Åh vad kul det är med den här nya svenska filmvågen. Modiga, unga filmskapare som skiter i att be Svenska Filminstitutet om lov och bara kör, filmar med mobil­kamera och klipper själva i datorn. Ut kommer en helt ny sorts svensk långfilm som firar triumfer på filmfestivaler världen över. Fredrik, Ruben, Jesper, Måns och allt vad ni heter, grattis! Verkligen.

För att inte tala om hur stark svensk mainstreamfilm blivit de senaste åren. Tyskarna kan inte få nog av Martin Beck, amerikanska filmkritiker är redan djupt förälskade i Lisbeth Salander. Och varje gång Svenska Filminstitutet, SFI, kallar oss journalister till någon informationsträff får vi lydigt applådera hur många miljoner den senaste Arn- eller Millenniumfilmen dragit in på biograferna. Harald, Kjelle, Pelle, Peter, Daniel, Niels och alla ni andra, bra jobbat!

Så; pengarna rullar, kreativiteten flödar. Varför dra ner stämningen genom att börja tjata om jämställdhet?

I det så kallade filmavtalet från 2006 står det att minst 40 procent av de manusförfattare, producenter och regissörer som får stöd från SFI bör vara kvinnor, men det är alltså en målsättning och inte ett krav.

På manus- och producentsidan börjar man komma i kapp. Men regissören – den av de tre yrkesrollerna som främst förknippas med konstnärlighet, genialitet – är fortfarande oftast en man. 29 procent av de svenska, SFI-stödda spelfilmer som hade premiär förra året var regisserade av kvinnor. Om man räknar in de filmer som gjordes helt utanför stödsystemet krymper siffran till 26 procent. De filmer som görs utanför SFI:s stödsystem görs nämligen nästan alltid av män, vare sig det handlar om konstnärlig lågbudgetfilm eller superkommersiella deckare.

Alltså: Filmerna utanför SFI:s kontroll drar ner statistiken. Något som Filminstitutet upprepat i allt högre tonläge som svar på kritiken mot oförmågan att uppnå 40-procentsmålet: Det är väl inte deras fel att filmbranschen inte bjuder in kvinnorna!

Fast SFI är ju inte heller så bra på att bjuda in kvinnor. De vet att det främst är män som söker deras stöd – en trolig förklaring är att kvinnor inte orkar försöka ta sig in i en bransch där de ändå inte är välkomna. Och SFI:s uppgivna attityd gör knappast att kvinnliga film­aspiranter får ökat självförtroende.

Härom veckan släppte SFI rapporten »00-talets regidebutanter och jämställdheten« som förklarade det vi redan visste. Trots att alla filmhögskolor har en genusmedveten antagningspolicy och spottar ur sig ungefär lika många manliga som kvinnliga regissörer, görs de flesta långfilmsdebuter av män. De flesta regi­debutanter har nämligen inte gått på filmhögskola. De har gått den långa vägen och jobbat sig upp från filmbranschgolvet. Och ja, de är nästan uteslutande av manligt kön.

Och så kommer det nog att vara så länge SFI försöker lösa problemet genom att vifta med pekfingret åt filmbranschen och säga att tjejerna faktiskt också måste få vara med och leka, i stället för att själva peka ut riktningen och bryta mönstret.

Men SFI, eftersom ni redan är så upptagna med att stirra er blinda på hur branschen beter sig: gör som den, fast tvärtom. Om filmbranschen hela tiden fasar in nya generationer män – särbehandla åt andra hållet. Kvotera och kompensera. Lägg ner alla små populistiska kvinnor kan-satsningar där »Sju projekt med kvinnliga regissörer får 250 000 kronor var« och dra upp den stora plånboken istället. Peka ut riktningen själva med båda händerna. Vik ett helt års produktionsstöd åt kvinnliga regissörer och se vad som händer. Branschen överlever ändå.