Årets tidskrift i kategorin digitala medier 2009!

Nästa vecka går de i konkurs. Lånen på de två döttrarnas universitetsutbildningar – 360 000 dollar – blev för mycket. Huset, som fallit med 20 procent i värde det senaste året, kommer de tvingas sälja. Likt miljoner amerikaner har de svårt att betala tillbaka på bolånen.

– Det är som att stå på en strand och se en tsunami komma emot en. För första gången i mitt liv är jag riktigt rädd, säger den tillfälligt arbetslösa redaktören och Washingtonbon Joanne Thompson.

Som så många andra medelklassamerikaner har hon och hennes man, historieläraren Peter, levt över sina tillgångar med hjälp av kreditkort och en orealistisk syn på sin situation. Det började med små lån för att jämka oväntade utgifter, som när dottern bröt ryggen i en båtolycka. Försäkringen täckte det mesta av sjukhuskostnaderna men inte allt.

– Det var dumt. Vi borde ha hyrt men tanken att jag inte skulle ha ett eget hus föresvävade mig aldrig, säger 62-åringen och beskriver en ungdom då en familj kunde leva på en lön och ha råd med hus och bil och utbildning till barnen.

– Jag utgick alltid från att vi skulle få det ännu bättre med en bra utbildning och kunskap, men så ser det inte ut längre. Jag önskar vi kunde insett det tidigare.

Joanne är en av miljontals amerikaner som brutalt vaknat upp till den smärtsamma insikten att det Amerika de kände försvunnit. Det är ett Amerika som har känt sig rikt, och plötsligt upptäckt att det är fattigt. Självbilden som kapitalismens högborg där den fria marknaden är lösningen på allt, skakades i grundvalarna denna månad när flera banker delvis nationaliserats – enligt klassiskt socialistisk modell. Samtidigt växer köerna till soppköken och tältstäderna sprider sig över landet – ett påtagligt bevis för att Reagans idé om den så kallade trickle down-ekonomin inte fungerat, det vill säga att om man ger stora skattelättnader till de rikaste sipprar deras pengar ner till resten av samhället.

Många intellektuella konstaterar att landet kommer tvingas göra upp med ett  tabubelagt ämne för att gå framåt – att USA är ett klassamhälle där medborgare långt ifrån har samma möjligheter, särskilt inte de med mörk hud. Ett samhälle där inkomstklyftorna vidgats och nu inte bara en bortglömd arbetarklass kan gå under på grund av sjukvårdskostnader och bolån, utan även medelklassen. Det är en smärtsam rannsakning, och en uppgörelse med den amerikanska drömmen, som är det fundament samhället vilar på.

Den New York-baserade brittiske författaren och Yaleprofessorn Caryl Phillips, som skriver om identitet, tillhörighet och rasism, konstaterar att de 1 procent rikaste i landet sitter på 35 procent av tillgångarna. Landet styrs fortfarande av en vit herrklubb:

– De speglar inte hur Amerika ser ut, eller hur det någonsin sett ut. I det här valet har landet en möjlighet att komma i fas med sig själv. Amerika står vid ett historiskt vägskäl. Inser vi inte det kan landet förlora sin själ, säger han.

Med mindre än två veckor till presidentvalet fastslår författaren och journalisten Joan Didion ödesdigert att landet fortfarande befinner sig i koma efter åren med Bush. Problemet är inte bara att landet inte vet vart det är på väg utan att det har svårt att förstå vad det blivit.

– Vi närmar oss detta val utan en tydlig föreställning om var botten ligger: vilken skada som gjorts, vilka allianser som formats eller vilka rev som ligger framför oss, skriver hon i New York Review of Books.

Didion liknar dagens amerikaner vid en grupp astronauter som flyter tyngdlöst i en liten plåtburk i rymden, med förhoppningen att äventyret mirakulöst ska få ett lyckligt slut.

Tre fjärdedelar av amerikanerna tycker nu att landet är på väg i helt fel riktning. För många är demokraternas nykomling Barack Obama den enda vägen ut ur den finansiella krisen. Det finns en förhoppning om att han ska kunna överbrygga den splittring mellan liberala och konservativa som delat landet i frågor om ras, kön och religion sedan Vietnamkriget och babyboomgenerationen. Men han ses kanske främst som den som kan bygga upp Amerika på nytt och investera i hennes krackelerande vägar och rostiga järnvägar samt reformera sjukvårds- och utbildningssystemen. Därför söker sig nu nya väljargrupper till demokraterna.

Rick Murdy är en gänglig 38-årig risk­analytiker på bolåneinstitutet Freddie Mac, som bor i en av huvudstaden Washingtons välbärgade norra förorter i Virginia. Han är registrerad som oberoende väljare, och har traditionellt alltid röstat på det republikanska partiet, men på grund av krisen kommer han nu att rösta på Obama.

– Vi måste återställa omvärldens förtroende för de amerikanska marknaderna, och vi behöver bättre reglering. Om vi inte gör det kan det ta knäcken på dollarn som under depressionen på 1930-talet. Det skulle kunna innebära slutet för Amerika som vi känner det, säger han oroat på trappen till sitt pampiga tegelhus.

Samtidigt är det tydligt att han känner att det kanske redan har hänt. Att det är för sent.

För andra känns den välkände John McCain som ett tryggare vägval, som för småföretagaren Jim Edmunds i småstaden Winchester, Virginia. För honom handlar valet också om ekonomin, men den privata. Han driver baren The Stonewall samt ett litet ålderdomshem. Intäkterna har halverats samtidigt som el- och vattenräkningarna gått upp med 30%. Samtidigt står flera av sängarna tomma på ålderdomshemmet.

– De säger att krisen kommer blåsa över, men frågan är när och hur många människor som kommer gå under dessförinnan, säger han.

Han kan tvingas stänga baren. Det skulle betyda att servitrisen Pat hamnar på bar backe. Som frånskild 55-åring utan utbildning är hennes utsikter mörka.

Arbetslösheten är den högsta på fem år.

Trots att Edmunds, som alltid röstat demokratiskt, fått det mycket sämre de senaste åren säger han att han stödjer McCains förslag att förlänga Bushs skattelättnader för de rikaste i landet eftersom »det kommer sippra ner till oss«.

Joannes, Ricks och Jims röster i Virginia tillhör några av de mest åtrådda i presidentvalet. Eftersom det redan verkar klart hur majoriteten av USA:s 50 delstater kommer lägga sina elektorsröster är det några få väljargrupper i några få stater som kommer avgöra vem som ska ta över i Vita huset.

Det handlar främst om de oberoende, unga, nyregistrerade och den vita arbetarklassen i så kallade »swing states«; delstater som röstat omväxlande republikanskt och demokratiskt. Många av dem är bekanta stridsmarker eftersom de senaste två presidentvalen också var mycket jämna: Florida, Ohio, North Carolina, Virginia, Colorado, New Mexico, Nevada, Indiana, Missouri, Montana, Washington, Iowa, Minnesota, Wisconsin och Pennsylvania. Sammanlagt har de 182 elektorer, vilket är mer än hälften av de 270 som krävs för att vinna.

Måltavlan för Obamas och McCains uppmärksammade kampanjer här är de hundratusentals nyinflyttade jurister, lobbyister, konsulter och byråkrater som lockats av de senaste årens expanderande ekonomi i Washingtonregionen och framför allt bosatt sig i huvudstadens norra förorter.

Enligt uppskattningar har nära en halv miljon nya väljare registrerats det här året, och tre fjärdedelar av dem uppskattas vara demokrater.

En seger i Virginia, eller »presidenternas moder« som staten kallas eftersom åtta av USA:s presidenter har sitt ursprung här, vore symbolisk för det demokratiska partiet. Delstaten, där det republikanska partiet traditionellt haft ett starkt stöd från de många militärfamiljer, småföretagare och den vita arbetarklass som lever här, har nämligen inte röstat demokratiskt på 44 år. En seger för den Afrikaättade Obama skulle dessutom symbolisera ett viktigt kapitel i amerikansk historia. Virginia var en gång i tiden centrum för slavhandeln.

Osäkerheten om den ekonomiska krisen har gynnat Obama. Hans opinionssiffror har stigit i takt med att krisen fördjupats eftersom han anses som den starkaste kandidaten inom ekonomi. De senaste tre veckorna har han legat fyra till åtta procent över McCain. Han främjas dessutom av att den nationella budgeten gått från överskott till underskott under Bush.

McCain, som själv sagt att ekonomi inte är hans starka sida, har fallit flera procent sedan slutet på september. Pressen beskriver hans sätt att hantera krisen som nervöst och inkonsekvent sedan han tillfälligt avbröt sin kampanj och försökte skjuta upp en av tre presidentkandidatdebatter. Det är svårt för honom att framstå som någon som skulle styra landet väsentligt annorlunda än den sittande presidenten.

Robert Shapiro, Washingtonbaserad ekonomisk konsult och före detta vice handelsminister under Bill Clinton, konstaterar att båda kandidaterna har lagt fram en rad traditionella lösningar till krisen, men att den ekonomiska diskussionen ligger på ett helt annat plan när statens räddningspaket på 700 miljarder dollar inte lugnar marknaderna. Det är bristen på ett tydligt amerikanskt ledarskap som till stor del ligger till grunden för de fortsatt instabila marknaderna, menar han.

– Nu handlar det om saker som att se lugn och kontrollerad ut i en kris. Obama har hittills sett starkare ut på den punkten i debatterna, säger han.

All politik, och amerikansk i synnerhet, handlar lika mycket om image som om innehåll.

Vem verkar mest lämpad att leda? William Galston, senior fellow vid USA:s äldsta tankesmedja Brookings Institution i Washington, förutspår Obama som segrare. Det är enkel matematik. När det amerikanska folket varit missnöjt med en president har det historiskt tenderat att välja personer vars personlighet och stil skiljt sig markant från den sittande presidentens.

– Mitt intryck är att amerikanerna inte är nöjda med en ledare som styr på magkänsla och vill nu ha någon som styr med huvudet. Obama har en intellektuell stil. Det gynnar honom nu, säger Galston.

Men Barack Obama har fortfarande svårt att övertyga den vita arbetarklassen. Det som blir helt avgörande för honom är om de unga och nyregistrerade kommer rösta. Gör de det vinner Obama.

Medan ekonomer som Shapiro bedömer att den finansiella krisen kommer fördröja kandidaternas reformförslag rörande energi, hälsovård och utbildning med minst ett år oavsett vem som vinner, kommer den också tvinga supermakten att ta en ny väg internationellt. Det menar Anne-Marie Slaugther, rektor för Woodrow Wilson School vid Princeton.

– Efter att ha misskött våra ekonomiska, diplomatiska och militära resurser vore det värdefullt om vi svalde en dos ödmjukhet och lärde oss lyssna.

Med Kina, Indien och Ryssland på frammarsch kommer ett försvagat USA tvingas söka partnerskap i allt högre utsträckning – speciellt med EU – i frågor som klimatförändringar, fattigdoms- och terroristbekämpning och icke-spridning av kärnvapen, säger hon.

Om Barack Obama vinner ser Slaughter ett USA mer fokuserat på multilaterism och partnerskap. Ett USA som vill se mer militärt engagemang från EU, speciellt i Afghanistan. McCains linje här är oklar eftersom han har två typer av rådgivare: den ena är av samma skola som Obama, den andra av den neo-konservativa skolan. McCain står för en fortsättning av Bushs linje internationellt.

Joanne Slaughter är rädd att en seger för McCain skulle innebära upplopp på hemmaplan.

– Jag tror att vi skulle se ett fullt klasskrig med de rikaste på toppen och 60–70 procent av befolkningen mycket arg. Jag tror också att vi skulle se en stor motreaktion mot den latinska befolkningen. Det kunde bli våldsamheter, säger hon och påminner om upploppen och de brinnande gatorna i Washington som hon bevittnade under civil rights-rörelsen på 1960-talet.

Men hon tror inte att Obama under en eller två presidentperioder skulle kunna lösa de djupliggande problemen i landet. Den ekonomiska krisen har blottat gamla klyftor.

– Det är som om allt kommit samman i detta val; vår framtid men också vår mörka historia med slaveriet och rasdiskrimineringen som vi sopat under mattan, säger hon och skakar på huvudet.

Slaughter är pessimistisk om framtiden. Utsikterna för hennes 30-åriga dotter, Kelly, som är advokat med examen från ett av USA:s främsta universitet, är mycket sämre än de var för hennes egen generation. På sin lön kommer Kelly aldrig ha råd att köpa ett eget hus. Hon kan vara glad att hon har ett jobb.

– Nu ser det ut som om arbetslösheten kommer fördubblas nästa år. Det kommer förvärra bolånekrisen. Jag menar, vart ska alla dessa människor ta vägen?

För sig sin egen del ser hon två scenarier.

– Jag kan se att jag som pensionär hamnar i något grupphem med andra som inte har råd med ett eget hus. Min mardröm är att jag slutar som en av de där gamla damerna på en parkbänk och äter hundmat.

Mer om USA-valet

Valets nyckelfrågor av Eva Sohlman

Valet kommer framför allt att handla om vem av kandidaterna som ska ta USA igenom krisen och in i en ny fas. Här är de viktigaste frågorna för framtiden.

Den svaga länken av Eva Sohlman

Allmän rösträtt är en sak. Att klara av att registrera sig och verkligen utöva sin rätt en annan.

Militären kidnappar säkerhetspolitiken av Thomas Engström

En ny generation neokonservativa börjar ta för sig inom den amerikanska armén. Och de folkvalda tiger.

Världen väljer Obama av Hans Blix

Presidentkandidaterna framstår som lika när det gäller utrikespolitiken, men valet av rådgivare avslöjar stora skillnader.

Läs de senaste opinionsundersäkningarna, allt Fokus skrivit om USA-valet och mycket mer på valsajten.