Ukrainska soldater och svenska later

Skulle precis checka in på flyget i södra Sverige när tre gestalter dök upp. Ukrainska soldater. Hur vet man? De var uniformerade med sin flagga påsydd. Lugn. De var i sällskap med en svensk kille, också militär.

Neutrala ansiktsuttryck, behärskad fysik och… tysta. Där stod vi andra. Och?

Deras närvaro på denna lilla flygplats var precis den relief som behövdes för att den vanliga flygplansbefolkningen skulle framträda i all sin glans.

Konstant knappande på mobilen, pratande och skrattande helst högt, iförd stora lurar och mössor, eller surmulet stirrande. 

Stå i vägen, låtsas som ingenting, utstråla att det är en dålig idé att prata med mig, för jag bryr mig inte. Väskan ställd på stolen bredvid den egna, så att andra får stå. Här kommer jag, bered plats. Allt du ser är egentligen… mitt kungadöme. Det performativa beteendet står som glorior runt den lilla flygplatsens besökare.

Många av dem som under detta krig mött ukrainare i Sverige brukar beskriva sitt intryck som att man träffat personer som inte bara visar, utan tar, ansvar. Tackar för hjälp, jobbar, tar hand om varandra och ger intryck av att sakna… later.

Tanken infinner sig. Hur skulle Sverige klara sig i krig?

Totalförsvarsplikten betyder att man mellan 16 och 70 år är totalförsvarspliktig och måste bidra till totalförsvaret vid krigsfara och krig. Totalförsvarsplikt gäller alla svenskar, både dem som bor i Sverige och i utlandet. 

Den som inte är värnpliktig eller civilpliktig omfattas av den allmänna tjänsteplikten. Det betyder att vid höjd beredskap ska man stötta landet så att viktiga delar av samhället fungerar.

Förhoppningsvis känner människor till det här. Men hur ska man i världens modernaste land med troligen den mest individualiserade självuppfattning som går att uppbringa, få människor att ”stötta landet”?

Är det lagen som ska få människor att ta av sig hörlurarna och se varandra?

Man kan hoppas att detta bara är ett problem för dem som befolkar flygplatserna. Men vid närmare eftertanke, lite av en uppförsbacke har vi nog i Sverige. 

Vad sade soldaten när jag vände mig till honom och sade ”Slava Ukraini”?

Ingenting. Han log, nickade artigt och kanske att han drog lite på ena mungipan.

Vi kanske kunde hyra in några ukrainare för att återuppliva idén om det autentiska.

Susanna Popova