Ombytlig bolsjevik

Torsdagen den 1 juli 2009 bad David Cameron om ursäkt. Margaret Thatchers lag från 1988 som förbjöd »positiv« information om homosexualitet i brittiska skolor var »stötande«, sa han. 2003 hade David Cameron visserligen röstat mot att lagen skulle upphävas men då var då och nu var nu.

Han var en ny och sympatisk partiledare för ett gammalt och osympatiskt brittiskt Tory-parti, »The nasty party«.

Ingen bra image. Så, det fanns inget annat sätt. Han måste visa att han var något annat än Thatcher. Och enda sättet att göra det på var att hänvisa till Thatcher:

»Jag vill vara en lika stor social reformator som Margaret Thatcher var en ekonomisk reformator«, deklarerade Cameron.

Vissa politiska ledare är som ekar. Stora, kraftfulla och omöjliga att inte förhålla sig till. De definierar hela landskapet och i deras skugga kan inget annat gro. När de huggs ner finns inga andra träd i närheten. År efter år kommer oundvikligen att passera innan något nytt kan växa upp. Sådan var Margaret Thatcher.

Man brukar säga att hennes storhet låg i att hon revolutionerade inte bara ett parti, utan två. På frågan om vilken som var hennes största framgång svarade hon enligt uppgifter: »New Labour«.

De brittiska socialdemokraterna hade aldrig gått från trotskistinfiltrerad rödvinssekt med förkärlek för 600-sidiga valmanifest till en högspinnande valvinnarmaskin med fokus på politikens mittfåra om det inte varit för Thatcher.

Samtidigt är järnladyn den mest polariserande politiska figuren i Storbritanniens moderna historia.

Massarbetslöshet, fattigdom och upplopp är vad många minns av det brittiska 1980-talet. Till och med drottningen, jämnårig med Thatcher och med förkärlek för liknande handväskor, påstås ha blivit beklämd.

Att de båda kvinnorna hade en spänd relation är välkänt.

Margaret Thatcher var »en bolsjevik« till sitt politiska temperament. En revolutionär besjälad av övertygelsen att den gamla ordningen behövde förgöras. Och den som vill göra omelett måste knäcka ägg. Massarbetslöshet, fattigdom och upplopp, ja, men det var nödvändigt.

Det brittiska 1970-talet var oerhört problematiskt. Energikris och vilda strejker. Samtidigt har bilden med åren blivit något av en karikatyr. Inflationen var fruktansvärd i mitten av decenniet, men när Thatcher tog över hade den fallit och blivit ensiffrig. Arbetslösheten var fem procent – betydligt lägre än när Thatcher slutade.

Thatchers ekonomiska politik bytte fokus ett antal gånger. Att exakt definiera vad som är thatcherism är därför inte särskilt lätt. Thatchers första stora åtgärd var en massiv skattesänkning för de rikaste, den finansierades med nästan dubblerad moms. En typ av åtgärd som slår hårdast mot fattiga familjer. Stora delar av regeringen var inte ens informerad.

Sedan testade hon monetarism: en trendig nyliberal lära om penningmängden. Teorierna fungerade dock inte och Thatcher tvingades tänka om. Stora privatiseringar blev det nya projektet.

När konjukturen tog fart i mitten av åttiotalet blev hennes regering under finansminister Nigel Lawson (far till en viss kvinnlig tv-kock) fartblind. Ekonomin överhettades och inflationen tog fart. Efter misslyckanden med att hantera växelkursen var krisen ett faktum.

Igen.

Den som vill hårddra saken skulle kunna säga att Thatchers politik har orsakat tre stor brittiska kriser: massarbetslöshetens och upploppens tidiga åttiotal, nittiotalskrisen som var orsakad av överhettning och växelkurstrubbel, samt den nuvarande finanskrisen.

Storbritannien lider i dag av minst lika stora problem som på sjuttiotalet och finanssektorns katastrofala allomfattande är en konsekvens av Thatcher.

Men hur ställer man om en hel ekonomi?

Igen?

David Cameron ville vara en ny typ av konservativ. En social reformator. I veckan började hans regerings senaste skattesänkningar gälla. En miljon svenska kronor om året i sänkt skatt till 13 000 miljonärer.

Äpplet faller kanske trots allt inte så långt från trädet. Eller, förlåt, eken.

Läs mer: Det gnistrande och muntra föraktets drottning.