Postsanningens tidevarv: därför accepterar vi lögner

Är det okej att ljuga – som jobbsökande, politiker, president? När det kommer till kritan har människan en stor acceptans för osanningar – särskilt när de styrker den egna världsbilden.

Alex Jones hävdade länge att massakern på Sandy Hooks förskola i Newtown i Connecticut år 2012 aldrig hade ägt rum. Att det bara var påhitt att 20 barn sköts ihjäl. En operation utförd av myndigheterna. Av personer som vill ha hårdare vapenlagar i USA.

På sin egen digitala plattform Infowars har Jones också hävdat att George W Bush godkände attacken mot World Trade Center den 11 september 2001. Och att Hillary Clinton styrde över ett landsomfattande pedofilnätverk. Och att amerikanska expresidenter bränner små barn i satanistiska ritualer.

Efter att ha förlorat flera rättegångar medgav Jones i en domstol nyligen att massmordet i Newtown ändå har ägt rum. Den 6 augusti beslutade en jury i Texas att Jones ska betala 460 miljoner kronor i skadestånd till föräldrarna till en sexårig pojke som dödades vid masskjutningen. Jones dömdes samma vecka att betala en rad andra skadestånd.

En som välkomnade domen var Brendan O’Neill, chefredaktör på den brittiska nättidningen Spiked.

Eliterna har också konspirationsteorier

O’Neill har inget till övers för Jones. I en artikel (8/8) skrev han att den skada Jones åsamkat familjerna vars barn slaktats i massakern var oförlåtlig. Föräldrarna hade all rätt att stämma honom. Men det var något annat som fick O’Neill att reagera: det han uppfattade som hyckleriet hos den kulturelit som såg ärekränkningsmålet som något ”större”. Som nu jublade över en seger för Sanningen mot Konspirationsteorierna. Som dunkade varandra i ryggen över domstolsutslaget och såg det som en näsknäpp mot ”faktaresistens” och ”påhittade nyheter”. Som såg domen som en bekräftelse på rättrådigheten hos mainstreamliberala demokrater som försvarar demokratin, och på den lågsinnade tjockskalligheten hos republikanska internetkrigare i källarhålor som vill underminera samhället.

När det kom till kritan verkade Irak inte alls ha några massförstörelsevapen 2003. Foto: Ali Haider / AP

Eliterna, skrev O’Neill, ser Jones som det främsta hotet mot förnuft i USA. O’Neill citerade Washington Post som hade skrivit att Jones ”förgiftat amerikansk politik”, och var ett ”hot mot demokratin”. Det är knappast övertygande, fortsatte O’Neill. Det är ju eliterna som spridit de senaste årens mest dödliga konspirationsteorier. I synnerhet den som går under akronymen WMD. Eliternas komplott att Irak år 2003 hade massförstörelsevapen.

O’Neill ansåg det vara fel att fästa så mycket möda på att stämpla ut enskilda avvikare. Det gynnade knappast det kritiska tänkandet. Hur kunde man bara skylla på en enstaka galning samtidigt som man blundade för andra mer uppenbara hot mot upplysningsidealen, mot sanningen, mot empirin?

”En av de saker som bidragit mest till den epistemologiska auktoritetens nedgång är postmodernismen. De ständiga angreppen på ’helhetsnarrativ inom historia och politik’ har lett till en decimering av de gemensamma referensramar från vilka mening uttolkas.” Ju mer historien, kunskapen och idén om universella sanningar ifrågasätts, och beskrivs som pålagor från en vit samhällsöverhöghet, ”desto mer känner folk att de tvivlar på allt och måste uppfinna sina egna narrativ om varför saker och ting sker”.

Censur och paranoia

Alex Jones, skrev O’Neill, var ingen allsmäktig konspirationsteoretiker som ledde kampen mot sanningen. Bara en opportunist som tjänade pengar på det kaos som uppstått när det anglo-amerikanska samhället alltmer vänt sig bort från Upplysningens värden. En postmodernismens lipsill, en Krösus som karvade guld när västvärlden övergav tron på den vetenskapliga sanningen.

Alex Jones – mäktig konspirationsteoretiker eller opportunist bland andra? Foto: Briana Sanchez / AP

Det var en svart ironi, konstaterade O’Neill. Att hetsa mot Jones hade blivit en egen konspirationsteori. Figuren som högljutt omnämns som giftet i det politiska välmåendet, fienden som man måste vidta extrema metoder för att möta.

Brendan O’Neill tyckte inte bara att eliternas triumfvrål över Jones motgångar i domstolen var beklämmande. De var ett problem. För att de var ett rop på censur. Och ett uttryck för paranoia. I stället borde alla som oroar sig över den bristande tilltron till kunskap fråga sig vad som skapar paranoian – och varför den blivit så vittomfattande. ”Att tysta människor, även om de heter Alex Jones, är alltid ett uselt substitut för att kritiskt börja fundera på vad i helvete det är som pågår.”

Ja, vad är det som pågår?

Postsanning – när det ”känns sant”

År 2016 utsåg Oxford Dictionary post-sanning till årets ord. Termen var ”kopplad till omständigheter där objektiva fakta var mindre inflytelserika när det gällde att forma den allmänna opinionen än känslor och personliga övertygelser”. Brexitomröstningen i Storbritannien och presidentvalet i USA nämndes som skeenden när begreppet post-sanning använts som adjektiv för att beskriva ett samhällstillstånd, post-thruth-politics. Man skrev att Donald Trump var den ledande företrädaren för fenomenet, som också beskrevs som en tillit till antaganden som ”känns sanna” men inte har någon grund i fakta.

Samma år skrev filosofen Katherine Higgins att grundantagandet inte längre var att politiker skulle tala sanning. Att politiker ljuger hade visserligen vid det här laget blivit något av ett slitet uttryck, påpekade Higgins. Men fortfarande var en lögn ett avsteg från vad som kunde förväntas av en politiker. Det finns till och med forskning som tyder på att vi numera godtar lögner. Man har observerat att även när människor fått veta att en politiker sprider falska påståenden, så rycker man på axlarna.

Därför tolererar folk desinformation

Sedan dess har det kommit forskning som visar att människor inte bara rycker på axlarna. Senast i en artikel i tidskriften Current Opinion in Psychology (volym 37, oktober 2021). Den har rubriken ”The moral psychology of misinformation: Why we excuse dishonesty in a post-thruth world” (Desinformationens moraliska psykologi: Varför vi ursäktar oärlighet i en post-sanningsvärld).

Oxfordforskarna Daniel A Effron och Beth Anne Helgason utgår från det ofta spridda påståendet att vi har gått in i en ”post-sannings-epok” och går igenom vad deras egen och andras forskning kommit fram till i frågan. Deras sammanfattning ger en bild av något förbryllande: ”Ett centralt bekymmer med denna era efter sanningen är att människor tror på felaktig information trots att de vet att den är falsk.”

Detta leder till en annan oro: att folk tolererar desinformation – och ger den moraliskt bifall. När de gör det ”kan politiska ledare förmedla uppenbara lögner utan att det skadar den offentliga bilden av dem, och människor kan utan betänkligheter sprida desinformationen vidare.”

Sociala medier förstärker desinformation

Nya teknologier förstärker desinformation.

Ett kännetecken för en post-sanningsvärld är enligt forskarna politisk polarisering. Inte bara i betydelsen att de politiska attityderna söker sig mot de ideologiska ytterligheterna, utan också att ifrån dessa skyttegravar kan man sedan omöjligen enas om fakta. Om man ändå lyckas, kan splittringen uttrycka sig i skilda uppfattningar om huruvida det är moraliskt fel att ljuga om dessa fakta. En annan signal om att det är post-sanning som råder är att många medborgare undviker fakta för att söka sig till ”alternativa verkligheter”, som får stöd av politiska ledare.

Ett tredje symptom på detta nya tillstånd är förekomsten av teknologier, såsom sociala medieplattformar, som förstärker desinformationen. Sådana ”möjliggör att falska nyheter – artiklar som är avsiktligt och verifierbart falska – kan spridas snabbt”.

Forskarna såg deltagare som i en serie studier fick ta del av rubriker, tydligt falska nyheter, som man direkt identifierade som just det. De bedömde ändå inte att det var omoraliskt att dela vidare dessa rubriker. I synnerhet inte om de hade stött på dem tidigare. Ju mindre oetiskt de tyckte att det var att sprida en sådan falsk nyhet på nätet, desto mindre benägna var de att kritisera en bekant som delade den. Tidigare studier har visat att den som ställs inför desinformation tillräckligt många gånger kan börja tro på den. Oxfordforskarna såg att upprepning också kan sudda bort en människas lust att fördöma information som hon vet är falsk.

Så rättfärdigas en lögn

Enligt forskarna, vars resultat ursprungligen publicerades i tidskriften Neuroscience i våras, rycker vi alltså på axlarna åt falska påståenden trots att vi ser att de är falska. Att vi inte ens tycker att det är oetiskt att föra dem vidare beror ofta på att vi uppfattar lögnens själva andemening, dess ”bredare budskap” som sann. Vi kan gärna i sådana fall tänka oss att sprida desinformationen på sociala medier. Speciellt om vi tror att utsagorna kan bli sanna i framtiden.

Lika elastiskt resonerar vi om ett företag tänjer på sanningen i en annons. Eller om en arbetssökande ljuger i sitt cv. Trots att vi reflekterar över hur en lögn sprids, tycker vi att det är mindre oetiskt att föra den vidare om vi anser lögnens egentliga innebörd som sannare.

Studien kom till efter en rad fall där näringslivstoppar och ledande politiker använt påståendet ”det kan bli sant i framtiden” för att rättfärdiga påståenden som är bekräftat falska i nuet.

Att ljuga på cv:t

Varför tolererar vi felaktig information? I sex experiment lät Helgason och hennes kollega sammanlagt 3 600 deltagare ta del av en rad påståenden. Ett av dem löd: Om en av dina nära vänner ljuger på sitt cv – om hon skriver att hon behärskar finansiell modellering, trots att hon aldrig ägnat sig åt det – hur skulle du se på det?

Deltagarna uppmanades att inte svara omedelbart, utan överväga möjligheten att lögnen någon gång kunde bli sann. ”Det skulle ju kunna vara så att din vän någon gång i framtiden söker in på en sommarkurs i finansiell modellering som en skola erbjuder och skaffar kompetensen hon säger att hon redan har.” Resultatet blev att de flesta tyckte att det var mindre moraliskt förkastligt för en vän att ljuga under sådana omständigheter.

De flesta tycker det kan vara moraliskt försvarbart att ljuga på cv:t.

I ett annat experiment lät Oxfordforskarna 599 amerikaner ta ställning till sex odiskutabelt falska politiska uttalanden. Hälften av dem var konservativa väljare, hälften liberalt sinnade. Påståendena var exempelvis: Miljoner människor röstade illegalt i det senaste presidentvalet. Eller: Genomsnitts-vd:n tjänar 500 gånger mer än genomsnittsarbetstagaren. Opartiska faktagranskare hade klassat bägge påståendena som falska. Deltagarna ombads sedan att göra sin egen prognos över huruvida varje påstående skulle kunna bli sant i framtiden. Det är ett bevisat faktum att den genomsnittliga vd:n tjänar 265 gånger mer än en genomsnittlig amerikansk arbetare. Den genomsnittliga högsta vd:n kommer snart att tjäna 500 gånger mer än en genomsnittlig amerikansk arbetare.

Såväl liberala som konservativa personer var mindre hågade att bedöma påståendet som oetiskt. De var mer benägna att tro på faktaupplysningens andemening. I synnerhet om den stämde överens med deras åsikter. Deltagarna visste alltså att påståendena var falska, men att föreställa sig att de kunde bli sanna gjorde lögnerna ursäktliga. Forskarna skriver att resultaten är oroande.

Desinformationens moralpsykologi

Det ser alltså ut att vara vår förmåga att fantisera, föreställa oss att en lögn kan bli sanning, som göder vår tids politiska oenighet och vår vilja att ursäkta desinformation. Till skillnad från påståenden om vad som är sant är påståenden om vad som kan bli sant omöjliga att faktakontrollera. Partigängare som är övertygade om att en lögn kan komma att bli sann är alltså svåra att intala något annat.

För att öka människors benägenhet att acceptera en lögn är det alltså inte nödvändigt att få dem att tro på alternativ till verkligheten, det kan räcka att få dem att föreställa sig sådana alternativ. Att tänka sig att i framtiden kan vapen döda 500 amerikaner dagligen, stärker trosvissa amerikanska demokraters uppfattning att vapen dödar många amerikaner, däremot har det obetydlig effekt på republikanernas bild av vapenvåld.

Enligt Effrons och Helgasons forskning är det alltså tre psykologiska faktorer som uppmuntrar människor att tolerera desinformation: partiskhet, i betydelsen stark identifikation med ett politiskt parti, fantasi och upprepning. Vart och ett av dessa, menar forskarna, knyter an till ett kännetecken för post-sanningssamhället: politisk polarisering, ledare som för fram alternativa fakta och teknik som förstärker desinformationen. Ledarnas tillvägagångssätt är att luckra upp moraliska normer, övertyga människor om att en lögns ”kärna” är sann, och betona de stora skillnaderna mellan sig själva och motståndaren. Så ser, enligt forskningen, desinformationens moralpsykologi ut.

”Trump är inte drivkraften”

Hur har en sådan kraft kunnat belägra samhället och offentligheten?

Folke Tersman är professor och innehar sedan 2008 lärostolen i praktisk filosofi vid Uppsala universitet. Han är också författare, senast till boken Folk & vilja: ett försvar av demokratin i vår tid (2020), skriven tillsammans med filosofen Torbjörn Tännsjö.

Trump och Johnson utpekas ofta som drivkrafterna bakom desinformation och postsanning, men verkligheten är mer komplex än så. Foto: Peter Nicholls / AP

Folke Tersman tror inte att vare sig postmodernismen eller andra krafter som ofta omnämns i diskussionen om post-sanning, som Donald Trump och Murdochs medieimperium, är huvudförklaringen till att vår tro på antaganden som ”känns sanna” men inte har någon grund i fakta växer.

– Politiker som Trump och Boris Johnson har drivit på utvecklingen, men är inte kraften bakom den. De har vidgat gränserna för det här. Jag tror att det upplevdes som en lättnad för många när Trump visade att det gick bra att bara blåneka i politiken.

”Revansch mot eliten”

Att den amerikanske presidenten vägrade att ge sig in i faktadiskussioner om klimatforskningen och gav ett långfinger åt vetenskapen, som associeras med makten upplevdes som en sorts revansch mot en elit, säger Folke Tersman:

– På det sättet kunde man undergräva det faktum att det finns en bild av något som kommer från forskning som vi kan vara överens om.

Klimatet, vaccineringen och frågan om covid-19-bekämpningen är enligt Folke Tersman andra exempel på hur vetenskapliga frågor politiserats. Han nämner Corona­kommissionens kritik mot regeringen för att inte ha tagit taktpinnen i början av pandemin. Lena Hallengren viftade bort den med frasen ”vi gör en annan bedömning”.

– När man politiserar frågor som egentligen hör till vetenskapen sjunker också förtroendet för vetenskapen. Den börjar ses som en sorts särintresse, ett politiskt särintresse. I det läget förvandlas hela debatten. Politiker ställer två intressen mot varandra i stället för argument.

Frågan börjar handla om eliten mot folket, konstaterar han, och fortsätter:

– När det finns ett bristande förtroende hos folket i förhållandet till olika maktcentra i samhället, till myndigheter, den administrativa makten och till den ekonomiska makten spiller det över i någon mån på vetenskapen och forskningen. Det tror jag kan förklara en sjunkande tilltro till vetenskapliga resultat.

Lögnen som vapen mot överheten

Ökade skillnader i levnadsvillkor mellan samhällets gynnade och missgynnade ligger bakom folks misstro. Folke Tersman refererar till en omdiskuterad amerikansk statsvetenskaplig studie från 2014, ”Testing Theories of American Politics: Elites, Interest Groups, and Average Citizens”, av statsvetarna Martin Gilens och Benjamin I Page. I den analyseras vem som egentligen styr samhället. Forskarna gick igenom hur beslut fattades på samtliga nivåer där medborgare aktivt var engagerade, från regering till delstater, i städer, småbyar, kyrkor och föreningar.

Resultatet visade att den ekonomiska eliten, den tjugondel av befolkningen som var rikast, hade överlägset störst inflytande över samtliga beslut, överallt. Medelamerikanen och stora medborgerliga intressegrupper hade obetydligt eller minimalt inflytande. Det fanns stöd, skrev statsvetarna, för teorin om en ”snedvriden pluralism” att det amerikanska samhället styrs av en ekonomisk elit.

– Sverige är ju annorlunda, säger Folke Tersman, men uppdelningen mellan dem som klarar sig bra och bor i regioner med stor efterfrågan på arbetskraft och dem som bor på ställen där samhället har dragit sig tillbaka och arbetsmarknaden är svag, den har blivit djupare.

Folke Tersman säger att han tror att det har uppstått en större tolerans mot att ljugande kan ses som ett legitimt sätt att driva politik på.

– Man accepterar att folk säger falska saker som en sorts kampmetod. Jag tror att i grunden finns en väldig trötthet, och ett bristande förtroende för en överhet som talar om hur det ska vara, så jag tror inte att alla nödvändigtvis tror på de här lögnerna. Folk sprider dem bara för att de ser det som ett vapen mot den här överheten.

Pomerantsev – vittnet inifrån

Det var på 1800-talet som vetenskapen fick sitt stora genombrott. I takt med att naturvetenskap och teknologi marscherade från den ena succén till den andra, spred sig en massiv övertygelse om den naturvetenskapliga metodikens kraft. En radikal empirism som lämnade metafysiska spekulationer om naturen på sophögen. Om det som inte gick att se skulle vi inte spekulera. Mänsklig kunskap skulle begränsa sig till att samla ihop fakta och skapa en precis beskrivning av världen.

Peter Pomerantsev arbetade i nio år för en rysk TV-kanal. Foto: Linus Sundahl-Djerf / SvD / TT

En som mer än ett sekel senare beskrev en motsatt strömning var den brittiske journalisten Peter Pomerantsev. År 2001 flyttade han till Ryssland och arbetade i nio år för tv-kanalen TNT. År 2016 gav han ut en bok, Ingenting är sant och allting är möjligt, som handlade om vad han sett i Ryssland då han bodde i Moskva och arbetade med reality-shower. Han var ett inifrån-vittne som hade spridit post-sanningar i ett samhälle på väg i auktoritär riktning.

Boken beskrev cynismen, en känsla av surrealism, nostalgi, och en form av aggressiv apati. Pomerantsev har sedan dess i en ny bok och i andra sammanhang sagt att samma krafter som verkade i det sena Sovjet och tidiga Ryssland nu är i arbete i Västvärlden. En krypande känsla av obehag. Overklighet.

Pomerantsev har i sina böcker försökt förstå läget. När mycket av det vi tagit för givet inte längre verkar fungera. När folk känner sig allt mer vilsna. När ett gemensamt trossystem bryts ner. När uppluckringen av sanningsbegreppet har ett uppenbart mål: om inget är sant kan makthavare inte kritiseras, ställas till svars för någonting eller avsättas.

Sveriges extrema förtroende för vetenskapen

Dick Kasperowski, professor i vetenskapsteori på Göteborgs universitet, säger att Sverige är extremt när det gäller vetenskap.

– Vi är det mest vetenskapliga landet i världen. Vi har byggt välfärdssamhället sedan 1920-talet med vetenskap. År 1881 hade man en konferens i Uppsala. Efteråt kom ett uttalande i vilket två professorer och konservativa politiker slog fast att vad medborgaren i det moderna samhället behövde förstå, var den vetenskapliga metoden. Då skulle han eller hon inte kunna föras bakom ljuset av politiska och religiösa extremister.

De två professorerna var fonetikern Johan Lundell och historikern Harald Hjärne.

– Vi har byggt det svenska samhället på den idén, berättar Dick Kasperowski. Vi har monterat ner tidigare strukturer som bygger på släktskap, på att man har mycket pengar och annat. Vetenskapen ska ligga till grund för hur vi tar hand om våra barn och våra gamla och den ska ligga till grund för att skapa social mobilitet. Om du är duktig i skolan ska det inte finnas några hinder för att du ska komma vidare med din utbildning.

Om man tittar på internationella studier ligger Sverige i topp när det gäller förtroendet för vetenskapen och vetenskapens institutioner. Även under pandemin.

Problem som vetenskapen inte kan lösa

Dick Kasperowski menar att det som är speciellt med Sverige kunde vi då se hos en statsepidemiolog som kunde uttrycka osäkerhet. Jämfört med andra länder stod Sverige ut i det avseendet.

– Det brukar sägas att vi har något som kallas statsindividualism här. Vetenskapen genomsyrar samhället i Sverige, samtidigt är vi förenade av en enorm individualism. Så när Sverige konfronterades med den här pandemin litade vi på att medborgarna i Sverige skyddade sig, till skillnad från andra länder.

Att den svenske statsepidemiologen kunde uttrycka osäkerhet inför pandemin är unikt svenskt, menar Dick Kasperowski. Foto: Jessica Gow / TT

Varför ifrågasätts vetenskapen så ihärdigt nu?

– Jag tror att många saker påverkar. En uppgivenhet och en desperation inför att forskningen har visat att något katastrofalt kan komma att hända med vårt klimat, och att det finns en känsla av att vi inte kan göra något åt det.

Kritiken mot vetenskapen är som att sparka in en dörr, anser Dick Kasperowski.

– Det har aldrig funnits vetenskapliga sanningar av den dignitet som de här kritikerna påstår. Det måste man förstå. Annars kan man inte ha en vettig diskussion. Annars kommer man hela tiden bli misstänkliggjord om man har forskning som går på tvärs med vad politiker tycker eller vad flertalet uppfattar som sant.

Det finns vissa problem inbyggda i begreppet sanning som vetenskapen inte kan lösa, påpekar han.

– Så man handskas med dem på olika sätt, med olika metoder, statistiska beräkningar och tillämpningar. Enkla saker, som att när vi ska observera något kan vi inte bara sätta oss och titta och tro att vi har tillgång till verkligheten. Vi måste disciplinera vårt seende genom olika protokoll. Vi måste veta vad vi tittar efter, när vi ska undersöka någonting empiriskt.

Rubrik

Kasperowski tycker att detta har blivit tydligt i offentligheten, särskilt för dem som arbetar med medicinsk forskning, där man använder hårda inklusions- och exklusionskriterier på dem man undersöker.

– Och vad gäller vaccin så vet forskningen att det träffar de flesta väldigt väl, men att det alltid finns vad man kallar outsiders, människor som far väldigt illa av vaccinet. Men det är absurt att anklaga vetenskapen för att inte producera sanningar och för att vara osäker. För det är ju det vetenskapen alltid har lyft fram att den är.

Dick Kasperowski påminner om vad Karl Popper skrev i The Logic of Scientific Discovery 1959: ”Vetenskapens spel är i princip utan slut. Den som en dag bestämmer sig för att vetenskapliga påståenden inte kräver några ytterligare tester och att de kan betraktas som slutgiltigt verifierade, drar sig ur spelet.”

– Det verkar vara ett tidens tecken att inte spela det spelet längre.

***

Text:

Toppbild: Vincent Thian / AP