Roséminglet var också viktigt
I dag kallas det för dagfest, då hette det nätverksträffar.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Nu ska vi ner för minnets gata, ni vet det där stället som är tillgängligt endast för kärringar och gubbjävlar. Vi förstår ju så väl den avundsjuka som driver unga människor att använda de där två fula orden, jo de är fula. Men ordmonstren kommer troligen ur den halvt medvetna insikten om att man ännu inte har en underbar fond av minnen, människor, mat, böcker och resor att bara ösa ur. Ni är förlåtna och vi ska inte salta i såret, er tid kommer, om ni har tur. Ja, salta… bara allt man kan kunna om salt. Och om… vatten. Nog, nu är det Almedalsvecka så det är den vindlande gränd vi ska leta oss igenom.
I mitten av nittiotalet skickar alla ledarredaktioner med självaktning ledarskribenter till Almedalen. Gärna i sällskap med illustratör i form av … den skicklige tecknaren Torgny Wärn. Han efterträdde den oerhört begåvade Martin Lamm och jobbade för DN:s ledarsida i femton år. Och det var ett äventyr att följa mannen med den behärskade mimiken och den genomträngande blicken genom Visbys slingrande gator.
På den tiden bodde ”alla” på Wisby hotel och frukostmatsalen var en daglig provkarta över hur roligt ätarna haft kvällen innan. För det fanns inget annat val än att ta sig frukost, och sedan börja skriva.
Roligaste lunchstället alla kategorier var Vinäger. Det fanns alltid ett bord, även om det var litet, och efter ett tag var stället fyllt av välbekanta ansikten. Så pass kul var det att om du hade lämnat (din text) kunde det mycket väl hända att du stannade till kvällen. På vägen hem kunde det inträffa att du stötte ihop med statsminister Bildt i något gathörn. Inte för att han lade märke till en ledarskribent från DN, tvärtom, fast det spelade mindre roll.
Middag åts på Donners Brunn, med utsikt över torget och alla dem som skyndade förbi inför kvällen. Roligast var hörnbordet på uteserveringen, med utsikt åt alla håll. Höll man sig kvar där under kvällen dök det ofta upp folk som var på väg hem, men som lätt ändrade sig inför utsikten att avsluta dagen vid Visbys bästa bord.
Det fanns alltid fixare som bokade bord och det fanns bord att fixa. Ingen nämnd, ingen glömd men roséminglen som startade i en trädgård i Visby var något helt nytt. Ungarna idag skulle kalla det dagfest, då hette det nätverksträffar.
Visst kastade vi oss i väg och lyssnade på partiledartalen, men roséminglet var också… viktigt.
Det sades på ett statsvetarseminarium att på 80-talet ordnade Leif Gustafsson, Socialdemokraternas presschef, journalistmiddag i Visby. Efter middagen ledde han journalistskocken genom Visbys gränder med plastkortet i luften och alla skrek: Follow that card! Då var jag för ung för att ha varit med. Men Lena Mellin lär veta.
Sen blev det alltmer trångbott i Visby. Den absolut finaste att platsen att bo på då, var Muramaris några kilometer norr om Visby. Det fantastiska huset på klinten ovanför havet byggdes av Ellen Roosval von Hallwyl och hennes man Johnny, runt 1915. De var inspirerade av Munthes villa San Michele med italiensk barockträdgård och huset fyllt av Ellens konst. Johnny åkte runt och dokumenterade Gotlands 92 medeltida kyrkor.
Ellens son hette Rolf de Maré, jo Svenska baletten i Paris, och han hade fått sig en stuga på tomten. Han var ihop med Nils von Dardel som lär ha målat Den döende dandyn på Gotland. I alla händelse finns ett fint porträtt av RoIf, målat på Muramaris, som nu hänger i Hallwylska palatset i Stockholm. I Rolfs stuga bodde vi under de somrar då Almedalen blev alltmer av Kvalmedalen.
Politiken? Vet ni, den förändrar sig så oerhört lite. Det är bara partierna själva som tror att de får marken att röra sig under våra fötter. I själva verket är de fullt upptagna med att förändra marken under sina partier och det får de så gärna göra. Sen kan jag hålla med. I somliga tider säger partier vad de menar och menar vad de säger. Och de levererar också emellanåt, precis vad de lovat. Men då visar det sig att väljarna inte vill välja det de gillar, utan hellre välja bort det de ogillar.
Borta är tecknare, lediga bord och dagar av rosé. Fantomen är hård mot de hårda, och det är Almedalsveckan också. Vi ses på andra sidan, kära vänner.
***
