Daniel Schatz: ”Palestinafrågan blev Sveriges nya Vietnam”

För att förstå Daniel Schatz livslånga intresse för internationell politik ska man inte börja i Mellanöstern – utan i Polen 1968. 

Det var då den kommunistiska regimen, efter sexdagarskriget i Mellanöstern, pekade ut landets kvarvarande överlevande från Förintelsen som sionister, imperialister och femtekolonnare. Många av dem var sekulariserade och assimilerade. Flera hade knappt satt sin fot i en synagoga. Ändå förlorade de arbeten, bostäder och hemland.

Bland dem som kom till Sverige fanns Daniel Schatz egen familj.

– Det ledde till ett tidigt samhällsengagemang för demokratins och det öppna samhällets värderingar som så småningom resulterade i ett politiskt intresse och studier i statsvetenskap.

Han föddes i Lund 1980, mer än ett decennium efter att hans föräldrar hade kommit till Sverige från Polen. Själv tonar han ned familjebakgrundens betydelse. Den har påverkat honom, säger han, men den är inte hela förklaringen. Det egentliga intresset väcktes under studierna.

– Hur kan en konflikt som ligger mer än 3 000 kilometer bort, på en yta mindre än Småland, väcka så starka kontroverser i Sverige generation efter generation?

Frågan skulle följa honom genom grundstudierna i Lund, doktorandår i Berlin och vidare till USA, där han under mer än tio år var verksam vid bland annat Harvard, Stanford, Columbia och Georgetown och även jobbade för och Världsbanken.

Först skrev han en avhandling om Göran Perssons försök att förändra den svenska Mellanösternpolitiken i mer Israelvänlig riktning åren 1999–2001. Men materialet fortsatte att växa. En intervju ledde till nästa. Statsministrar, utrikesministrar, diplomater, UD-tjänstemän, israeler, palestinier och amerikaner lades till det växande kartoteket.

– Det är ett mastodontjobb. Jag har gjort fler än hundra djupintervjuer under en 15-årsperiod, säger Schatz.

Det är just dessa intervjuer som bär hans nyutkomna bok framåt och illustreras den konflikt som kommit att inta en så central plats i svensk politik och självbild. I dag förknippas svensk Israeldebatt ofta med hårda fördömanden, Palestinademonstrationer och diplomatiska kriser. Så har det dock inte alltid varit. Under Tage Erlanders år som statsminister sågs Israel tvärtom som en förebild inom socialdemokratin.

– Erlander såg Israel som en spegling av det svenska folkhemmet och Sverige var en av Israels främsta vänner i Europa, säger Schatz.

Kibbutzerna, de starka fackföreningarna och det kollektiva samhällsbygget passade väl in i den socialdemokratins berättelse. Israel var litet, utsatt och socialistiskt färgat. Det var före ockupationen av Västbanken och Gaza och före PLO internationella genombrott.

Omsvängningen kom med sexdagarskriget 1967. I Schatz berättelse är den inte bara utrikespolitisk. Den handlar lika mycket om Sverige. Om 68-vänstern, Vietnamkriget, Olof Palme och den växande föreställningen om Sverige som en moralisk stormakt.

– Sverige kom då i praktiken att stödja diktaturer och kommunistregimer, säger Daniel Schatz.

Palestinierna gick från att i huvudsak betraktas som ett humanitärt flyktingproblem till att bli ett folk med politiska anspråk. PLO och dess ledare Yassir Arafat trädde fram på den internationella scenen. I skuggan av Vietnamkriget började den svenska 68-vänstern läsa Mellanöstern genom samma raster: imperialism mot befrielserörelse, USA mot tredje världen.

– Israel knöt sig allt närmare USA. Då blev USA den stora satan och Israel den lilla satan i den nya vänsterns världsbild, säger Schatz.

När Olof Palme tog över efter Tage Erlander förändrades också tonläget i den svenska Mellanösternpolitiken. I Schatz tolkning gjorde Palme Palestinafrågan till sin egen. Grunden lades till idén om Sverige som moralisk stormakt även om begreppet blev känt först senare. Folkhemmet var färdigbyggt. Nu skulle de svenska värderingarna projiceras ut i världen.

– Man skulle kunna kalla det ”folkhemmet goes global”, säger han.

I den världsbilden passade Palestinafrågan perfekt. Vietnamkriget hade varit den stora moraliska arenan. När det tog slut behövdes nya frågor där Sverige kunde uppträda som fredens väktare. PLO blev vägen in för Sverige som vid den här tiden fortfarande betraktades som en blodig terrororganisation i stora delar av västvärlden efter Münchenmassakern 1972, flygkapningar och andra attentat.

– Sverige erkände inte bara Palestina som ett folk. Man erkände PLO som palestiniernas främsta representant, säger Schatz.

Sverige röstade som enda västland tillsammans med kommunistblocket för att bjuda in PLO till en debatt i FN säkerhetsråd. Och 1974 träffade Olof Palme Yasser Arafat i Alger – som första västliga regeringschef. Schatz menar att mötet gav PLO den legitimitet de dittills saknat.

– Då kunde de säga: titta här, det är ett västerländskt demokratiskt land som träffar oss.

Där någonstans, menar han, börjar Sverige gå från att vara Israels vän till att bli ett av de länder i väst som Israel betraktade med störst misstro. Linjen försvagades inte efter Palmes död. Tvärtom, enligt Schatz. Efterträdaren Ingvar Carlsson gav utrikesminister Sten Andersson stort spelrum. Linjen kom därefter att cementeras i svensk politik – och blev en maktfaktor i svensk utrikespolitik.

– Nu institutionaliserades bilden av Sverige som moralisk stormakt på Utrikesdepartementet, baserat på ett starkt stöd för internationell rätt och den uppfattat svagare parten i internationella konflikter, säger han.

Det innebar att även borgerliga regeringar hade svårt att förändra kursen. När Margareta af Ugglas blev utrikesminister efter valet 1991 hade Moderaterna gått till val på en annan ton i Mellanösternpolitiken. Men i praktiken, menar Schatz, låg linjen fast.

Först under Göran Persson skedde – möjligen något överraskande – ett brott. Det är också här Schatz eget forskningsarbete en gång började. Hans doktorsavhandling handlade om just Perssons försök att vrida svensk Mellanösternpolitik i en mer Israelvänlig riktning åren 1999–2001 och den efterföljande roll Sverige kom att spela som facilitator för hemliga israelisk-palestinska fredsförhandlingar på Harpsund.

Men fönstret blev kort. När Camp David-förhandlingarna havererade (år 2000 efter misslyckade fredssamtal under Bill Clintons ledning), den andra intifadan bröt ut och Perssons intresse svalnade, gled politiken enligt Schatz långsamt tillbaka mot den gamla huvudfåran. UD återtog initiativet.

Och fördjupningen av den svenska israelfientliga politiken var även den överraskande. Den kom nämligen från borgerligt håll – Carl Bildt. När alliansregeringen tillträdde 2006 trodde många borgerliga Israelvänner att Palme–Andersson-linjen till slut skulle brytas.

Men Carl Bilds utrikespolitiska blick var mer teknokratisk, mer präglad av EU, Balkan och internationell diplomati än av den gamla borgerliga Israelvänskapen.

– Han hade inget emotionellt engagemang för Israel, säger Schatz.

Under Bildts tid som utrikesminister uppstod flera kriser i relationen till Israel. En gällde Aftonbladets publicering 2009 av en artikel där Israel anklagades för att döda palestinier för organhandel. Israel krävde att den svenska regeringen skulle ta avstånd. Bildt vägrade med hänvisning till pressfriheten.

Senare drev han den palestinska linjen inom EU och uppgraderade det palestinska representationskontoret i Stockholm. Till slut, menar Schatz, blev Bildt informellt icke önskvärd i Israel.

Det märkliga, enligt Schatz, var inte bara Bildts hållning. Det var också att så få i den borgerliga regeringen utmanade honom. Här ser Schatz ett återkommande moderat mönster. Partiet har ofta haft Israelvänner i sina led, men när Moderaterna väl suttit i regering har partiet hellre betonat kontinuitet än kursändring i utrikespolitiken.

– Varför ska man inte kunna förändra utrikespolitiken? Man kan ju förändra migrationspolitiken och klimatpolitiken, säger Schatz.

När Stefan Löfven bildade regering 2014 blev linjen ännu tydligare. Redan i regeringsförklaringen meddelade han tillsammans med utrikesminister Margot Wallström att Sverige skulle erkänna Palestina som stat. Beskedet kom innan utrikespolitiken ens hade hunnit sätta sig i den nya regeringen. Enligt Schatz var beslutet dåligt förberett och slog ned som en diplomatisk bomb.

– Det finns inget registrerat underlag som analyserar konsekvenserna av erkännandet, säger han.

Israel reagerade med vrede. Ambassadören kallades hem. Relationerna mellan länderna frös till is. Och när Wallström fortsatte med hårda uttalanden om Israel fördjupades krisen ytterligare.

Schatz menar att det svenska erkännandet fick större följder än regeringen hade räknat med.

– De ville välja ut Wallström för specialbehandling som ett varnande exempel, säger Schatz.

I boken beskrivs hur svenska diplomater fick svårare att verka, hur kontakterna ströps och hur Wallström i praktiken blev persona non grata i Israel. För Schatz blev Palestinaerkännandet därmed kulmen på en lång utveckling: från Erlanders Israelvänliga folkhemsspegel till ett Sverige som av Israel uppfattades som ett av de mest fientliga länderna i Europa.

Men även här skulle pendeln röra sig igen. När Ann Linde (S) senare tog över som utrikesminister förändrades åter tonläget. Hon hade själv en lång bakgrund som Palestinavän, men gjorde ändå normaliseringen av relationen till Israel till en prioriterad fråga.

Det var, enligt Schatz, mindre en ideologisk omvändelse än ett försök att reparera en relation som blivit ohållbar. Stefan Löfven bidrog också, liksom den israeliska utrikesministern Yair Lapid. Precis som Göran Persson hade han ett starkt engagemang mot antisemitism och för Förintelsens minne, även om han inte kopplade det till Israel på samma sätt som Persson. Inför Malmökonferensen om Förintelsen och antisemitism började relationerna tina. Med Tidöregeringen fortsatte normaliseringen.

Sedan kom den 7 oktober 2023.

Hamas massaker i Israel och det efterföljande kriget i Gaza gjorde på nytt Israel-Palestinakonflikten till en av de mest laddade frågorna i svensk offentlighet. Demonstrationerna fyllde gatorna.

För Schatz blev det också personligt. Han talar helst inte länge om den saken – han vill inte göra sig själv till huvudperson i sin berättelse. Men han säger att många svenska judar, också i hans egen närhet, har känt en allt större osäkerhet efter den 7 oktober.

Men hans engagemang handlar, menar han, om något bredare: att alltid ta strid mot totalitära idéer, antisemitism och värna det öppna samhället. Det är också där han ser sitt nästa projekt. Efter boken om Sveriges relation till Israel och palestinierna har han redan börjat skissa på ett nytt bokarbete om antisemitismen och hotet mot demokratin i Sverige efter den 7 oktober.

***

Läs även: Hannah Arendt var ett ljus i dumhetens skymning

Läs även: Judarna är västvärldens plågade samvete