SÄPO:s diskreta krav på en ny förvaltningsmodell

Varje vecka riktas miljontals cyberattacker mot offentlig sektor. Den absoluta merparten avvärjs. Men inget skydd är absolut. Intrång är därför ett grundantagande; frågan är inte om det sker, utan vilka konsekvenser det får. Vill det sig illa kan ett enda lyckat intrång begränsa statens handlingsutrymme betänkligt, med hundratals drabbade verksamheter och allvarliga störningar i kritiska samhällsfunktioner. Det handlar därmed ytterst om nationell säkerhet.

Utvecklingen av AI har inte förändrat de grundläggande angreppsmetoderna, men markant ökat takten i hur de utvecklas, anpassas och skalas. Själva förändringstakten har blivit en del av hotbilden.

SÄPO:s nya AI-rekommendation är ett rimligt svar på utvecklingen. Efterlevnad förutsätter organisationer som kan fatta snabba beslut, fördela ansvar och beslutsmandat nära verksamheten, kontinuerligt anpassa sig till förändringar i omvärlden och upprätthålla verksamheten även under störning. De organisatoriska implikationerna sträcker sig därmed potentiellt långt bortom själva AI-frågan.

Organisationers handlingsutrymme följer av hur väl deras organisatoriska egenskaper svarar mot de verksamhetsvillkor de verkar under. Säkerhetshotet, förändringstakten och det växande trycket från andra aktörer förändrar nu verksamhetsvillkoren – och därmed; vilka egenskaper som krävs. Staten är inget undantag.

Nuvarande förvaltningsmodell har utvecklats för en långsammare omvärld, byggd på egenskaper som regelstyrning, processdisciplin och stabilitet. Den sorts organisation som SÄPO målar upp ryms inte utan vidare inom denna.

För staten tillkommer ytterligare krav. Det räcker inte att utveckla rätt organisatoriska egenskaper, det måste ske utan att ge avkall på rättssäkerhet, demokratisk legitimitet och förutsebarhet. En transformation som dels saknar en naturlig organisatorisk bärare, dels motverkas av statens etablerade arbetssätt, såsom successiva reformer, avgränsade ansvarsområden och reglerade beslutsvägar.

Förändringens genomförande kräver alltså egenskaper som enbart kan utvecklas genom det förändringsarbete som bara svårligen kan genomföras utan dem. Det är en något besvärlig utgångspunkt för förändringsarbete. ”En utmaning”, med populär vokabulär.

Omvärlden väntar inte. Ett ökande antal aktörer – från cyberkriminella grupper och privata leverantörer till globala teknikföretag och hyperorganisationer – har redan utvecklat de organisatoriska egenskaper de nya omständigheterna kräver. Sammantaget innebär deras anpassning ett växande tryck på staten, med ett successivt begränsat handlingsutrymme som följd.

Statens existensberättigande vilar ytterst på dess förmåga att fullgöra sitt uppdrag – en förmåga vars gränser ytterst sätts av dess handlingsutrymme. Den genomgripande förändring som nu krävs tycks den till stor del sakna förutsättningar för. Utan den kommer handlingsutrymmet att fortsätta minska.

Om det pågår en diskussion om hur man når den sorts förvaltningsmodell SÄPO:s rekommendationer ytterst förutsätter, är den anmärkningsvärt svår att urskilja.

Hanna-Karin Grensman är samhällsanalytiker och skribent med fokus på styrning, institutioner och komplexa samhällssystem