”Därför tenderar väljare i väst att byta regering”
Medielogiken och den politiska retoriken har fastnat i en negativ spiral, där sittande regeringar får klä skott för sådant som går dåligt.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Väljaropinionen inför höstens val pekar på att Tidöpartierna inte klarar av att samla en majoritet. Det skulle innebära ett regeringsskifte. Hur en ny regering kan komma att se ut lämnar vi till andra att spekulera över. Regeringsbildningen är förvisso viktig, men det är inte det enda väljarna prioriterar.
Allianspartierna ritade för 20 år sedan om kartan för regeringssamarbete i Sverige på ett unikt sätt, men vare sig den sittande regeringen eller oppositionen har i dag samma ”lagkänsla” som Alliansen en gång gick till val med. Då fanns en tydlig politik, visioner och en rollfördelning som var känd för väljarna, alltsammans inramat i en bild av ömsesidigt förtroende mellan Moderaterna, Centern, Kristdemokraterna och Liberalerna. Där är vi inte i dag. Väljarna vet att man måste nå 50 procent i parlamentet för att få igenom politiska förslag, men det handlar inte bara om att nå majoritet, utan om vad man ska göra med den. Vad vill partierna egentligen? Och vad vill en ny regeringskonstellation åstadkomma?
Medias fokus på vem som ska bli statsminister och leda regeringen har lett till att politiken har hamnat i bakgrunden. Det har också blivit den sittande regeringens akilleshäl. Om man går till val på att lösa samhällets stora frågor, men verkligheten styrs av breaking news och ett radband av kriser som avlöser varandra blir det politiskt omöjligt att lösa de problem som media prioriterar. Att motverka exempelvis skjutningar handlar i grunden inte om brist på lagar, även om lagstiftning har ett signalvärde. Att skjuta någon har alltid varit ett grovt brott och det är främst polisens uppdrag att i första hand se till att skjutningar inte sker, och i andra hand klara upp brottet när det väl är begånget.
Många av de samhällsproblem vi ser är operativa myndighetsfrågor, men när politikerna vill verka handlingskraftiga och kliver in i nyhetsflödet skapar de en bild av att allt kan lösas snabbt med ”rätt politik”. Då blir det den som för tillfället har makten som skadas av en negativ händelse eftersom politiken har skapat en bild av att den kan lösa alla problem. Nyhetsmedias roll är inte heller att hylla ledaren, utan berätta om nyheter och att kritiskt granska makten. Att ingenting har hänt en given dag – till exempel att ingen har skjutits – genererar inga rubriker.
Detta är inte unikt för Sverige. Medielogiken och samspelet med den politiska retoriken ser likadan ut över hela västvärlden. En sittande regering får klä skott för sådant som går dåligt – även när den inte är direkt ansvarig för den negativa händelsen – men hyllas sällan för det som går bra. Regeringen Kristersson får exempelvis inte särskilt mycket uppskattning – vare sig av media eller i väljarkåren – för att skjutningarna faktiskt har minskat drastiskt sedan den tillträdde. Det är bara i diktaturer som media ständigt hyllar ledaren – alltså verkligen inget att eftersträva för en demokrati.
Ur ett väljarperspektiv innebär detta att det har blivit mycket svårt för en sittande regering att få förnyat mandat. Visst kan nya konstellationer bildas, men det kräver förhandlingar. Den internationella sanningen är att det sittande regeringspartiet oftast förlorar. Och mycket tyder på att så blir fallet även i Sverige i år.
Novus väljarbarometer är ingen framtidsprediktion, det är en nulägesbild av stämningen i opinionen. Vi räknar inte på sannolikheter. Att göra det vore att ge sken av att framtiden redan är skriven och att vi lever i en deterministisk värld. Men vi är alla fria att välja och den 13 september bestämmer de röstberättigade medborgarna vem som ska få förtroende att leda landet. Tillförlitliga undersökningar, baserade på beprövad vetenskap som de Novus gör, är ett verktyg för att förstå nutiden. Förstår man nutiden kan man agera bättre för den framtid man vill ha. Den som säger sig veta hur det blir i september ljuger. Den som räknar på sannolikhetsmodeller gissar bara.
Så, hur kan en väljare resonera nu inför valet? Här är några infallsvinklar (men långt ifrån alla tänkbara):
”Status quo eller förändring?”: Sverige har klarat sig hyggligt under den gångna mandatperioden, men problemen har till stor del varit globala och statsministern har för många framstått som en passiv iakttagare snarare än en ledare. En väljare kan antingen rösta för att behålla den nuvarande regeringskonstellationen, eller rösta på oppositionen i hopp om att den får mer att hända. Magdalena Anderssons högre förtroende som ledare talar för att många lutar åt det senare.
”Sjukdomsinsikt”: Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson har haft rätt i många frågor, vilket tvingade stora delar av det politiska fältet att ändra syn på invandring. Även om SD inte själva kan bilda regering, har partiet skapat en sjukdomsinsikt som krävdes för att problemen ska tas på allvar. Detta kan väga tungt i för vissa väljare.
”Ideologisk oro”: Bland det som en gång kallades ”allmänborgerliga väljare” finns en rädsla för att Vänsterpartiet och Miljöpartiet får stort inflytande i en S-ledd regering och att de bland annat tvingar igenom skattehöjningar. Det kan innebära en röst på M, även om partiet har offrat delar av den marknadsliberala politik och individuella frihet som det en gång stod för.
Detta är grova förenklingar och som nämnts bara några exempel på vad som kan få en väljare att rösta som hen till slut gör. De flesta väljare styrs av en kombination av sakfrågor, ideologisk övertygelse och, faktiskt, magkänsla.
En sak som brukar stämma inför val är att mindre partier tenderar att gå bättre när de får medieutrymme att fokusera på sin kärnpolitik. SD är dock en annan typ av parti som primärt kanaliserar en vilja att erkänna problem, snarare än att presentera lösningar. Det är en typ av parti som man ser växa i alla länder där breaking news-logiken har tagit över, där nyhetsflödet är så fokuserat på elände att det inte finns tid att förklara hur samhället faktiskt fungerar på systemnivån.
Och Liberalerna då? Deras hopp står till att Simona Mohamsson lyckas briljera i debatterna. Det har hänt förr, Ebba Busch lyckades mot Stefan Löfven. Kan Mohamsson göra samma sak? Det vet vi inte, men det man kan säga är att det är svårt att se i dagsläget varifrån stödrösterna ska komma. Partiet har kämpat hårt för trovärdighet och stringens kring sin politik – inte minst i skolfrågorna – men ännu inte riktigt lyckats. Bördan på Mohamssons axlar är blytung nu när det återstår mindre än två månader fram till valdagen.
Torbjörn Sjöström är vd för opinionsinstitutet Novus.
***
