Till lupinens försvar
Världens mest invasiva art, människan, har tagit på sig uppgiften att hindra andra arter från att bete sig invasivt. Men låt lupinen stå.
De senaste fjorton dagarna har jag tillbringat mycket tid på vägarna. I Danmark och i Sverige, på cykel och i bil. Där jag farit fram har jag kunnat njuta rikliga bestånd av lupiner. Men denna vackra växt pekar Naturvårdsverket numera ut som något av den svenska florans Voldemort, en ondskefull invasiv art vars åtminstone partiella utrotande påbjuds i lag.
Dessa potenta blomklasar, som varje försommar, likt färgglada fallossymboler, spotskt skjuter upp ur vägarnas dikesrenar, har förvandlats från ett försommarens glädjeämne till ännu ett av de bekymmer som skaran av miljööverintresserade aktivister tynger inte bara sina egna axlar med utan vill flytta över också på andras.
Jag har gjort allt jag kan för att lägga pannan i bekymrade veck vid åsynen av lupinängarna, men misslyckats. Jag bara fortsätter att glädjas, vilket förstås är både asocialt och subversivt. Emellertid kan mina tankar inte undfly det absurda i att världens utan konkurrens mest invasiva art, det vill säga människan, tagit på sig den gudomliga uppgiften att hindra andra arter från att bete sig invasivt, alltså att överleva och förmera sig, på andras bekostnad.
Lupinen sägs hota såväl vägtistel som sandstarr, sandlök, väddklint, åkerbinda, kungsljus och ängsgröe med flera. De flesta skulle förmodligen inte känna djup saknad om vägtisteln försvann men det beror på att vi människor i allmänhet inte begriper den genomgripande betydelsen av en sådan händelse. Det gör lyckligtvis de miljööverintresserade. Exit vägtisteln betyder minskad biologisk mångfald. Fast när lupinen importerades från Sydamerika på 1800-talet, ökade å andra sidan biologiska mångfalden. Åtminstone tillfälligt.
Biologisk mångfald är den nya kyrka på vars altare den sköna lupinen må offras till den taggiga tistelns förmån. Denna helgedoms evangelium ger nämligen inte utrymme för en faktor som annars utmärker det mesta av livet på jorden, ett slags obändig strävan att anpassa sig till nya omständigheter.
Darwinism och survival of the fittest brukar det kallas. Vilka små blyga växter kvävde ogräset vägtistel då det till människans förtret bredde ut sig över åkrar och vägrenar? Om tisteln skulle besegras av lupinen blir det som skönhetens seger över odjuret!
Axel Odelberg är författare och reporter
