Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Andra ronden

Väljarstödet rasar och medierna skriver fel saker. Snarstucken, trött och pressad regerar Fredrik Reinfeldt. Själv hävdar han att allt ingår i strategin för att vinna valet 2010.

Den lilla plastbyttan med specialkost hänger inte med längre. Han slarvar lite mer med dieten än under valrörelsen och passen med den personlige tränaren har upphört. Nu är det Luther som sitter på axeln och manar statsministern att sköta formen på egen hand.

Dagen börjar med några kilometer på löpbandet i Sagerska palatset. Sedan frukost med te och högt kolhydratintag av Havrefras och Axas extremmacka.

– Jag tränar mer än någonsin. Jag är inte i alla delar helt sund, men jag sköter mig bättre än i mitt tidigare liv.

Om träningen ökat i nivå med arbetstempot är osäkert. [[Fredrik Reinfeldt]] hade förberett sig och läst på i biografier om Carlsson, Persson och andra tidigare statsministrar, ändå var det svårt att föreställa sig mängden uppgifter, tempo och mediebevakning.

Semestern är redan avlägsen, men sommaren hänger kvar med 30 grader i skuggan och 90 procents luftfuktighet. En vissla från ångbåten som lägger ut från Stadshuskajen tränger igenom de tjocka pansarglasen i hörnrummet i Rosenbad. Fredrik Reinfeldt har möblerat om efter Göran Persson och skaffat nytt skrivbord, ett höj- och sänkbart. Han analyserar behovet av ledighet efter sitt första år som statsminister.

– Människan är inte skapt för att ånga på obehindrat, man behöver tid för reflektion också. Jag har tagit det lugnt i sommar och det har varit jätteskönt.

En statsministers tillvaro är inte lika smeksam som en medieomhuldad oppositionsledares i medvind. Nu ställs krav, även från de egna.

Monica Dellner och Margareta Berglund är trogna moderatväljare. De ser Fredrik Reinfeldt med fru Filippa kliva iland i Vaxholm från björksmyckade m/s Riddarfjärden. De väntar på sommartalet. Monica Dellner i solglasögon, shorts och solbränna är hemma från Bryssel. Det är andra gången hon hör honom. Hon hoppas att han blivit bättre sedan han blivit statsminister.

– Jag vill att han ska visa att han kan leda Sverige. Min gamla mamma tycker att han pratar bra, men att han syns så sällan, säger Monica Dellner.

Margareta Berglund, däremot, hon vill vänta med sitt omdöme tills han hållit talet.
Mellan statsministeruppdragen har Fredrik Reinfeldt stuckit iväg på resor runt om i landet och träffat kvinnor som jobbar i offentlig sektor – på dagis, i skolor, äldreomsorg och sjukvård.

– Jag möter inte den respons som en valrörelse innebär, men värme och glädje. De håller inte alltid med men de har respekt för att det vi gör tar tid, säger Fredrik Reinfeldt.

Med väljarna är han tålmodigt lyssnande och tar till sig deras synpunkter. Värre är det med journalisterna. Med dem har han problem.

Det dåliga humöret

– Var du med i Ronna, frågar han.
– Ja.
– Fick jag vid besöket i Ronna berätta vad jag ser, vad jag vill?
– Nja.
– Ronna var mitt första besök som statsminister ute i landet, mitt i en smältdegel med utmaningar för Sverige, ett möte mellan kulturer. Där stod jag frustande av vilja att berätta men den församlade mediekåren brydde sig inte ett skvatt om det utan frågade mig om Lars Danielsson!

Det är en laddad Fredrik Reinfeldt som för en gångs skull lättar på trycket. I vanliga fall håller han ilskan i schack, även om ordvalet kan avslöja honom. När politiska kommentatorer och reportrar gör tolkningar som han tycker genuint illa om kallar han oss för »det kommenterande Sverige«.

Statsministern har på sätt och vis rätt om besöket i Södertäljeförorten Ronna den tidiga råkalla novembermorgonen 2006, två månader efter valsuccén. Glädjen över att äntligen sätta punkt för Göran Perssons tolvåriga maktinnehav hade vänts i bekymmer med statsråd som tvingats avgå, dalande opinionssiffror för alliansen, upprörda känslor över försämringar i a-kassan, heta diskussioner om fastighetsskatten. Och Lars Danielsson, ständigt denne Danielsson.

Besöket i Ronna var viktigt, och känsligt. Viktigt för att det var en utflykt till utanförskapet, valrörelsens epicentrum. Det är i de invandrartäta områdena med hög arbetslöshet som vanmakten kan leda till upplopp. I Ronna i september 2005 hade polis och Ronnabor drabbat samman. Kravallerna slutade med att någon sköt mot poliskontoret i Södertälje.

Och det var känsligt. Hur skulle Ronnaborna uppfatta en moderat statsministers besök? Det fick inte framstå som ett pr-jippo.

När livvakterna parkerat statsministerbilen framför de parabolklädda betongfasaderna klev Fredrik Reinfeldt ur iklädd brun smalspårig manchesterkostym och möttes av ett 30-tal journalister och fotografer. Ekot, Aktuellt, Rapport, rikstidningarna, kvällspressen. Bevakningen kom senare aldrig i närheten av ett större uppbåd under någon av de kommande temaresorna i Sverige.

Fredrik Reinfeldt förstod att det knappast var intresset för dagens besök som lockat. Svenska Dagbladet hade denna morgon löp, förstasida och helsida, »30 tsunamiband spårlöst försvunna«.
Ständigt denne Danielsson.

När Fredrik Reinfeldt gick över skolgården med journalistföljet ropade killar med svikt i Nike-pumpsen och häng i 2pac-byxorna:
– Uppgjort val!
– Ut med Reinfeldt!
Och plötsligt:
– Filip och Fredrik är här!
– Wow. Var är dom?

Okej, det blev inte så mycket i medierna om själva besöket i Ronna, men statsminister Reinfeldt syntes och hördes i kommentarerna om förvirrningen kring tsunamibanden. Och en månad senare sändes Filip och Fredriks tv-show »Ett Herrans liv« med statsministern som gäst.
Det var vid den här tiden media, partikamrater, moderatväljare och politiska motståndare började sjunga på ett nytt tema: Var är Reinfeldt? Varför syns inte statsministern? Vad gör han? Har han lagt ner alliansen?

När han fått frågorna under våren har han sett trött och irriterad ut. Nu är det sensommar, och statsministern har haft semester i Stockholms skärgård och på Harpsund.

– När jag känner mig pressad då sänks tröskeln för vad jag orkar ta in. Då blir jag irriterad. När jag är utvilad inser jag att man förmodligen inte förstått förnyelsen av moderaterna, man har inte förstått alliansen, inte förstått vilken uppgift vi har. Det är inte så mycket jag kan göra.

– Va? Kan du inte göra något?
– Jag upplever vad andra statsministrar gjort före mig. När det inte är valrörelse är den mediala logiken asymmetrisk.
– Asymmetrisk?
– Den är i huvudsak negativ. Vårt partifolk längtar efter det positiva genomslaget, men det är knappt mätbart. Det är negativt eller neutralt. Vad ska jag göra?
– Ja vad ska du göra?
– Jag gör saker som når fram till människor och det är min huvuduppgift. Jag håller fokus på vad som är viktigt.

Den tysta pr-maskinen

När näringsminister Maud Olofsson på Stockholms handelskammares årsmöte i början av juni räknar upp en lista på vallöften som infriats efter åtta månaders regerande undrar Gunilla Arhén, vd för Ruter Dam, förvånat:

– Varför har ni inte marknadsfört ert arbete?
Men Maud Olofsson vill göra saker och ting i rätt ordning och jämför Sverige med ett krisföretag.

– Du börjar inte med marknadsföringen, först måste vi leverera vad vi lovat och det ska ske snabbt. Sen kan vi ha en stark kampanj.

När de borgerliga partiledarna väl vunnit valet och övertagit statsrådstaburetterna upphörde gemensamma alliansuppträdanden och hemsidan dog.

– Man får intrycket att alliansen bara var ett slags valapparat, en pr-maskin. Den var ju ett framgångsrecept och borde utvecklas, säger Maria Rankka, vd på Timbro, näringslivets oberoende tankesmedja.

För Fredrik Reinfeldts del har alliansen flyttat in i regeringskansliet och fortsätter sitt arbete där.

– Vi regerar, vi håller ihop och vi fungerar. Det är överordnat någon sorts dagspolitisk idé om att vi ska uppträda med ballonger för att verka glada.

Regeringen rivstartade med förslag som försämringar i a-kassan, jobbskatteavdrag, inkomstskattesänkningar för låg- och medelinkomsttagarna, avskaffande av förmögenhetsskatt och fastighetsskatt, avdrag i deklaration för hushållsnära tjänster. Allt under mottot att det ska löna sig att arbeta.

Erfarenheten om vikten av tidig rivstart har regeringen inhämtat från kolleger i andra länder.
– Vi har fått rådet att våga genomföra reformer tidigt, och inte spela för att bli populära. Vi har en hink med energi och den ska användas till rätt saker. Vi ska lägga kraft på att gemensamt möta väljarna i valet 2010, säger moderaternas parti-sekreterare Per Schlingmann.

Det är svårt att förstå att ett kommunikationsproffs inte trummar ut budskap till väljarna om alla förslag och beslut som tas fram. Är han rädd för att väcka liv i socialdemokraternas angrepp under valrörelsen om att Reinfeldt är en ulv i fårakläder som döljer att regeringen genomför ett liberalt systemskifte? Eller vill Per Schlingmann att varumärket »alliansen« ska sparas till kampanjer med positiv klang? Eller är det så enkelt att partierna inte hunnit med att marknadsföra alliansen? Per Schlingmann själv hävdar det sistnämnda alternativet. Men alliansen är på gång, lovar han. På ettårsdagen av valsegern, måndag den 17 september, ska de fyra partiledarna manifestera alliansens enighet och goda samarbete.

Men riktigt så smärtfritt som Per Schlingmann beskriver det har inte alliansregeringens arbete varit. Statsministern får tillsammans med finansminister Anders Borg ta smällarna av strulet kring fastighetsskatten.

Irritation uppstod redan i valrörelsen när kd-ledaren Göran Hägglund gjorde avskaffandet av fastighetsskatten till sin stora valfråga. Skatten ska ersättas med en låg kommunal avgift och finansieras med höjd reavinstskatt.

En minister säger att kristdemokraterna drev på, på »gränsen till ansvarslöshet« när det gäller finansieringen:

– De provocerade Fredrik och de moderata väljarna!

Beslutsprocessen kring förändringarna i a-kassan hösten 2006 upprörde inte bara oppositionen och de fackliga organisationerna utan även borgerliga riksdagsledamöter. Det gick för snabbt, förslaget var ogenomtänkt och drevs igenom med en alltför stor tillit till ekonomers synpunkter.

– Moderaterna försöker göra forskningsresultat till absoluta sanningar. Men ekonomi är ingen exakt vetenskap. Man måste försöka förhålla sig till vetenskap och väga samman resultaten med politiska värderingar. Moderaterna är kanske inte vana vid en miljö där man har professorer och docenter omkring sig, säger en ledande folkpartist.

Kritiken riktades i första hand mot statssekreteraren i arbetsmarknadsdepartementet, Eva Uddén Sonnegård.

– Hon borde ha varit mer lyhörd när förändringen av a-kassan skulle genomföras. Hon kunde ha lyssnat på TCO för att hitta smarta lösningar. Men hon uppträdde som om hon vore professor själv, fortsätter samme folkpartist.

Anders Borg har inte bara retat partikamraten, försvarsminister Mikael Odenberg, i sina krav på besparingar i försvaret. Nu vill även Maud Olofsson ha ett ord med i laget när finansministern vill spara fyra miljarder om året på materielinköp. Hon vill göra en ordentlig analys och en sådan hinner inte bli klar under höstens budgetförhandlingar.

– Det finns ingen uppgörelse mellan partiledarna. Anders Borg ser att det finns mycket pengar i försvaret men han har väl inte helt klart för sig hur man förändrar ett försvar, säger hon.

Den nya motståndaren

Valet 2010 är den stora utmaningen för Fredrik Reinfeldt. Att vinna ett val gick, men det var mot en huvudmotståndare som var trött, och impopulär till och med i sitt eget parti. Nästa gång möter han socialdemokraternas nya partiledare Mona Sahlin som noterat stigande väljarsympatier. Och två val i rad har inte borgerliga partier vunnit på 30 år.

Fredrik Reinfeldt hann inte regera ens en dryg månad innan väljarflykten från regeringspartierna började.

– Det var ovanligt tidigt och ovanligt snabbt efter ett regeringsskifte. Den första tiden efter ett val brukar det inte hända så mycket, så det här är unikt, säger Toivo Sjörén som är ansvarig för opinionsundersökningarna på Sifo.

Under vintern och våren har väljarströmmarna fortsatt. I april var skillnaden mellan blocken så stor som över tolv procent. Men knappt ett år efter valet, i slutet av augusti, har s-v-mp-oppositionens försprång sjunkit till åtta procent. Socialdemokraterna har tagit många väljare från regeringspartierna, men den stora andelen av partiets ökning utgörs av soffliggarna i 2006 års val.

Fredrik Reinfeldt och hans regeringskolleger har tre år på sig att vinna en kvarts miljon väljares sympatier om de ska ha någon chans att behålla makten.

– Vi visste att vi hade en massa socialdemokratiska väljare som ville bli av med Göran Persson. När han försvann och inte längre regerade så har en hel del återgått till sossarna. Det tycker inte jag är så märkligt, det var väl känt, säger Fredrik Reinfeldt.

– Det är en planerad strategi, säger Lars Leijonborg om väljarflykten.

Han förklarar: I början av 1990-talet drev han på införandet av fyraåriga mandatperioder. En regering måste få mer än tre år på sig annars hinner den inte driva igenom impopulära beslut som är nödvändiga för att stärka landets ekonomi. Det där fjärde året, som infördes i och med valet 1994, ska utnyttjas tidigt i mandatperioderna.

– Nu har vi fattat beslut som kortsiktigt inte är populära, men de kommer att bli det när människor ser att de ger resultat. De hjälper oss att vinna valet 2010, säger Lars Leijonborg.
Fredrik Reinfeldt tröstar sig med att moderaterna inte tappar särskilt mycket totalt sett, men det hjälper knappast att partiet håller ställningarna om det är på bekostnad av allianskollegernas väljare. Risken för borgerlig kannibalism är överhängande. Centern med Maud Olofsson i täten sa till Fokus tidigare i somras att hon satsar på att bli största borgerliga parti valet 2014 och hon drar sig inte för att locka moderata småföretagare. En ledande centerpartist uppmanar mig att lyssna på statsministern.

– Han talar bara om det offentliga, nästan aldrig om företagande. Han går inte i gång på småföretagarfrågor.

Ansvaret vilar tungt på Fredrik Reinfeldt, han måste vinna tillbaka s-väljare.

– Politik blir svårt när du börjar prioritera och ska tala om vad du vill. Mona Sahlin gör ingenting än så länge, säger han.

Mona Sahlin är fräck nog att hålla sitt sommartal samma dag som Fredrik Reinfeldt håller sitt i Vaxholm. Men hon väljer den invandrartäta Stockholmsförorten Botkyrka. Hon gratulerar honom till att jobben blir fler, men han ska inte ta åt sig äran; han skördar bara vad den tidigare s-regeringen sått. Mona Sahlin kommer inte att, som Göran Persson gjorde 2006, lämna walk over i jobbfrågan i nästa val. Alla stenar ska vändas och gamla socialdemokratiska sanningar prövas. Just nu pågår ett rådslag om skolan bland partiets gräsrötter. Hon tänker inte stillatigande låta Fredrik Reinfeldt vinna ytterligare ett val och bli historisk som första moderata statsminister under två mandatperioder.

De små stegens strategi

Statsminister Reinfeldt är en man med långsiktiga planer och tålmodigt sinne. Nu berättar han för Fokus om sin strategi för att vinna valet 2010.

Han är, till exempel, ingen vän av omvälvande systemskiften som Gösta Bohman pläderade för på 1980-talet eller av den enda vägens politik som Carl Bildt lanserade under sin tid som statsminister 1991–94. Sådana strategier har inte lett till något längre borgerligt maktinnehav.

– Det ska vara trygga förändringar. De ska vara stegvisa, inte något systemskifte. Jag vill leda och förändra Sverige så att människor hänger med, så att människor förstår, säger han.

Första fasen har han klarat. Alliansen vann valet 2006, ett val som blev ett slags spökutdrivning, enligt Reinfeldt. Han menar att olyckskorpar till trots höll de borgerliga ihop, de vann trots högkonjunktur och de fick majoritet i riksdagen. Men valet 2010 har ingått i hans strategi ända sedan han blev partiordförande. Fyra år räcker inte för att genomföra den politik han tror på.
– Alliansen ska bli omvald 2010. Jag tänker etablera den svenska borgerligheten som regeringsduglig, att den är långsiktig, att den förmår att ta statsfinansiellt ansvar, att den förmår att föra en jobbskapande politik, säger Fredrik Reinfeldt.

Andra fasen går på tvärs med ambitionen att den förda politiken ska ske i små steg. Men rivstarten är nödvändig, enligt Reinfeldt. Besluten måste få effekt så att jobben kommer och så att de lågavlönade ser att skattesänkningarna ger mer i plånboken. Mängden beslut har varit så omfattande och takten så hög att till och med tidigare förespråkare för liberala systemskiften blivit imponerade.

– Det är nog en av de mest reformvänliga regeringarna i Europa, och för mig i positiv riktning, säger Maria Rankka på Timbro.

I tredje fasen i de små stegens strategi ska regeringen övertyga väljarna om att man menar allvar med att behålla och utveckla välfärdsverksamheterna. Fredrik Reinfeldt förbereder sig för uppgiften. Under sina resor runt om i Sverige antecknar han i sin skrivbok med svarta vaxpärmar. Där samlar han synpunkter från lokalvårdare, undersköterskor, anställda i hemtjänst, äldreomsorg. Några iakttagelser återkommer i stort sett på alla arbetsplatser hos dem han träffar. De är trötta på att ständigt få direktiv uppifrån om besparingar, de vill ha egen makt över jobbet, de önskar en tusenlapp mer i månaden och att statusen på jobbet höjs. På moderatstämman i höst kommer Fredrik Reinfeldt lägga ner energi på att få med sig de moderata ombuden på de små stegens strategi.

– Min signal till partiet är att ni tror för mycket på systemförändringar. Jag är övertygad om att det bara skapar motkrafter. Jag tror på mindre kvalitetshöjande steg i välfärden, snarare än stora systemförändringar ovanifrån, säger han.

– Du vill ta små, små steg?
– Ja, det är kärnan i vår reformpolitik. Vi behöver ingen revolution. Vi har ett högt utvecklat välfärdssamhälle som är ekonomiskt trimmat men där vi hela tiden måste nå kvalitetsförbättringar, se till att människor får ökat inflytande. Det är inte en lika flashig uppgift som att rädda världen från världskrig eller att utrota sjukdomar.

Små steg, eller ett jättekliv. Vad spelar det för roll när det är målet som räknas? Fredrik Reinfeldts välfärdssamhälle måste ändå se annorlunda ut än socialdemokraternas, annars är det ingen vits att spela så högt. Han ska vinna 250000 väljare från andra sidan blockgränsen med en retorik lånad av sin huvudmotståndare. Det öppnar fältet för allianskollegerna centerpartiet och kristdemokraterna som kan satsa på att locka de moderata kärnväljarna som inte längre känner igen sitt parti. Och han kan vara säker på att Mona Sahlin kallar de små stegens strategi för de små stegens tyranni, en politik som leder till lågskattesamhälle med hotad välfärd.

På kajen i Vaxholm gassar solen, Reinfeldt har slutat tala och reportrarna står på kö för enskilda intervjuer. Han ser allvarlig ut, hans svar är utförliga. Här gäller det att få oss att förstå hur viktig dagens nyhet är, att steg två i jobbskatteavdraget gynnar låginkomsttagarna. Ytterligare ett steg är taget i strategin och ännu ett vallöfte uppfyllt.

Margareta Berglund och Monica Dellner står kvar vid scenen och är fortsatt bekymrade.
Nu är det Margareta Berglunds tur att uttrycka vad både hon och Monica Dellner känner:
– Han får inte bli mer sosse! Nu räcker det!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera