Allt är inte ett hot mot demokratin
Man kan kritisera public service utan att bli Viktor Orbán. Att Socialdemokraterna förlorar makten innebär inte att landet är i förfall.
Bild: TT / Pontus Lundahl
I Kampanjkollen turas Sakine Madon och PJ Anders Linder om att recensera valkampanjen och regeringsbildningen.
När jag häromdagen satte mig i en tv-panel med Arbetets Daniel Swedin och Dagens Nyheters Amanda Sokolnicki kunde jag på förväg lista ut var diskussionen om public service skulle hamna. Och det trots att ämnet för dagen är regeringens aviserade stöd till public service-bolagen för ökade kostnader för marknätet. För Tidökritiker finns nämligen ett givet perspektiv för i snart sett varje diskussion. Som DN:s Sokolnicki uttryckte det i tv-sändningen: vi har ”en jäääättestark” rörelse ”långt ut till höger” som är ”extremt aggressiv” mot public service, och Sverigedemokraterna ”har regeringen i sitt grepp”.
Själv uttryckte jag trötthet inför varningar om ”Orbánisering”, särskilt när regeringen inte ens vågar stå för borgerlig politik. Svensk public service har en jämförelsevis stor budget och ägnar sig delvis åt fel saker. Som när SVT lägger krokben för lokalpress med långa nyhetsartiklar, utan betalvägg, på webben. För att inte tala om alla dejtingprogram, nya stup i ett, och nöjesprogram som Spelet. Ändå hamnar debatter om public service, som så mycket annat, i att regeringen skulle styras av en aggressiv rörelse ”långt ut till höger”.
Gången före jag deltog i nyhetspanelen i TV4 var det den gamle S-toppen Thomas Bodström som varnade för ”rasister i regeringen”. Ämnet som togs upp var politiska skandaler, däribland avslöjandet om att Vänsterpartiet haft en drös antisemiter, Förintelseförnekare och terrorhyllare på sina listor. Men vad spelar det för roll, vad spelar något för roll, när man kan kasta fram SD?
Under årets politikervecka i Almedalen fick jag möta Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg för samtal på ett mingel hos socialdemokratiska tidningen Aktuellt i politiken, AiP Media. Lindberg hade då skrivit en text med rubriken ”Vi har det värsta läget för demokrati sedan 30-talet”, och med underrubriken ”De borgerliga har slutat hålla rent”. Beviset på detta förfall var inte bara samarbetet med SD, utan även att det finns några abortkritiker på Kristdemokraternas vallistor.
Under den här mandatperioden har den regering som KD sitter i föreslagit att rätten till abort införs som en ny grundläggande fri- och rättighet i regeringsformen, vilket riksdagen röstade ja till i våras. Men enligt Aftonbladets ledarsida är ett stort hot mot svensk demokrati alltså att ett kristet konservativt parti har några abortkritiska kandidater.
Lindberg har förvisso rätt i att 30-talet väntar runt hörnet, men det är inte det 30-tal han målar upp. Det är farligt att ropa varg och beskriva sina politiska motståndare som demokratiskt illegitima, sade jag på det trevliga minglet hos AiP. Det var ingen som sade emot, noterade jag. Man fick onekligen känslan av att anklagelserna om borgerlighetens svek mot demokratin är ren valrörelseretorik, snarare än sann övertygelse. Kan någon politiskt tänkande människa på allvar tro att demokratin är hotad för att vi inte har en S-ledd regering?
En vecka före valet för snart fyra år sedan kallade den socialdemokratiske försvarsministern Peter Hultqvist till presskonferens. Budskapet var att ett regeringsskifte skulle innebära ett säkerhets- och utrikespolitiskt hot. Vad som i själva verket har hänt är att SD har anpassat sig. Vi har gått med i Nato, EU-medlemskapet är givet och stödet till Ukraina likaså. På liknande sätt skulle Vänsterpartiets radikala falang behöva ta ner sina knutna nävar vid ett maktskifte och regeringssamarbete efter september.
Svensk demokrati överlever också det. Demokrati är att väljarna får säga sitt och att viljeriktningen respekteras och märks i politiken. Det socialdemokratiska maktinnehavet är mycket riktigt ”hotat” av att makten ibland skiftar – men det är då något annat än att landet är i förfall.
***
