En ny Oxenstierna?

Visst var det något av en besvikelse när jag upptäckte att landsbygdsminister Peter Kullgren inte syftade på sig själv utan på ett knippe förvaltningspolitiska förslag när han talade om ”Oxenstierna 2.0” vid en pressträff häromdagen. Det har varit skakiga veckor för regeringspartierna, och det skulle ha visat på lika sällsynt som imponerande självförtroende ifall statsrådet hade beskrivit sig som rikskanslerns nutida like. Vargjakt och livsmedelsstrategi å ena sidan — kollegier, regeringsform, länsindelning och westfaliska freden å den andra. Det väger väl hyggligt jämnt?

Nå, riktigt så bra var det alltså inte, men Kullgren och KD-kamraterna Ebba Busch och Hans Eklind förtjänar ändå en eloge. Nya idéer om hur staten ska styras har ändå viss idémässig verkshöjd och skiljer sig på ett förtjänstfullt sätt från valrörelsens övriga utspelsbrus.

Initiativet går ut på att flytta beslutskraft från myndigheter till regeringskansli och göra det lättare för politiken att få snabbt och tydligt genomslag. Att ta tillbaka delegerad makt, trimma utredningsväsendet och göra departementen attraktivare som arbetsgivare. Man vill komma till rätta med oklara ansvarsförhållanden och inte minst evighetslånga tillståndsprocesser, som inte blir kortare när myndigheter övertolkar EU-regleringar och överklagar varandras beslut.

Förslagen utmanar offentlighetens alla riddare av status quo och SvD:s Torbjörn Nilsson har redan förundrats över att konservativa politiker vill välta arvet efter Oxenstierna över ända. Just det argument tas dock effektivt isär när Cecilia Garme intervjuar Oxenstiernas biograf Gunnar Wetterberg här i Fokus (18/6) och denne konstaterar att rikskanslern var en hårdkokt centralist. Förvisso skapade han systemet med ämbetsverk, men deras självständighet är av senare märke.

KD-företrädarna efterlyser inte heller revolution eller fullfjädrat ministerstyre utan bara bättre balans och effektivitet inom statsapparaten. Wetterberg verkar tycka att det ska kunna ordnas inom befintliga ramar men oavsett metod finns ett uppenbart förändringsbehov. Ingen vill se hafsiga och dåligt beredda förslag, men verklighetens och legitimitetens krav gör att demokratin behöver visa både eftertanke och handlingskraft. Nu går alltför mycket alltför trögt.

Under lång tid ägnade varken vänster eller höger någon nämnvärd tankekraft åt kärnstaten. Till vänster gällde välfärd och normkritik, till höger att sänka skatter och hålla den offentliga sektorn i schack. Att värna kvaliteten i grunduppdraget var varken roligt eller röstmaximerande.

Till sist har det kommit förändring till stånd. Polisen fått en rad nya verktyg och rättspolitiken har på bred front anpassats för att fungera i bekämpningen av en ny tids brutaliserad och gränsöverskridande brottslighet. Tullen har fått förstärkta befogenheter och behöver inte längre stå och titta på när stöldgods förs ur landet.

Försvars- och säkerhetspolitiken har fått ett stort lyft genom medlemskapet i Nato och de senaste årens upprustningsbeslut. Behoven och luckorna är fortsatt stora, och visst finns det risk att man rustar för gångna i stället för potentiella konflikter. Men på det nya allvaret är inte att ta miste, och förhoppningsvis ska det vara starkt nog att rå på även rigida regelverk och Försvarsmaktens egen byråkrati.

I försvaret är man mer rädd för revisorn än för ryssen, lyder Per Olssons på FOI vassa formulering, och när Ekot frågade ÖB Michael Claesson om det ligger något däri så dementerade han inte. Han vet vad han har att tackla.

Lösningen på just detta problem är knappast att flytta makt från myndighet till regeringskansli, men den kräver agerande i samma anda som i Oxenstierna 2.0. Vi måste ha en stat som är både tuktad och kapabel.

***

Läs även: I Centerpartiets fantasivärld finns inga tråkigheter

Läs även: På Sweden Rock gav Jimmie Åkesson mig en kram