Trump vill inte nödvändigtvis besegra Iran, han vill omdefiniera dess roll

När nyhetsbyråerna Reuters och Associated Press under de senaste dygnen rapporterade att USA och Iran nått en preliminär överenskommelse och undertecknat ett memorandum för att avsluta den militära konfrontationen, reagerade världens marknader omedelbart. Oljepriserna föll, dollarn försvagades och förhoppningarna om en stabilisering i Mellanöstern ökade.

Enligt uppgifter från Reuters innehåller ramavtalet bland annat en återöppning av Hormuzsundet, lättnader i vissa sanktioner och en ny förhandlingsprocess kring Irans kärntekniska program. Samtidigt återstår de svåraste frågorna att lösa under den kommande förhandlingsperioden.

Men bakom den omedelbara vapenvilan och de diplomatiska formuleringarna kan det finnas en betydligt större geopolitisk strategi. Frågan är om USA:s mål verkligen är att besegra Iran eller om ambitionen snarare är att omdefiniera landets roll i Mellanöstern.

Under shahens tid var Iran en av Washingtons viktigaste allierade i regionen. Landet fungerade som en stabiliserande kraft i Persiska viken och beskrevs ofta som ”Gulfens polis”. Efter den islamiska revolutionen 1979 förändrades relationen fullständigt, och Iran blev i stället en av USA:s främsta motståndare.

Historien visar dock att Washington inte nödvändigtvis motsätter sig ett starkt Iran. Det avgörande har alltid varit vilken roll Iran spelar  och inom vilka strategiska ramar.

Internationella rapporter tyder på att de pågående kontakterna mellan Washington och Teheran omfattar betydligt mer än enbart kärnenergifrågan. Sanktioner, energiflöden, Hormuzsundet och Irans regionala roll diskuteras parallellt med kärntekniken.

Ur ett amerikanskt perspektiv skulle ett framtida slutgiltigt avtal kunna innebära: 1. Ett permanent stopp för Irans militära kärnkapacitet. 2. Begränsningar av missilprogram och regional militär expansion. 3. Minskad användning av allierade miliser och ombud i regionen. 4. Gradvis ekonomisk återintegrering i världsekonomin. 5. Ett nytt regionalt säkerhetssystem där även relationerna till Israel på sikt kan förändras.

I gengäld skulle Iran kunna återfå ekonomiska möjligheter, internationell legitimitet och en erkänd regional position.

Problemet är emellertid djupare än teknik och ekonomi. Den islamiska republiken har under nästan fem decennier byggt sin identitet på motståndet mot USA och berättelsen om kampen mot ”den stora satan”. Ett strategiskt närmande till Washington riskerar därför att undergräva den ideologiska grund som regimen vilar på.

Samtidigt erbjuder Kina och Ryssland ett alternativ. Teheran uppfattar dessa relationer som mindre begränsande och mindre ideologiskt belastade än ett amerikanskt partnerskap. Därför har Iran kunnat bevara både sin självbild och sitt strategiska handlingsutrymme.

Den senaste konfrontationen verkar också ha gett viktiga lärdomar. USA har återigen påmints om kostnaderna för långvariga konflikter i Mellanöstern. Erfarenheterna från Irak och Afghanistan fortsätter att påverka amerikanska beslutsfattare.

Samtidigt har Iran insett att ett direkt krig med USA kan hota själva regimens överlevnad. Båda sidor verkar därför försöka kombinera maximal politisk press med en vilja att undvika ett totalt krig.

Hormuzsundet, genom vilket omkring en femtedel av världens oljehandel passerar, visade återigen sin strategiska betydelse. Enligt de uppgifter som Reuters publicerat blev återöppningen av sundet en central del av memorandumet mellan Washington och Teheran. Det visar att både Iran och USA är medvetna om att världsekonomin inte längre har råd med en utdragen konflikt kring en av planetens viktigaste energivägar.

I grunden handlar konflikten om två olika visioner: USA verkar vara berett att acceptera Iran som regional stormakt – men endast inom ett USA-lett system, medan Iran däremot vill fortsätta att agera som en självständig aktör utan en överordnad strategisk auktoritet.

Det är just här som motsättningarna blir som tydligast. Den verkliga frågan är därför kanske inte om Iran accepterar amerikanska krav. Den avgörande frågan är om den islamiska republiken kan överleva politiskt om den gör det.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut