Hur mycket vänsterpolitik tål Centern?

Mycket tankekraft ägnas frågan vem som tar vem, efter en sannolik rödgrön seger. S och MP? S, MP och V? Eller S, MP, V och C?  Kanske S, MP och C? Bara S? Fast om partiledarnas ord ska tas på allvar, är samtliga de dörrarna stängda på grund av röda linjer från C och V. Nooshi Dadgostar kräver statsrådsposter ifall Vänsterpartiet ska rösta för Magdalena Andersson som statminister. Elisabeth Thand Ringqvist blockerar det ultimatumet ultimativt.

Kan det rentav bli en blocköverskridande regering, innehållandes KD plus L, om partiet mot förmodan klarar riksdagsspärren? Magdalena Andersson har i alla fall försökt inympa även det alternativet som mental bild hos väljarna, genom sitt ständiga prat om samarbete och breda överenskommelser, “för Sveriges bästa”. 

Däremot pratas det mindre om vilken politik vi kan tänkas få med Magdalena Andersson som statsminister. Det spretar i såväl små frågor som stora. En rödgrön röst är att köpa grisen i säcken, muttras det från Tidöhåll. Ändå insisterar väljarkåren i mätning efter mätning på det alternativet, framför den relativa tydligheten och förutsägbarheten i Ulf Kristerssons erbjudande. Regeringsfrågan, som många trodde skulle bli en vinnarfråga för Tidö efter kramen mellan Simona Mohamsson och Jimmie Åkesson i mars, verkar knappt ha påverkat.

Men hur rörigt är det egentligen på vänsterkanten? Vad kan man faktiskt kompromissa sig fram till? Och var spricker det? Någon upplysning i form av gemensam valplattform föreligger inte.  Nooshi Dadgostar har flera gånger efterlyst en rödgrön sådan. Men det vore att lägga en skållhet potatis i knät på Socialdemokraterna, svårt brända av det organiserade samarbete med Vänsterpartiet som Mona Sahlin påtvingades av partivänstern och LO före valet 2010. Vilket som bekant slutade med valförlust trots ett opinionsöverläge som länge liknade dagens.

I brist på valplattform kan man dock söka ledtrådar i förra höstens skuggbudgetar. S accepterade då mycket av regeringens skattesänkningar. På välfärdssidan plussade man på med höjt barn- och studiebidrag, höjt bostadsbidrag för barnfamiljer samt slopat karensavdrag. I finansieringen ingick en bankskatt på 12 miljarder kronor. Och så snålade man jämfört med Tidö lite på skattesänkarsidan: inkomster på över 66 000 kronor i månaden ska beskattas högre. Här har S en hel del gemensamt med två tredjedelar av sina tilltänkta partners. Även V och MP vill höja bidragen till hushållen, införa bankskatt, slopa karensdagen, samt skruva upp marginalskatten för höginkomsttagare. 

Men inte Centerpartiet, ett outrerat skattesänkarparti, dessutom starkt profilerat som företagarvänligt. Elisabeth Thand Ringqvist har rentav varit vd för intresseorganisationen Företagarna. Med det perspektivet lär hon inte acceptera den låga siffersättningen S gör av kostnaden för avskaffat karensavdrag.  Vilken enligt Svenskt Näringsliv, om samhällskostnader inkluderas, drar iväg uppemot 40 miljarder. Följaktligen ett oacceptabelt förslag för Centern. Medan det för S blivit viktig profilfråga i omläggningen av den ekonomiska politiken vänsterut. Dit räknar kan man också räkna förslagen om tandvårdsreform, höjda pensioner för arbetare och indexering av statsbidragen till kommunerna.

MP och V är å sin sida tydliga skattehöjarpartier. Skillnaden i budgeterade skatteintäkter mellan oppositionens ytterligheter C och MP är så stor som 73 miljarder. Till en del beroende på MP:s förslag om höjda skatter på drivmedel och flygresor. Både Miljöpartiet och Vänstern vill klämma åt “de rika” på flera sätt. När det gäller ISK-konton tänker S i liknande banor. Mellan 3,5 och 12,8 miljarder, lyder de tre partiernas utgångsbud. Det borgar för en enkel förhandling dem emellan i just den frågan.

Däremot är knappast MP:s krav på återinförd förmögenhetsskatt på rätt höga nivåer ett förslag som den före detta ekonomidoktoranden Magdalena Andersson kan gå med på. Investeringar ja, kapitalflykt nej. Och att likt Vänsterpartiet vilja trappa ner jobbskatteavdraget på inkomster över 50 000 kronor är inte heller något för Andersson, mån om de för S så viktiga Magdamoderaterna i storstan.

Överhuvudtaget har det på vänsterkanten vädrats flera förslag som skulle riskera att skrämma bort mittenväljare. Avskaffat RUT, sänkt ROT, antibiotikaskatt, höjd koldioxidskatt, höjd skatt på avfallsförbränning, fastighetsskatt, samt återinförd arvs- och gåvoskatt. Bortom de rena budgetfrågorna intar Centern dessutom en rakt motsatt position mot MP och V i bland annat arbetsmarknadspolitik och ägandefrågor som skogägares rättigheter och strandskyddet. För att inte tala om den i debatten glödheta frågan om vinster i välfärdsbolag inom vård och skola. Klart man ska få göra vinst på en välskött skola, tycker C. Men här vill S, MP och V i varierande grad och hastighet montera ned vinstintresset. 

Sammanfattningsvis verkar det enklare att baxa en kamel genom ett nålsöga, än att snickra ihop en rödgrön majoritetskoalition där Centern ingår. Trots några C-eftergifter vänsterut, som att släppa det krav på marknadshyror som skrevs in i Januariavtalet 2019 men som Dadgostar sommaren 2021 blev vänsterhjälte på, när hon tog strid i frågan och i ohelig allians med bland annat SD röstade bort regeringen Löfven. För övrigt ett skäl för S att inte ge V ministerposter, i den mån man är långsint.

Samtidigt vet ständigt ett maktoptimerande parti som S vet att gårdagens fiende kan bli dagens vän. Gamla oförätter torde därför kunna förlåtas. Ett annat problem för Magdalena Andersson med att ha V som nära partner är Gazaaktivismen inom partiet. Här har Vänsterpartiet på ett närmast tragikomiskt sätt kommit att spegla Sverigedemokraternas långvariga problematik – numera hyggligt hanterad genom enveten nolltolerans – med rasistiska förlöpningar bland partiaktiva. S kan under inga omständigheter tolerera några antisemitiska löss i den rödgröna fanans veck.

Ett inte helt orealistiskt scenario är dock att Centern inte behövs för en rödgrön majoritet. I den stora SCB-mätningen i maj var S-MP-V större än de fem andra riksdagspartierna tillsammans. C:s röda linje mot V skulle alltså teoretiskt kunna bli irrelevant. Men som framgått ovan, när förslagen inventeras, så kvarstår kamel- och nålsögeproblematiken även i en trepartikoalition. Talet om en rödgrön röra är därför inte bara billig Tidö-demagogi, det är också en fullt möjlig utveckling.

Och då har vi ännu inte nämnt elefanterna i det rödgröna rummet: kärnkraften och invandringen. Låt oss börja med att återföra C i ekvationen, och partiets krav på generösare arbetskraftsinvandring och mångdubbling av antalet kvotflyktingar. Det går helt på tvärs emot Socialdemokraternas gir i Tidöpartiernas riktning. Illustrerat av ett viralt klipp med Thand Ringqvist där hon inte kunde svara ja på frågan om Sverige tagit emot för många invandrare.

Var V och MP står i migrationsfrågan är väl känt. Särskilt MP verkar fortfarande stå för sitt stöd till Fredrik Reinfeldts humanitära stormaktsambitioner och Stefan Löfvens “Mitt Europa bygger inga murar”-retorik. Medan Magdalena Andersson inte missar något tillfälle att förespråka en ytterst stram migrationspolitik.  Här finns också förklaringen till att S i debatten om tonårsutvisningarna först yrvaket hoppade i galen tunna, den alltför restriktiva. För att sedan med kvickt byta till en lite mer generös/humanistisk sida genom att hoppa ur den där alltför hjärtlösa tunnan.

Men den stora bilden är att det inte finns en rödgrön migrationspolitik. Det finns flera. Samma gäller kärnkraften. Här ett utdrag från SVT:s 30 minuter i januari där Anders Holmberg intervjuade språkröret Daniel Helldén:

Helldén: ”Vi kan inte sitta i en regering som bygger ny kärnkraft. Det är inte vår uppgift. Vårt uppdrag är att klara klimatomställningen.”

Holmberg: ”Det låter som att det blir regeringskris redan innan ni har tillträtt?”

Helldén: ”Det tror jag inte. Jag hoppas att Socialdemokraterna ändrar sin analys.”

Holmberg: ”Men det är Socialdemokraterna som ska ändra sig?”

Helldén: ”Vi vill inte se ny kärnkraft.”

Efter valet 2018 satte det moderna Sverige rekord i utdragen regeringsbildning: 134 dagar. Kakbakande talmannen Andreas Norlén hann bli folkkär på kuppen. Inför årets val inställer sig frågan: Är rekordet redan moget att slås?

***

Läs även: Därför försvagades vår relation med partierna

Läs även: Kristersson satsar på att locka över Centern vid en valförlust