Veckans bråk: Sågningen av Augustpriset

Björn Werner, fram till nyligen kulturchef på GP, nu skribent på SvD, skrev om hur tråkigt det har varit att vara elektor för årets Augustpris. "Jag kunde faktiskt inte tro det själv. Det lät ju så bra och var ju så hedrande".

Men det han läste var ljummet: "Skrivarskoleduktig tråkighet." Werner somnade. Av lövtunna diktsamlingar. Och närapå av Johannes Anyurus roman Ixelles. För inåtvänt alltihop. 

Hade Augustpriset glömt bort läsaren, undrade Werner. 

Inte alls, svarade kolumnisten Sandra Stiskalo på Dagens Nyheters kultursida: Felet låg hos läsare av Werners sort:  "Upplevd obegriplighet kan lika gärna handla om den egna koncentrationsförmågan, vanan eller förkunskaperna, för att inte tala om de egna känslorna", skrev Stiskalo. I Sydsvenskan läxade Niklas Qvarnström upp Werner: "Pallar man inte läsa Augustböckerna ska man inte ta på sig uppdraget att bedöma dem". I ETC skrev Jenny Aschenbrenner att SvD-skribenten "visar upp både populism och slafsigt kvinnoförakt när han avfärdar Augustpris-böckerna."

I Aftonbladet tyckte Rasmus Landström att Werner "missar målet", men kunde hålla med om att det fanns en likformighet i den nya litteraturen. Var fanns romanerna om "de andra: bilburna SD-män på landsbygden"?

I Expressen försvarades Werner av både Victor Malm och Jens Liljestrand och i Dagens Nyheter av Erik Helmerson som tyckte att utan retstickor som Werner skulle litteraturen bli tråkig. Werner skrev att kritiken mot honom var ett bröl från döende dinosaurier som blundade för en "obekväm sanning" och varnade för att de som i dag ägnade sig åt grindvakteri i morgon skulle "vara de som finner att de inte längre har något kvar att vakta".

Läs även: Veckans bråk: Dokumentär eller fiktion?

Läs även: Veckans bråk: Vem är den skyldige?