Konst klottras bort

Text: Therese Larsson

Foto: Hannibal Hanschke/Scanpix

»Det är så otroligt respektlöst«, suckar den iranske konstnären Kani Alavi och stannar till framför sitt verk på Berlinmuren.

Motivet är hämtat från den novemberkväll för snart 18 år sedan då muren plötsligt öppnades och nyfikna östberlinare vågade sig över till det okända väst. Hundratals förvånade ansikten, lyckliga men ändå oroliga.

Snart går det knappt att urskilja bilderna längre. Det som inte klottrarna redan förstört har tagits hand om av luftföroreningar och turister som fortfarande vill ha med sig en bit mur hem till souvenirsamlingen.

– Jag tror inte människor förstår vad det är de gör. De skulle aldrig få för sig att klottra på en målning på Nationalgalleriet, men när allt förfaller och det redan ser ut som det gör tror folk att det är okej, säger Kani Alavi och pekar på ett hål i muren. Nedanför rinner floden Spree. Rostiga stålrör fullbordar bilden av sönderfall.

Kani Alavis målning återfinns på den rest av muren som går under namnet East Side Gallery. En dryg kilometerlång sträcka som skapade rubriker världen över sedan ett hundratal konstnärer, sida vid sida, bara några månader efter DDR:s kollaps, gav sin version av östblockets fall. Kani Alavi var initiativtagare till »galleriet«. Den kortvuxne, svartklädde konstnären minns med stolthet:

– Det var så kallt den vintern när vi stod här uppklättrade på våra stegar och målade. Men det var ändå en fantastisk stämning. Vanliga Berlinbor kom förbi med kaffe och mat, och soldaterna från vakttornet som fortfarande stod kvar lite längre bort brukade hjälpa till och vara hantlangare. Räcka oss färgburkar.

Nu kräver han att muren renoveras, och verken saneras. Inte minst den världsberömda »Broderskyssen«, där Östtysklands regeringschef Erich Honecker och Sovjetledaren Leonid Brezjnev låter sina läppar mötas. En symbol som gjort East Side Gallery till en Berlinsymbol, lika självklar som Brandenburger Tor och paradgatan Kurfürstendamm.

Att rädda East Side Gallery är inte särskilt dyrt. Dryga 23 miljoner kronor beräknas det kosta. Men frågan har hamnat mellan olika stolar och alla verkar nu skylla på varandra.

Kani Alavi säger att han fått sina konstnärsvänner att lova att komma tillbaka och hjälpa till att restaurera målningarna. Helt gratis, mot att de får resa och uppehälle betalt.

Hälften av kostnaden ska finansieras med sponsorpengar, som han redan dragit in, resten ska staden Berlin stå för.

Finansiering har utlovats, men ingenting händer. Renoveringsstarten har skjutits upp tre gånger, eftersom ärendet bollats mellan senaten och den berörda stadsdelsförvaltningen (Kreuzberg-Friedrichshain). Några telefonsamtal visar att Kani Alavi har rätt: avdelningen för stadsutveckling hänvisar till kulturförvaltningen, vilka i sin tur hävdar att det är byggnadsförvaltningens sak. Och så fortsätter det.

Det hela känns om möjligt än mer förvirrat när Jörg Flähmig, tjänsteman på stadsdelsförvaltningen och ansvarig för muren, plötsligt säger att problemet inte ligger hos myndigheten. Och Kani Alavi har inte alls de sponsorpengar han påstår, hävdar han.

– Vi kan mycket väl tänka oss att betala för saneringen, förutsatt att vi får pengar från staden Berlin. Men risken finns att vi bara kommer att lämna efter oss en lång vit vägg.

Vi måste vara garanterade att konstnärerna verkligen återuppför sina verk. Men hur ska vi kunna veta att det blir exakt likadant? Det är konstnärer vi talar om, man vet ju aldrig. Jag tror att Kani Alavi måste skriva på något slags kontrakt som garanterar att allt ska återställas som det var, säger Jörg Flähmig.

När han får frågan om han tycker att den iranske konstnären ljuger om sponsringen, tystnar han och suckar ljudligt.

– Herr Alavi vill gärna föra fram att det är vi på myndigheten som är problemet, men det är inte så enkelt, det är så många olika instanser som ska säga sitt. Ta bara det här med graffitiskydd: kulturförvaltningen säger att en anti-graffitihinna skulle glänsa och förstöra konsten. De på stadsutveckling menar att utan graffitiskydd kan vi lika gärna låta bli att sanera, för då är muren ändå förstörd efter några månader igen, säger han.

Kani Alavi skrattar högt åt Jörg Flähmigs invändningar. Han står fast: sponsorpengarna finns! Problemet är att han inte får några raka besked.

– Stadsdelsförvaltningen säger inte nej, utan hänvisar hela tiden till nya problem, varför det inte går att påbörja renoveringen. Ni journalister får höra att det är klart att det ska bli av, men ändå kan de konstigt nog aldrig svara på när saneringen ska dra i gång.

– Jag tror att vi måste börja vara ärliga mot varandra, replikerar Jörg Flähmig senare. Muren måste saneras, det är alla överens om. Men lyckas vi inte nå ett genombrott de närmaste dagarna är det bara att inse att vi måste skjuta på starten igen. Kanske kan vi börja renovera nästa år.

Pajkastningen fortsätter, alltmedan klottrarna gör sitt.