Benjamin Netanyahu har en evig tro på comeback
Benjamin ”Kung Bibi” Netanyahu är den levande politiker som mest har format dagens Israel.
Bild: AP
Han väcker starka känslor av kärlek och hat – och är en djupt polariserande kraft. Samtidigt är Benjamin ”Bibi” Netanyahu Israels skickligaste politiker som har varit premiärminister sammanlagt 15 år, längre än någon annan. Driven av en djup övertygelse om sin historiska mission – att han är den ende som är kapabel att garantera det utsatta Israels säkerhet – har han gång på gång vänt till synes säkra nederlag till seger. Och efter ett drygt år i opposition gör högerledaren nu comeback som premiärminister efter en övertygande valseger. Jublande anhängare sjöng ”Bibi, kung av Israel” medan motståndarna anser att landets demokrati och rättsväsende är hotade eftersom ett extremt högerparti med rasistiska förtecken nu blir en del av regeringskoalitionen.
Bibi Netanyahu tillhör den international av högerpopulistiska ledare som styr eller har styrt många länder i väst: Donald Trump, Victor Orbán, Silvio Berlusconi, Boris Johnson med flera. Ungerns Victor Orbán var exempelvis den förste utländske ledare som gratulerade Netanyahu till valsegern. Den israeliske journalisten Anshel Pfeffer, som har skrivit en bok om Netanyahu, ser flera likheter mellan dessa ledare.
”De känner liksom Trump att de har rätt till allt och de saknar förmåga att hitta fel hos sig själva. Därför vägrar de att acceptera att matchen är över och har en evig tro på comeback … de är beredda att montera ned allt deras partier någonsin stod för och forma dem till sin egen avbild. Netanyahu och Trump har lyckats med det”, skriver Pfeffer i tidningen Haaretz.
Benjamin Netanyahu, 73, har under större delen av sin karriär varit starkt präglad av sin far, historikern Benzion Netanyahu som dog för tio år sedan i en ålder av 102 år. Denne drevs hela sitt liv av en stark vilja till revansch på det vänsteretablissemang som grundade Israel och styrde staten under dess första decennier. De mera nationalistiska krafterna hamnade i skymundan ända fram till det historiska maktskiftet 1977 då högerpartiet Likud vann valet för första gången. Historikern Netanyahu ansåg sig motarbetad av den akademiska världen i Israel där han inte fick några tjänster och sökte sig till USA där han fick en professur. Dessa känslor överförde han till sonen som än i dag anser sig kämpa mot ”eliterna” i Israel – trots att Likud har styrt landet nästan hela tiden sedan 1977.
Benjamin Netanyahu ärvde också sin tro på militär styrka från pappan, vars främsta historiska verk var en 1 400 sidor tjock bok om den spanska inkvisitionen och dess förföljelse av judar under medeltiden. Varje gång sonen gjorde avsteg från den hårda linjen fick han kritik av pappan, till exempel vid landavträdelser till palestinierna på 1990-talet.
Hälften av israelerna hyllar Netanyahu, ibland på ett nästan kultliknande sätt. De ser honom som en trygg landsfader som navigerar det utsatta landet i dess hotfulla omgivning. Den andra halvan avskyr honom, en känsla grundad i att Netanyahu är åtalad för mutbrott och annan korruption i en rättegång som pågår. De varnar för att han nu med sin nya majoritet kommer att driva igenom lagar som gör det möjligt att stoppa eller skjuta upp rättegången.
Hans anhängare betraktar däremot åtalspunkterna som falska. Som en konspiration för att komma åt deras ledare med juridiska medel när man misslyckats med att besegra honom politiskt.
– Bibi är mycket bra för vårt land. Rättegången är bara fejk, ett sätt att försöka få bort honom från makten med juridiska metoder, sade Natalie Biton, 39, på ett valmöte i den lilla staden Afula i centrala Israel, i valrörelsens slutskede.
Stämningen där var hög i väntan på Netanyahu. En grupp ungdomar från en religiös skola dansade och sjöng fosterländska sånger. Människor höll upp skyltar med texter som ”Bara Netanyahu slår vakt om nationens ära” och bar tröjor med budskapet ”Netanyahu nu mer än någonsin”.
Det senaste valet var i praktiken en folkomröstning om ja eller nej till Netanyahu. Och svaret blev alltså ja.
– Det handlade som alltid om Netanyahu. Center/vänsterblocket vägrar att regera med honom för att han är åtalad för korruption. Högerblocket hyllar honom, de anser att säkerheten och ekonomin är säkra i hans händer, säger Jonathan Rynhold, professor i statsvetenskap på Bar Ilan-universitetet utanför Tel Aviv.
I det politiskt alltid stökiga Israel är det ändå svårt att inte betrakta det som en bedrift att Netanyahu lyckades styra landet tolv år i rad från 2009, efter att ha varit premiärminister också tre år på 1990-talet. Men i valet i april 2021 förlorade han – och tvingades bort sedan en spretig koalition med sju partier från höger till vänster lyckades gadda ihop sig mot honom.
Den bräckliga regeringen sprack dock i somras och Netanyahu vann förra veckans val nästan på egen hand. Han turnerade landet runt i sin ”Bibi-buss” och lyckades mobilisera högerväljare i stor skala. Men framför allt sydde han ihop högerblocket genom att pressa mindre partier att ingå valallianser – så att inga röster gick förlorade på grund av spärren till parlamentet. Skillnaden mellan blocken var bara cirka 30 000 av nära fyra miljoner avgivna röster, men Netanyahus högerblock fick ändå 64 mandat av de 120 i parlamentet, knesset. De svårt splittrade motståndarna förlorade hundratusentals röster på att partier hamnade under spärren.
Netanyahu befinner sig nu i en ovanlig situation. Han har alltid tagit med ett eller flera mitten- och vänsterpartier i tidigare regeringar för att få mera spelrum. Nu kommer han att regera med ett extremt högerparti, Religiös sionism, som är valets stora vinnare inte minst på grund av att Netanyahu organiserade sitt block så väl.
Premiärministern hamnar därmed längst till vänster i sin egen regering, en ovanlig position för honom.
Den klara majoriteten borde ge honom chans att styra landet under hela den fyraåriga mandatperioden – och därmed ge Israel politiskt lugn efter fem val på tre och ett halvt år. Men osvuret är alltid bäst i israelisk politik. Den enda konstanten är Benjamin Netanyahu.
