Vilka idéer måste dö för att människor ska kunna leva?
För att förstå hur fred kan bli möjligt behöver man också förstå kriget. I Einat Wilfs bok Wartime Writings finner Khaled Salih en del svar.
Medan vågorna går höga i debatten efter palestinademonstrationen framför Karolinska sjukhusets entré i veckan läser jag boken Wartime Writings av den israeliska statsvetaren, författaren och tidigare parlamentsledamoten Einat Wilf.
Det finns böcker som skrivs efter en katastrof. Och det finns böcker som visar att katastrofen inte kom från ingenstans. Wartime Writings tillhör den andra kategorin. Den är inte skriven ur arkivets avstånd, utan i chock, vrede, sorg och skärpa efter den 7 oktober. Formen är fragmentarisk: tweets, inlägg, essäer, polemiska utbrott och återkommande formuleringar. Men under denna krigsform finns ett sammanhängande argument.
Wilfs tes är hård: den 7 oktober var inte bara Hamas. Den var inte bara desperation, ockupation, bosättningar eller fattigdom. Den var, enligt Wilf, den brutalaste hittillsvarande manifestationen av ett hundraårigt palestinskt krig mot judisk suveränitet.
Hon kallar denna idévärld palestinianism.
Det är bokens nyckelord. Wilf skiljer mellan palestinier som människor och palestinianismen som politisk doktrin. Det är en avgörande moralisk distinktion. En palestinier är en person. Palestinianism är en idé. Personen måste skyddas. Idén måste kunna kritiseras.
Bokens styrka ligger i att den tar idéer på allvar. Mycket av västvärldens språk om konflikten bygger på antagandet att palestinier egentligen vill ha en stat bredvid Israel, att våldet beror på missförstånd, förtvivlan eller brist på ekonomiska möjligheter. Wilf säger: lyssna på vad människor faktiskt säger att de vill.
Det är hennes uppgörelse med det hon kallar ”westsplaining”. Västliga diplomater, akademiker och journalister översätter ofta bort det obekväma. ”Från floden till havet” blir frihet, ”återvändande” blir nostalgi, hat mot judisk suveränitet blir motstånd mot ockupation. Hamas blir ett avvikande uttryck, inte en exekutiv kraft för en djupare idé.
Wilfs viktigaste förklaring gäller UNRWA och flyktingbegreppet. För många framstår UNRWA som en humanitär organisation. För Wilf är den något mer: en institution som upprätthåller 1948 års krig. Genom att generation efter generation registreras som ”flyktingar” bevaras föreställningen att Israel fortfarande är reversibelt. Gaza blir då inte ett hem att bygga, utan en uppskjutningsramp för ett framtida ”återvändande”.
Därför är ordet återvändande så centralt. Det låter mjukt: hem, minne, nyckel, förlust. Wilf tvingar läsaren att se dess politiska innebörd. I denna konflikt betyder återvändande inte bara längtan. Det betyder upphävandet av Israels seger 1948. Det betyder att den judiska staten inte är slutgiltig.
I Wilfs läsning var den 7 oktober återvändandet förverkligat som massaker. Det är en fruktansvärd formulering, men boken gör den svår att avfärda. Om Gaza inte betraktas som hem, om UNRWA ger internationell legitimitet åt evig flyktingstatus, om ”Palestina” betyder en framtid utan Israel, då blir Hamas inte en främmande kropp i palestinsk politik. Hamas blir den mest brutala verkställaren av en djupare negation.
Wilf frikänner inte Israel. Hon skriver skoningslöst om den israeliska statens sammanbrott den 7 oktober, om Netanyahu, om inkompetens, ansvarslöshet, politisk cynism och bristen på fungerande ledarskap. För henne är sionism inte en ursäkt för medelmåttighet. Tvärtom: eftersom Israel saknar felmarginal kräver judisk suveränitet excellens.
Det finns samtidigt en risk i Wilfs argument. Hennes förklaringskraft bygger på generalisering. Hon skriver ofta ”palestinierna” där andra skulle skriva ”Hamas”. Det ger klarhet, men kan också låta som om personer reduceras till kategori. Därför måste hennes starkaste tes alltid bäras av en moralisk regel: den palestinska personen är större än palestinianismen. Kritik av en destruktiv idé får aldrig bli avhumanisering av människor.
Det är också där boken blir viktigast. Wilf skriver inte för att trösta. Hon skriver för att korrigera. Hennes fråga är den fråga varje verklig fred måste börja med:
Vilken idé måste dö för att människor ska kunna leva?
Hennes svar är: idén att judisk suveränitet är tillfällig. Idén att ”återvändande” in i Israel är en rättighet. Idén att palestinskt våld alltid är någon annans fel. Idén att Israel är världens unika ondska. Idén att fred kan byggas utan att den judiska staten accepteras som legitim.
Wartime Writings är en hård bok därför att verkligheten den beskriver är hårdare än språket som ofta används om den. Boken är inte perfekt. Den är inte mild. Men den är nödvändig läsning för den som vill förstå varför den 7 oktober inte var ett avbrott i historien, utan en fruktansvärd avslöjande punkt i den.
Khaled Salih är fil dr i statsvetenskap och universitetsrektor emeritus vid University of Kurdistan-Hewlêr i Erbil, Irak
