Politik är mer än att följa kostråden

Valrörelsen vimlar inte av kandidater till titeln som ”årets genombrott”. Partiledarna är kända sedan länge och ingen av dem har lyckats få fart på efterbrännkammaren ännu. Simona Mohamsson är nyast och mest entusiastisk, fast väljarna är fortsatt luttrat skeptiska, och fortsätter det som hittills är hon snarare på väg mot årets sammanbrott. Gamla ministrar letar förgäves efter den där sköna nytändningen men lyckas mest skämma ut sig på sociala medier.

Ska jag ändå peka ut den som i skrivande stund bär ledartröjan får det bli landsbygdsminister Peter ”Oxenstierna” Kullgren. Inte nog med att han tillsammans med några kristdemokratiska partikamrater tagit initiativ till en omprövning av rikets förvaltningsmodell; han gör också en angelägen insats genom att tydliggöra den så betydelsefulla skillnaden mellan demokrati och expertvälde.

Det senaste exemplet möter man i ett reportage i söndagens (19/7) Dagens Nyheter, som dels skildrar ministern som snabbköpskund och kock, dels tenterar honom på Livsmedelsverkets kostråd och undrar varför hans budskap låter annorlunda än myndighetens.

Det handlar om köttet. Ministern är en glad karnivor, som fyller familjens matlådor med stroganoff och köttfärssås och gärna lägger en ryggbiff på grillen, och han gillar inte tanken att politiker ska läxa upp medborgare som gör likadant. Han ifrågasätter Livsmedelsverkets nya kostråd, som föreslår ett max på 350 gram rött kött per person och vecka, och än mer den ”planetära hälsokosten” Eat Lancet, som sätter ett tak på 105 gram i veckan för hälsans och klimatets skull.

Kullgren har också kritiserat kommuner som inför helvegetariska skolluncher. Inte för att det skulle vara dåligt med grönsaker, utan därför att många barn då äter mindre och klarar eftermiddagarna dåligt.

En forskare, som DN talar med, uttrycker oro över politiker som inte kan skilja på vetenskap och personliga åsikter, och det kan man ju hålla med om. Men jag skulle känna ännu större oro över politiker som inte kan skilja på vetenskap och politik. Det senare handlar om något betydligt mer svårhanterat och rörigt, nämligen att väga samman de senaste vetenskapliga rönen – från olika discipliner – med värderingar, traditioner och vad den allmänna opinionen är beredd att acceptera. 

Låt oss anta att vetenskapen med stor konsensus hävdar att betydligt färre gram rött kött i veckan leder till bättre hälsa i form av färre sjukdomsfall och litet längre livslängd för befolkningen som helhet. Det är onekligen en faktor att beakta, men det leder inte med självklarhet till att politiken ska lägga sin tyngd bakom den. Köttet kan nämligen ha betydelse inte bara för genomsnittliga mätvärden utan även för individernas hemkänsla, måltidsgemenskap och livsglädje, liksom för vårt jordbrukslandskap, vår långsiktiga livsmedelsförsörjning och – vad det verkar – elevers förmåga att tillgodogöra sig skolundervisningen. 

Vetenskapen kan ge kunskap men inte oemotsägliga besked om hur avvägningar ska göras. Den berättar hur sjukdomar kan botas, men inte hur sjukvårdskostnader bör fördelas. Den berättar en hel del om hur ekonomisk tillväxt uppstår, men kan inte säga vilken fördelningspolitik som är mest rättvis. Den kan säga att rött kött har sina risker, men inte hur dessa ska vägas mot människors glädje inför en läcker biff.

En demokratisk politiker kan inte som forskaren fokusera på en enda dimension utan måste ta hänsyn till skilda värderingar och motstridiga budskap. I lyckliga fall blir resultatet en konstruktiv kompromiss. Inte sällan kan det bästa vara att inte fatta något politiskt beslut över huvud taget. Kullgrens ”Jag säger inte till någon vad folk ska äta, det får man avgöra själv”, skulle man gärna höra i fler varianter.

***

Läs även: Britternas hopp: soptunneansiktet 

Läs även: Allt är inte ett hot mot demokratin