Nu ska alla ”samarbeta” – samtiden har drabbats av relationsnoja
Alla får plats. Ju fler partners, desto mer stålar. Ingen säljer, ingen köper, ingen ger efter. Även maktpolitiken blir samarbete.
”Jag vill leda Sverige in i en ny samarbetsanda”, säger Magdalena Andersson (S) och söker ”samarbeten över blockgränsen”. Hon är långt ifrån ensam om samarbetsviljan. Vid en pressträff förra året meddelade Jimmie Åkesson (SD) att Tidöledarna visserligen inte var helt överens om hur de ”ska samarbeta efter nästa val, men vi är helt eniga om att vi ska samarbeta.” Fullt rimligt. Sedan Tidöavtalet 2022 är Sverigedemokraterna officiellt ett samarbetsparti. Innan dess var det ett pariaparti, och det lät ju inte så kul.
Förr slöt man avtal, nådde uppgörelser, kohandlade, bedrev lobbying och köpte annonsplatser. Raka puckar. I dag samarbetar man. Det låter trevligare. Ingen är väl emot ett samarbete? Det signalerar öppenhet, generositet och jämbördighet, låter ömsesidigt, ja rentav kreativt. Oavsett om det handlar om allianser mellan politiska partier eller lönsamma affärer mellan influerare och varumärken. Ordet ger legitimitet och fungerar lika bra i Rosenbad som på Instagram.
Men det beskriver inte längre nödvändigtvis vad som sker. Snarare hur relationen ska uppfattas. Säg samarbete och förhållandet framstår genast som mindre konfliktfyllt och mindre kommersiellt än det egentligen är. Reklam blir samarbete. Maktpolitik blir samarbete. Till och med migrationsavtal med Tunisien blir samarbete. En gång i tiden innebar det att människor arbetade tillsammans mot ett gemensamt mål eller skapade något ihop. Numera räcker det med att en skickar faktura, en annan betalar.
I poddvärlden anammades den logiken snabbt. Där förvandlades annonsörer och sponsorer tidigt till partners – som ju för tankarna till kompanjonskap eller långsiktiga och nära relationer. I själva verket är det allt från försäkringsbolag till nätkasinon som köper tillgång till lyssnarnas uppmärksamhet med hjälp av poddare som Alex och Sigge. Skickligt vävs reklamen in i duons personliga berättelser och samtidsspaningar. Varumärken och företag figurerar som vore de familjemedlemmar. Alla får plats. Ju fler partners, desto mer stålar.
Ingen säljer, ingen köper, ingen ger efter och ingen tjänar pengar. Åtminstone inte språkligt. Alla relationer vill vara samarbeten. Inte minst de som uppenbart inte är det.
***
Läs även: ”Rädda svenska barn från kulturlösheten”
