vi ser det spelas upp i nyhetsflödet dagligdags.

Vid sidan av rapportens gemensamma skrivningar förekommer också avvikande meningar.

Vänsterpartiet anser att ”det är beklagligt” att rapporten ”till stor del är inriktad på Nato”. Slutsatsen om att ”Sverige försvaras bäst inom Nato” avvisas på grund av att det är ”Sveriges egen försvarsförmåga som ska stå i centrum för den svenska försvarsplaneringen”.

Avsikten med Natos kollektiva försvar i fördraget från 1949 är den rakt motsatta. Alliansens försvarsplaner och förmågemål är styrande för varje enskilt medlemsland. V struntar högaktningsfullt i det.

Miljöpartiet hävdar att Europas säkerhet vilar på att stärka den konventionella försvarsförmågan. ”Det är så vi bygger avskräckning som är krigsavhållande i Europa.” Natos avskräckning bygger på kärnvapen och har alltid gjort det. MP lever i sin egen föreställningsvärld.

Rapporten är försvarsberedningens femte på tre år – i november är det dags igen. Mest talande är reservationerna på den rödgröna kanten. Den som vill sy ihop en regering med stöd av V och MP har en del att fundera över.

Jonas Gummesson är tidigare chef för TV4 Nyheterna och Kalla Fakta, försvarsreporter på SvD, och numera fri skribent