Det framställs ofta som att de som motsätter sig genusideologins framfart, att den integreras i myndigheter, i språket och utbildningen, för att inte tala om vården, tenderar åt det hyperboliska; hur farligt kan det egentligen vara med en ny syn på kön? Handlar motsättningarna inte mest om inskränkthet?

Om det bara vore så oskyldigt. Genusteori är en kritisk teori med anor från postmodernismens sanningsförkastande, liksom Frankfurtskolans ideologiskt subversiva attityd till forskning; genusteoretisk ”forskning” söker inte beskriva eller förstå verkligheten utan omdefiniera och förändra den. Den är aktivistisk. Den påverkar vilken vård och vilka insatser som ska ges och är drivande i transvården och patologiseringen av barns mående.

2022 gav Europeiska forskningsrådet (ERC) 2,4 miljoner euro till ”Challenging the gender binary: Empirically unravelling the limitation of the male-female categories”. Projektets uttalade syfte är att utmana den binära könsuppdelningen; det är inte sanningssökande utan tesbekäftande forskning. Målet är att ”frigöra vetenskapen från övertygelsen att fördelningen mellan kvinna och man gäller alla aspekter av mänskligheten” och fastställa hur könsidentitet, sexualitet och attityder kan beskrivas när de ”frigjorts från det binära ramverket”.

Projektet vill alltså avpolletera den etablerade könsdefinitionen och dess två kön till förmån för en ”modern normativ syn”. Detta genom en socialkonstruktivistisk, pseudovetenskaplig teori om att hjärnan ska förstås enligt ett mosaiskt ramverk av kvinnliga och manliga aspekter. Denna syn befriar tydligen mänskligheten från ett dogmatiskt dimorfistiskt ramverk och ”depatologiserar icke-konformism”. Syftet är uttryckligen att ”frigöra oss från den ogrundade dogman kring könskategorier” genom att ”bestrida den uråldriga kategoriseringen av människor i män och kvinnor liksom den orättvisa sociala könsordningen som kategoriseringen upprätthåller”. Forskningens själva premiss är att förkasta ett empiriskt perspektiv till förmån för ett aktivistiskt; det är queer- och genusteori i ett nötskal.

Inom genus- och queerteori ingår en dogmatiskt negativ syn på könsbinariteten. Den förstås som påtvingad och restriktiv, inte som metafysiskt existerande; således bör den omkullkastas till förmån för det ”queera”, det vill säga ett normbrytande och anarkistiska sätt att tolka världen.

Att projektet hävdar att det empiriskt ska ”utmana” könsbinariteten är smått ironiskt eftersom den binära könsuppdelningen redan är empiriskt belagd. Utmaningar mot den väl belagda könsbinariteten, som inte mynnar ur de medicinska och biologiska fälten, är per definition icke-empiriska och ideologiska.

Projektet ska avslutas 2027. Än så länge har de drygt 26 miljonerna resulterat i en sajt och tre artiklar vars analys mynnar ur självrapportering och indirekta mått. Självrapportering lider av bias och indirekta mått utmärks av svag koppling till verkligheten; båda är därför vetenskapsteoretiskt ifrågasatta. Den hugade kan själv testa projektets webbaserade enkät och ”uppleva sitt genus som aldrig förr”. Frågeställningarna tycks dock varken revolutionerande eller innovativa, tvärtom; de utgår från stereotypa könsroller.

Redan innan denna ”forskning” påbörjas fastställdes normativa mål – projektet söker alltså inte ta reda på vad som föreligger utan fastställa explicita ideologiskt grundade mål och utgår från starkt ifrågasatta teser – vilket omöjliggör vetenskaplig seriositet. Detta strider definitiv mot god forskningssed och kan omöjligen resultera i annat än rappakalja. 

Tyvärr är nonsensforskning av detta slag allestädes närvarande inom akademin i dag. ERC har en budget på €16B (ca 178 miljarder kronor) som fördelas mellan forskningsprojekt inom EU. En stor del går förvisso till seriösa projekt inom bland annat medicin, teknik, innovation och energi, men enorma summor går till ideologiskt betingade projekt. 

För all del, vill samhället kullkasta vetenskapliga rön och omdefiniera kön, låt så vara, men det tycks knappast demokratiskt förankrat. Tvärtom, denna sorts forskning drivs av en liten grupp forskaraktivister som söker ”vetenskapliggöra” sina övertygelser och pådyvla dem på samhället med risk för oerhörda följder. Att skattepengar går till ideologisk predeterminerad ”forskning” riskerar underminera seriös forskning, utöver att det är ett rent slöseri.

Johanna Denize är filosof, forskare och doktorand vid universitetet i Bristol  

Få 6 månaders obegränsad läsning – för bara 79kr

Därefter 169kr per månad

Obegränsad tillgång till allt innehåll på fokus.se och i appen
Nyhetsbrev varje vecka
Avsluta när du vill