Högljudd kamp om den tysta mitten

Om man var ute efter en illustration av den politiska polariseringen i USA fanns det sämre platser att befinna sig på än Washington DC i början av oktober.

På den kristna högerns årliga sammankomst, Values Voters Summit, stod Tea Party-hjälten Glenn Beck och fick stående ovationer när han varnade för att demokraterna är på god väg att förvandla USA till en tyranni. I korridorerna utanför delade en kreationistisk organisation ut klistermärken med en överkorsad Darwin, medan en katolsk grupp varnade för den »homosexuella agendan«. Ett par kilometer bort, vid kapitoleumbyggnaden, hade den amerikanska vänstern anordnat en stor demonstration där fackförbund, radikala vänstergrupper och Occupy Wall Street enades i en protest mot vad man kallade »girigheten på Wall Street«.

De senaste två åren har rapporterna om amerikansk politik präglats av Tea Party-rörelsen och nu Occupy Wall Street-­rörelsens gatuprotester.

Ger de en rättvis bild av det politiska tillståndet i USA i dag? Hur förhåller sig större delen av det amerikanska folket till medierapporter där en högljudd ­höger överröstas av en ännu mer högljudd vänster?

USA har haft fyra val i rad med tydliga skiften. 2004 blev Bush omvald och den republikanska majoriteten i kongressen växte. 2006 tog demokraterna tillbaka kongressmajoriteten. 2008 blev Obama president med en trygg segermarginal och demokraterna fick en supermajoritet i senaten. 2010 var det åter dags för republikanerna att ta tillbaka majoriteten, med en historisk jordskredsseger.

Efter samtliga dessa fyra val har det politiska skiftet påståtts vara definitivt.

Den republikanske strategen Karl Rove förutspådde en 40-årig majoritet för republikanerna efter Bushs omval 2004. Den visade sig bara hålla i två år. Efter Obamas valseger proklamerade den demokratiske strategen James Carville i sin tur, lika självsäkert, att det var demokraterna som skulle få denna 40-åriga majoritet. Den varade också i två år.

Beror det på att amerikanerna ändrar sig hela tiden? Nej, snarare beror det på att det är olika människor som går och röstar, samt att de mobiliseras av missnöje mer än av entusiasm.

– Det påminner mig om ett avsnitt av tv-serien »Mash« där de startar en kampanj med budskapet: »Vi vill ha någon annan!« Så kan man sammanfatta de senaste nationella valen i USA, säger Ann Selzer, opinionsanalytiker för ansedda Selzer Company i Iowa.

Vad är då detta andra?

I intervjuer med USA:s ledande opinionsinstitut blir det tydligt att den politiska polarisering som präglar debatten i Washington och nyhetsrapporteringen inte delas i resten av landet.

– Partierna har blivit mer polariserade, men folket har inte blivit det, säger Carroll Doherty, opinionsanalytiker på Pew Research.

– Antalet amerikaner som identifierar sig med republikanerna eller demokraterna har minskat, så när partierna talar till sina kärnväljare vänder man sig till en allt mindre bas. Därmed hör man mer polariserande retorik från partierna, men inte från folket, säger Ann Selzer.

Larry Sabato, professor i statsvetenskap på University of Virginia:

– Under de senaste decennierna har moderata representanter för båda partierna försvunnit. Det brukade finnas konservativa demokrater från sydstaterna och liberala republikaner i nordöst. Det gör det knappt längre. De två partierna har blivit mer ideologiskt sammanhängande och därmed mer polariserade.

Jämför man den amerikanska kongressen 2011 med kongressen 1961 eller 1981 finns det i dag betydligt färre representanter som skulle kunna samarbeta över partigränserna.

Såväl demokraternas som republikanernas väljare har även koncentrerats geografiskt, vilket bidragit till att de symboliska, kulturella skillnaderna mellan partierna blivit tydligare. De representerar dock främst partiernas ytterkanter och inte den moderata mitten. Samma polarisering syns i medierna.

Ideologiskt har faktiskt det amerikanska folket varit i stort sett stillastående under de senaste två decennierna. I Gallups mätningar är det generellt omkring 40 procent som identifierar sig som konservativa, 40 procent som kallar sig moderata och 20 procent som kallar sig liberala. Det har varit i stort sett konstant sedan Bill Clinton blev president.

Det är den stora gruppen i mitten – de som kallar sig moderata, eller oberoende – som alla vill förstå sig på. Vilka är dessa oberoende väljare, och hur tänker de?

Matt Welch och Nick Gillespie, redaktörer för den libertarianska tidskriften Reason, försöker kartlägga den »oberoende väljaren« i sin nya bok »The Declaration of Independents«. De konstaterar att år 2011 är stödet för de två partierna det lägsta det varit sedan sådana mätningar påbörjades. 31 procent kallar sig demokrater, 29 procent republikaner. För första gången är den största gruppen, 38 procent, de som kallar sig »oberoende«. För 40 år sedan var den siffran bara 20 procent.

Welchs och Gillespies slutsats är lika välbekant som orealistisk: det är dags för ett nytt, tredje parti (som omfamnar libertarianska idéer).

Ruy Teixeira, opinionsanalytiker på liberala Center for American Progress, avfärdar Welchs och Gillespies teorier som önsketänkande:

– Att prata om »oberoende väljare« är lite som ett Rorschach-test, alla väljer att se i dem just vad de själva vill se. Så självklart tycker två libertarianer att den här stora gruppen moderata väljare i mitten egentligen är libertarianer. Av samma anledning påstår exempelvis kolumnisten Thomas Friedman, som säger sig tillhöra »den radikala mitten«, att oberoende väljare är precis som han.

Enligt de flesta aktuella opinionsmätningar verkar de oberoende väljarna ligga närmare demokraterna än republikanerna.

I en färsk mätning från Pew Research har de som kallar sig oberoende betydligt starkare sympati för Occupy Wall Street-rörelsens idéer än för Tea Party-rörelsens idéer. 43 procent stöder dem, 35 procent är emot. Stödet för Tea Party-rörelsen är omvänt: 49 procent emot, 30 procent för. I en oktobermätning av Time Magazine var stödet för Occupy Wall Street 54 procent, dubbelt så högt som stödet för Tea Party-rörelsen, 27 procent.

New York Times har i sin tur en mätning som visar att 65 procent av amerikanerna vill se en »jämnare fördelning av inkomster«, ett av kärnbudskapen i Occupy Wall Street-rörelsen.

Den konservativa opinionsanalytikern David Winston menar att det är fel att se detta som ett tecken på att amerikaner »plötsligt skulle vilja se skattehöjningar«:

– Om man i stället formulerar frågan: »Hur ser du på att höja skatten för 750 000 småföretagare?« så får man svaret att det är väldigt få i det här landet som tycker att skatterna är för låga. Amerikaner ser det som att varje gång skatter höjs så riskerar du att drabbas av det en vacker dag, om du skulle bli mer förmögen.

När Obama blev president fick han inte bara ärva en ekonomisk kris och ett enormt budgetunderskott av Bush, utan även en utbredd misstänksamhet mot staten som institution. De statliga räddningsaktionerna av bilindustrin i Detroit och bankerna på Wall Street (som Bush påbörjade, men Obama fortsatte) förvärrade synen på staten och »Washington«, som av den breda befolkningen tycktes prioritera särintressen och finanseliten, snarare än vanligt folk. De »räddade Wall Street, men inte Main Street«, som det heter på amerikanska bildekaler.

Enligt Frank Newport, chef för Gallups opinionsmätningar, är det som genomsyrar amerikansk folkopinion just nu en historiskt stark misstro mot staten generellt.

Det har skett en ökning i antalet amerikaner som vill se statens roll minska: från 43 procent 2008, till 48 procent i dag.

– Det är en liten men signifikant reaktion mot den politik som Obama fört, i synnerhet sjukvårdsreformen, säger Newport.

Av 20 samhällsinstitutioner hamnar staten sist när det gäller förtroende, enligt Gallup.

Det utbredda missnöjet visar sig även i de rekordlåga förtroendesiffrorna för kongressen, vars arbete bara 9 procent av amerikanerna är nöjda med.

Samtidigt är amerikaner ovilliga att skära ner på statliga tjänster. Man vill fortfarande behålla pensions- och sjukvårdssystemen.

– Man ogillar staten, men man gillar de tjänster som staten tillhandahåller, säger Newport.

Carroll Doherty på Pew Research håller med:

– Alla erkänner exempelvis att pensionssystemet har varit väldigt bra för USA. När man ställer frågan: ska vi höja skatten för de rikaste, eller skära ner på välfärden, så svarar folk övertygat: rädda välfärdsprogrammen. Så, avskyn mot staten är abstrakt. Så fort den konkretiseras med specifika program så vill man bevara och behålla dem.

Det här är demokraternas dilemma. Deras politiska idéer i de grundläggande inrikespolitiska frågorna om ekonomi och välfärd är aningen mer populära än republikanernas idéer. Men den djupt inrotade misstänksamheten mot staten drabbar främst demokraterna. I det breda missnöjet med den rådande ordningen hittar man också den gyllene medelpunkten mellan Occupy Wall Street och Tea Party-rörelsen.

Vänstern säger att storföretagen har för mycket makt och inflytande. Tea Party-rörelsen säger att staten har för mycket makt och inflytande. Men de är båda överens om att lobbyismen, kampanjfinansieringen och den korruption som uppstår i Washington när dessa två maktmaskiner möts är det verkliga problemet.

I ett aktuellt reportage i tidningen Time skriver den erfarne politiske kommentatorn Joe Klein att det må vara »megafonerna som hörs«, men i själva verket är »de flesta amerikaner moderata«. Han återupplivar termen »den tysta majoriteten«, som ursprungligen populariserades under Richard Nixons presidentkampanj 1968. Då talade Nixon om att det fanns en stor grupp konservativa amerikaner som inte var lika synliga som de radikaler som tågade fram på gatorna i protest mot Vietnam-kriget. Det var den tysta majoriteten, som satt kvar hemma i vardagsrummen.

I dag är läget lite annorlunda. Representanter för båda sidorna tågar fram på gatorna och båda sidorna verkar lika missnöjda med det politiska läget. Även om gruppen oberoende väljare varken vill ha teparty eller ockupera Wall Street finns det ett brett stöd för de båda grupperingarnas förändringsvilja. 81 procent av amerikanerna säger att USA är på väg åt fel håll.

– Båda rörelserna speglar den oro och ilska som amerikaner känner i reaktion på det ekonomiska läget. Tea Party-rörelsen protesterar mot »Big government« medan Occupy Wall Street protesterar mot »Big business«. De åsikterna delas av stora delar av befolkningen, även om de inte deltar i dessa proteströrelser, säger Frank Newport.

Med ett år kvar till presidentvalet är den stora frågan i amerikansk politik vad som kommer att hända med denna utbredda frustration och ilska. Majoriteten är tyst, men knappast nöjd. Hur kommer de allt fler oberoende väljarna kanalisera sitt missnöje? Svaret kan avgöra valet.

För mycket tyder på att dagens »tysta majoritet« – även om den inte deltar i gatuprotesterna – i grunden delar kritiken som såväl Tea Party-rörelsen som Occupy Wall Street är uttryck för. Flera opinionsanalytiker talar om ett generellt missnöje som påminner om 60-talet. USA kan stå inför ett liknande decennium av politisk och kulturell turbulens.

Obama valdes till president med ett milt men ändå befintligt progressivt mandat. Republikanerna i kongressen har till stor del lyckats sätta stopp för den agendan, men de har knappast blivit populära på vägen, enligt Carroll Doherty på Pew Research.

– Med 9 procent arbetslöshet och 43 procent i förtroendesiffror borde Obama, enligt allt sunt förnuft, förlora valet nästa år. Men alla mätningar i dag visar anting­en att det är dött lopp, eller att Obama har en liten ledning över Romney och en stor ledning över alla andra kandidater. Så Obama har problem, men republikanerna har större problem.

Fakta | Occupy Wall Street

Rörelsen startade tidigt i höstas med demonstrationer i New York, och beskriver sig på hemsidan som en »ledarlös motståndsrörelse bestående av människor av olika färg, genus och politiska åsikter. Det vi har gemensamt är att vi är de 99 procent som inte längre tolererar korruptionen och girigheten hos de som motsvarar en procenten.« Inspirationen kommer från den arabiska våren, och rörelsen har spritt sig fläckvis till delar av västvärlden, även Sverige. Det finns dock ingen tydlig agenda eller målsättning.