Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Dödlig tradition

Dödshjälp har gamla anor. Men det har alltid varit omdebatterat, och kyrkans röst vägde länge tungt.

Dödshjälp handlar ytterst om vem som ska bestämma över liv och död – och det var en fråga som i den kristna världen förr överläts på Gud. Men det är inte så enkelt som att dödshjälp var en icke-fråga i det kristna Europa tidigare. Redan på 1500-talet var debatten livlig. Och inte nog med det: det fanns en folklig acceptans för att ta död på anhöriga som var svårt sjuka, bland annat genom kvävning. Det visar forskning av medicinhistorikern Michael Stolberg vid universitetet i Würzburg.

En italiensk diplomat beskriver 1560 hur engelsmän hjälper hängda fångar att dö kvickare i galgen genom att dra dem i benen. Och ute på landet finns en tradition att ”visa barmhärtighet mot de sjuka”. De närmast anhöriga tar helt enkelt en sittkudde och placerar den på den sjukes ansikte, och sedan sätter de sig på kudden, berättar han. Liknande fall finns också beskrivna från 1700-talets Tyskland.

En stadsläkare i Antwerpen, Boudewinjs (1601-81), var emot dödshjälp, men kunde tänka sig att skriva ut billigare, och lite sämre, medicin till döende patienter, när hoppet var helt ute. Syftet var att lätta den ekonomiska bördan för familjen. Och i tyska Nördlingen ville en lokal läkare ta död på en flicka, som plågades svårt av en böld på näsan som hade växt sig stor som resten av huvudet, och hängde ner på kinden och axeln. Det vore inget brott mot det femte budet, menade han.

I tusen år hade den kristna kyrkan dominerat idédebatten, och äldre synsätt var bortträngda. Alltsedan kyrkofadern Augustinus på 400-talet e.Kr. fördömde självmordet, sågs varje ingrepp som förkortade den av Gud uppmätta livstiden som ett allvarligt brott och en väg till evig förtappelse. Men under renässansen började man granska det antika arvet, vilket ledde till en ny, uppflammande debatt om synen på döden.

Den franske läkaren Ranchin (1565-1641) upptäcker att odört hade lagrats för offentligt bruk i romarnas Marseilles, och var tillgängligt för den som ville dö. Men självmord blev en dödssynd redan på 500-talet, med följd att den hädangångne begravdes i ovigd jord och drog skam och vanära över släkten.

1678 skrev advokaten Questel från Sachsen en bok som eldade på dödshjälpsdebatten. Han beskrev en sedvänja, att folk ryckte undan kudden för den döende. Att ligga platt trodde man orsakade problem för andning och hjärta, något som därför skyndade på förloppet. Detta var inget annat än överlagt mord, förklarade Questel.

Med 1700-talets upplysning uppträdde en ny syn på individens frihet och rätt till självbestämmande. Efter franska revolutionen blev självmord mindre tabubelagt, och i Sverige avkriminaliserades det 1856. Romantikens diktare som Shelley och Goethe bidrog, liksom den allmänna sekulariseringen.

Även synen på smärta och lidande förändrades. Tidigare skulle man bära sitt lidande, och en smärtsam död kunde jämföras med Kristi lidande på korset. Men en hypotes är att vetenskapen tvingade fram ett trendbrott. När man på 1840-talet införde eter för att söva patienterna blir det legitimt med smärtlindring, och en smärtfri död blir ett möjligt ideal att sträva efter.

Debatten om dödshjälp har vuxit i styrka igen under de senaste 30 åren. En förklaring är att patienterna har fått en starkare ställning i vården, och forskning pekar på att acceptansen för eutanasi hos allmänheten i Västeuropa har ökat. Samtidigt har aktiv dödshjälp blivit tillåten i Belgien och Nederländerna. Dessutom har enskilda fall, som Diane Pretty i England och Terry Schiavo i USA, fått stor medial uppmärksamhet. Cancerläkaren Elisabeth Macdonald kommer senare i vår med en ny bok, ”Easeful Death”, som kommer att ge nytt bränsle till debatten i flera länder, tror hon. Medförfattare är den ledande filosofen Mary Warnock.

– Det här är en fråga som diskuteras överallt. Nu är det viktigt med en paus där man i lugn och ro kan gå igenom alla argument för och emot. Men det är viktigt att komma ihåg att det inte handlar om tusentals patienter, utan om en liten minoritet svårt sjuka, säger hon.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera